Katarina Pettersson

Igår åkte jag hem till Karin för en myskväll. Först åt vi tacos och sen spelade vi monopol. Först vann hon, sen jag två gånger och sen hon och sen vann jag den femte och avgörande omgången. Man kan tro att vi är nöjda då, efter kanske fyra timmars spelande men icke sa Nicke. Så vi körde en gång till men kom på en ny regel, att man får köpa direkt på första varvet men att man bara får köpa max två gator per varv. Det är ju inte optimalt att spela två, det är ju så att man alltid måste köpa alla gator, antingen de man samlar på själv eller de som den andra har av så man stoppar den det blev lite mer funderande över vilka gator man skulle köpa sista omgången så det var kul, ännu roligare att det var min monopolkväll och jag vann även sista gången :-)
Karin hade köpt goda jordgubbar och ville bjuda på kladdkaka och jag kunde känna hur det riktigt vattnades i munnen, men jag sa vänligt och bestämt nej :-) När jag vill har jag rätt stark karaktär har jag insett. Dock så blev det ju ingen fastedag igår och idag är vi bjudna hem till Kjells småsyskon som fyllt år och inte längre är så små. Tänk att första gången jag träffade Tim var han nog tolv och nu tjugo, galet. Vet inte om vi ska gå för framförhållningen från min kära sambo är inte alltid den bästa, fick veta det klockan två i natt och eftersom han jobbade dygn och verkade ha galet mycket på jobbet så har han inte kommit hem än utan ligger nog på stationen och sover. Men går vi dit kommer det säkert finnas mängder av god mat och det känns så oförskämt och tråkigt och tacka nej. Får se hur jag gör... Det räcker ju med 1 och en halv fastedag den här veckan om jag vill, dealen med mig själv var 1 men gärna 2 fastedagar i veckan och alla andra veckor har jag ju kört två...

Nu borde jag ställa mig på ct:n men ärligt talat så lockar ett nytt avsnitt av orange is the new black.

Arbetsveckan är redan slut och nu väntar fyra härliga lediga dagar och sedan är det faktiskt bara tolv arbetsdagar kvar innan semestern. Bara det är ju en fantastisk känsla, och eftersom real vann CL så är allt i världen ljusare och mer glittrande än vanligt. Tror jag kommer leva på den segern ett bra tag, ända fram till nästa säsong säkert som tyvärr känns väldigt långt borta. Visserligen får jag se några av mina hjältar i vm, men inte tillsammans i det vackraste stället som finns. Utan titeln i ryggen hade nog det känts riktigt tufft och jobbigt men nu har jag iaf ett stort leende på läpparna medan jag väntar.
Igår åkte mamma och jag till blomsterlandet och köpte blommor, ett smart drag att ta det direkt innan långhelgen för de hade massor av blommor som säkert ska räcka hela helgen och som snart kommer vara utplockade och dessutom var det väldigt lugnt med folk så vi kunde gå där utan att bli störda, visserligen var det isande kallt så vi njöt inte direkt av shoppingen. Idag ska jag plantera mina, får se om jag ringer mamma för att få tips eller om jag klarar det på egen hand.
I tisdags när jag kom hem från handbollen så gick jag förbi mina pallkragar och kunde faktiskt till min förvåning och glädje bärga årets första bär. Det var en lysande röd liten ensam gubbe som jag högtidligt delade med Kjell, god var den också :-)
Utöver plantering så ska jag också spela fotbollsmatch idag, förra matchen vann vi och den kände jag mig faktiskt inte enbart osäker och usel i så jag har lite högre förhoppningar inför dagens match när det gäller mitt eget spel. Kanske är dumt för det är ju som att jag bäddar för att bli förbannad och besviken på mig själv, men så får det va. Förra matchen fick jag gå in en stund på topp, tror helt ärligt att det aldrig har hänt förut, jo kanske nån gång när jag spelade sjumanna för typ 20 år sedan. Det var ju inte direkt någon tanke med att sätta in just mig där utan det blev så i paniken när det inte fanns fler spelare, toppen klev av och jag satt där i godan ro på bänken. Jag skulle ju ljuga om jag inte sa att jag kände mig förvirrad där uppe, men efter några minuter började jag nästan tycka om det. Jag sprang inte runt och hade en hemsk känsla i magen konstant över att ALLT jag gör kan resultera i ett mål för motståndarna. Det är (iaf enligt mig) ett fruktansvärt stort ansvar som back, det får ju bara inte bli bakåtmål i fotboll under några som helst omständigheter och som back har du ofta det sista avgörandet i dina händer. Visserligen är ju målvakten där också såklart men målet är så grymt stort och beroende på läge för motståndaren såklart så är det ju bara bonus om målvakten räddar. Backarna däremot ska stoppa allt innan det händer och annars är det ens eget fel att det blir mål. I stort sett är det så jag känner när jag själv spelar back iaf. Och det ansvaret älskade jag när jag spelade när jag var liten, för då kände jag mig säker på vad jag gjorde. Jag visste att jag inte släppte någon förbi mig, att jag stod på rätt plats och var som en mur. Nu är min känsla typ det omvända, jag känner mig konstant osäker på om jag verkligen är på rätt plats och vet att alla är snabbare än mig och att jag släpper de flesta förbi mig och är som ett läckande såll. Vad hände liksom? Troligtvis är det många saker som spelar roll, jag är säkert lite mer självkritisk nu och har romantiserat hur det kändes att spela förut. Jag har blivit ringrostig av att inte spelat på 13 år eller vad det nu är, jag möter inte längre småtjejer som har spelat fotboll i max 7 år. I förhållande till motståndarna idag jämte förr så är jag säkerligen långsammare också. Jag har aldrig varit snabb men jag tror inte jag var lika mycket långsammare än alla andra då som nu. På handbollen märker jag inte av att jag är så långsam så ofta. Planen är så kort så de flesta hinner inte dra ifrån lika mycket och där har jag ju lättare att läsa spelet och så har jag någon meters försprång oftast. Både som back och forward måste du vara så grymt mycket snabbare än mig egentligen känns det som, om man ska vara bra alltså. Undra hur det är på mittfältet, kanske ska skola om mig. Synd bara att det är backar det är brist på, det känns som om det är samma i b-laget också. Fast å andra sidan har man ju mer boll där och det har jag aldrig varit speciellt förtjust i, haha man undrar ju varför jag spelar egentligen.

Nu ska jag nog ta något att äta. Jag fastade igår, planen från början var fasta måndag och onsdag den här veckan. Därför åt jag inget på jobbet i måndags, men så kom jag på att det var utflykt på schemat för tisdagen vilket jag helt förträngt när jag bestämde fastedagar. Jag åt sallad sist jag hade matsäck och var grymt sugen på pannkaka som är min favoritmatsäck. Dessutom kände jag att fasta, sallad och fasta inte var en optimal start på veckan så jag hade svårt att bestämma vad jag skulle ha med på tisdagen. Jag ville ju helst ha pannkaka men kände att det skulle bli jobbigt att steka det på måndagskvällen utan att äta något. Jag övervägde att köpa färdiga pannkakor men det är ju inte alls lika gott. Tillslut bestämde jag mig för att göra pannkaka ändå, jag räknade på det och hade ju 500 kalorier att stoppa i mig och tänkte att jag nog kunde äta 2 stycken på kvällen ändå med lite sylt. Det var så sjukt sagolikt gott så jag kunde inte riktigt motstå att äta ännu fler. Så jag gav upp fastedagen och tänkte att jag får köra någon annan dag i veckan, eller iaf en annan halv dag eftersom jag körde halva måndagen ;-). Så än så länge har jag alltså bara fastat en dag den här veckan. Och idag är det ju match och jag tror inte det är optimalt att låta bli att äta både onsdag och torsdag för att sen spela. På fredag ska jag träffa Karin och det känns lite tråkigt att fasta då men det lutar kanske åt det. För på lördag ska jag troligtvis på middag med mamma och helena och på söndag är det match igen. Iof kanske jag kan äta gröt innan matchen för den är typ vid ett och sen inte äta efter bara... Hm får se hur det bli. Lite pysslande är det ju för att få ihop fastedagarna men jag tror jag kommer köra på med 1-2 dagar i veckan framöver också. Det kommer behövas eftersom jag snart kommer tillåta mig att äta allt snart igen. Vi sa maj ut men jag har ju som sagt tänkt skolavslutningen men efter det får jag äta vad som helst igen. Dock inte hur mycket som helst, jag måste begränsa mig lite annars kommer jag äta mängder varje dag... Så är det när man är värsta godisgrisen utan botten :-)

Det är så man mår efter att den superefterlängtade titeln äntligen är bärgad. Jag har många gånger funderat över varför jag började heja på real och kan inte ge något klockrent svar. Men en sak är jag säker på och det är att främsta anledningarna var Raul, Roberto Carlos och Champions league. Jag vet inte exakt när det var men gissar på att jag var runt 13, jag kommer tydligt ihåg hur jag satt på golvet hos mamma i haga framför tv:n och såg på reals matcher i CL och det var faktiskt kärlek vid första ögonkastet. Sedan dess har den där kärleken bara vuxit. Sist vi vann CL var ju när zidane avgjorde finalen med sitt volleyskott och framtiden såg så lovande ut. Klubben hade precis som vanligt så stora tankar och drömmar men allt blev bara fel. Även om man kanske inte kan påstå att det varit katastrofala år där efter så har det ändå varit väldigt dåliga år med reals mått. Som sämst har de väl kommit fyra i ligan och de har ju vunnit både den och cupen flera gånger men ändå kändes år efter år som en besvikelse nästan, för det allra viktigaste och största var ju Champions League och där gick det inte vägen. För några år sedan kändes det som om svackan var över och att det var vårt år. Spelet har varit bättre och vi har ju vunnit mycket men fortfarande så var det den där tionde som vägrade vinnas. Jag tror faktiskt att det är mycket på grund av den här svackan som min kärlek till laget och klubben bara har vuxit. Att få drömmar krossade påverkar konstigt nog ens känslor i längden positivt ofta.
Bara att vi äntligen gick till final igen var så sjukt underbart, det var verkligen en stor seger. Jag vågade inte hoppas på vinst men när atletico gjorde målet gick jag sönder lite inombords ändå. Visst att vi kan förlora, det hade varit fruktansvärt jobbigt men vi hade tagit oss igenom det, vi hade blickat framåt och hoppats på nästa år istället. Men att förlora efter en målvaktsmiss av världens bästa Casillas fick bara inte hända. Men klockan gick och det blev allt mer tydligt att det nog skulle bli så ändå. Seriöst så vågar jag inte tänka på vad som då hade hänt. Jag tycker inte real gjorde en speciellt bra match, inte atletico heller för den delen faktiskt. Visst spelade väl båda lagen rätt bra defensivt och släppte verkligen inte till särskilt mycket chanser men det var ju också för att båda lagen var lite tveksamma framåt och inte skapade särskilt mycket. I slutet av matchen vaknade ju iaf real till och började skapa en del men det kändes verkligen som att det var dömt att misslyckas, att bollen aldrig skulle hitta in i nätet. Men så gjorde han det igen. Underbara, fantastiska Ramos som jag unnar titeln mest av alla, faktiskt till och med mer än Casillas eftersom han ändå har ett par sen tidigare... Hans nick kunde inte varit bättre, helt rätt placerad och det kändes som mål samtidigt som bollen nuddade hans vackra huvud, men jag vågade ändå inte riktigt förstå. Jag blev livrädd att de skulle döma bort det, inte för att jag tyckte att något sett "fel" ut men för att det kändes som evigheters evigheter innan 1-1 syntes på tv:n och innan jag såg domare som visade mål. Jag var så glad och tacksam för den nya chansen vi fick tack vare Ramos, och framförallt för att Casillas misstag inte skulle vara precis lika avgörande, visst skulle det fortfarande vara han som skulle bli syndabock vid en förlust men nu inte riktigt lika påtagligt längre. Det syntes en hel del tacksamhet när han krama och pussa på målhjälten.
I andhämtningen innan förlängningen lovade Kjell mig att dem skulle vinna och så blev det. Får man till en förlängning i det läget så har man högst sannolikt ett grymt psykologiskt övertag men jag kände att om det är några som orkar resa sig i det läget så är det atletico. Tycker också att det såg ut som att de skulle göra det ett tag, när de faktiskt direkt ställde om från att stå och försvara sig i en mur till att plötsligt ha boll igen. Men det höll inte särskilt länge. Real hade klart mest energi i förlängningen och när Bale gjorde sitt mål gick luften helt ur Atletico. Det syntes så tydligt att de hade gett upp och inte orkade mer när Real fick anfalla och hålla bollen i gåtakt utan att någon gjorde minsta ansats att vilja ta den ifrån dem, strax efter fick Marcelo kliva igenom och skjuta helt utan press från någon. Älskar Marcelo, jag kan inte låta bli att le när jag ser honom. Oj så han har fått kämpa för att vinna mitt hjärta. Han fick ju ta efter roberto carlos plats och fylla det tomrummet han lämnade gick nästan inte. Men Marcelo slet på år efter år och för några år sedan insåg jag hur viktig han hade blivit för mig och för laget. Glädjen och sammanhållningen i laget tror jag faktiskt han har en grymt stor del i att skapa och upprätthålla.
Tomrummet efter Raul har ingen kunnat fylla riktigt och kommer nog aldrig heller att göra, samma sak kommer det bli den dag Casillas eller Ramos slutar, för det jag känner för dem är på en helt annan nivå. Casillas fick bara stå i cupen och CL i år och titta vad vi vann för titlar. Jag tycker att Diego har gjort det bra, mycket bra i vissa matcher men för mig är det inte samma lag utan Casillas och jag inbillar mig att det är så för laget också faktiskt. Kanske inte för alla men definitivt för vissa spelare och för många många fans.

Jag tycker synd om Atletico, de har haft en otroligt fin säsong och nog överraskat en hel fotbollsvärld att de orkat säsongen ut. De var så nära att vinna sin första europatitel och jag som klagat över att jag har väntat i tolv år på den här finalen och gnällt över att den tionde titeln har känts omöjlig att få. Atletico har bara spelat en final tidigare och det är väl säkert 40-50 år sedan, och de har inte en enda cl-titel. Men jag tror faktiskt att de kan vara ganska nöjda med den här säsongen ändå, de hade ju såklart varit ännu gladare för en vinst men bara en finalplats var nog otroligt bra och stort för dem, men för realspelarna ligger ribban på ett helt annat plan. Inte för att det nödvändigtvis är ett bättre lag med bättre spelare (även om jag såklart tycker det) men det är på grund av klubbens historia. Det duger inte att komma tvåa, för real hade det nästan varit en misslyckad säsong annars faktiskt. Nej kanske inte misslyckad men det räckte verkligen inte med en finalplats för våra vita, och det kändes och märktes framförallt inför matchen kan jag tycka.

Jag kan inte uttrycka mig med ord för att förklara hur jag känner nu, men det är typ en blandning av alla positiva superlativ som finns i det svenska ordet :-)

Hala Madrid!

Nog för att veckan har varit en lång väntan på matchen och jobbigt nervös men det är inget mot vad dagen har varit och vad morgondagen ändå kommer bräcka med flera mil av ångest. Så imorgon blir det till att sysselsätta sig. Jag tänker sova så länge jag bara kan. Jag ska träna, tvätta utebadet, olja det (jag fixade stolarna för flera veckor sedan men bordet blev av ngn anledning inte klart), skura altanen, tvätta massa kläder, förbereda en grillmiddag, städa huset och titta på hockeymatch.

Idag har jag förutom all nervositet haft en fantastiskt härlig jobbdag med så underbart duktiga elever som skötte sig exemplariskt på fem bussresor, en tunnelbanetur och en tågresa samt på hela museibesöket. Efter att ha legat en timme helt död i soffan och inte orkat träna så åkte vi till täby och gick på bio. Såg på den nya x-men filmen, som vanligt bra tyckte vi båda. Nu sitter Kjell och spelar krigsspel med sina vänner och jag rullar tummarna och försöker distrahera tankar och känslor. Kanske borde städa lite redan nu så huvudet får något annat att tänka på.

Jag har fått höra miljoner gånger att jag har otroligt mycket tålamod och då brukar jag tacka för det är en enligt mig bra egenskap som lärare samt för mig själv hålla med. Jag tycker att jag för det mesta kan hålla mig lugn och inte brusa upp i onödan. För ett bra tag sedan såg jag ett gammalt videoklipp från när jag var liten. Daniel var nog två ungefär och det innebär alltså att jag var åtta. Jag satt i en soffa och höll på med något och han satt bredvid och drog mig i håret om och om igen, ganska hårt såg det ut som. Jag sa bara nej lugnt om och om igen och tog tillbaka håret, jag tror faktiskt att många hade lackat ur och agerat annorlunda. Sen så påstår jag inte att jag alltid håller mig lugn och har en ändlöst lång stubin. Snarare tvärtom för vart jag vill komma med inlägget är att jag för tillfället inte riktigt känner igen mig själv. Jag triggas igång så sjukt mycket lättare än vanligt. På jobbet och hemma. Småungar, kollegor och även den bästa sambon kan vara riktigt dryga när man är så här lättretlig och framförallt kan jag vara otrevlig och opedagogisk utan att någon har gjort sig förtjänt av det och det är såklart inte okej. För egentligen är de ju inte alls dryga utan det är jag som uppfattar dem så eftersom jag själv inte är i balans. Jag är så sjukt glad över att jag inte brukar vara så här. Varför jag är det förstår jag inte men jag tror och hoppas verkligen att det kommer gå över lika fort som det kom. Fastan påverkar nog lite negativt men jag tror verkligen inte att det är huvudanledningen. Det har nog pågått i kanske en vecka och går lite upp och ner men värst märkte jag av det igår innan lunch och det var säkerligen just fastans fel. Jag fastade i måndags och åt i stort sett bara lite nötter och russin på hela dagen, jag tränade på ct:n och cyklade till jobbet. På tisdagsmorgonen åt jag som vanligt ingenting och cyklade till jobbet, vi äter lunch vid elva men timmen innan det märkte jag verkligen av att jag inte orkade med saker som jag brukar, att jag blev irriterad som bara den över saker jag annars som mest blir lite frustrerad över.
Som sagt förstår jag inte varför jag är så här nu, kan snarare tycka att jag verkligen inte borde vara det. För även om det såklart är lite intensivt inför terminsslutet så känner jag mig inte alls speciellt stressad. Jag känner verkligen av att semestern närmar sig och tycker att den här perioden på året nästan är den optimala. Våren börjar övergå i sommar och allt är grönt ljust och härligt. Hela världen runt omkring en får nytt liv och med det kommer så sjukt mycket energi. Jag har mer tid till mig själv än jag haft på länge då jag inte längre är tränare. Jag mår väldigt bra i kroppen och tränar relativt bra iaf och sover dessutom precis lagom mycket känns det som. Jag trivs bättre än någonsin i huset och väldigt nöjd med typ allt i livet. Hur kan det då komma sig att man är mer lättstörd och retlig än vanligt. Jag borde hoppa och dansa på rosa moln hela dagarna och ta allt med en klackspark. Kan det kanske ha med matchen och all nervositet inför den att göra? Kanske kanske inte det enda jag vet är att nu räcker det. Det är faktiskt jag som bestämmer över mig själv och jag bestämmer att nu får det räcka, nu ska jag inte bli onödigt irriterad och kort i tonen, det är inget som blir bättre av det. Istället ska jag möta allt och alla med ett leende, särskilt dem som jag bryr mig mest om!

Dagen med stort D närmar sig med stormsteg. Jag fattar inte hur jag ska klara av den för jag mår dåligt nu och är hur nervös som helst så fort jag tänker på matchen som ska plågas igenom. Det är verkligen med skräckblandad förtjusning jag väntar på helgen. Oj vad galet glad jag kommer bli om det är vi som vinner men jag är rädd för hur ledsen, arg och besviken jag kommer bli om det inte går vägen. Visserligen är jag rätt säker på det så jag är ganska förberedd på det värsta.

Från en viktig sak till en annan. Jag såg nyss vetenskapens värld där de rapporterade om den studie som genomförs på massa 5:2 personer. Jag blir bara mer och mer övertygad om att 5:2 kommer vara en del av mitt liv en lång tid framöver. Kanske inte hela tiden och absolut inte lika strikt hela tiden. Jag kommer säkert gå ner och köra en fastedag i perioder istället men seriöst så är det som klippt och skuret för mig känns det som. Jag längtar tokmycket efter att få äta massa nyttigheter, godis, bakverk och pannkaka i mängder men faktiskt så vet jag ju att jag verkligen mår bättre när jag äter bättre. Jag blir piggare, gladare och stolt över mig själv vilket för mig är den allra största behållningen.
Numera när jag fastar äter jag nästan aldrig något förrän jag kommer hem från jobbet tidigast. Ibland om jag känner mig lite hungrig eller tom vid lunchtid när jag ser på när alla andra äter så tar jag en knäckemacka till mitt glas vatten och det fungerar verkligen hur bra som helst. Sen när jag kommer hem blir det lite tuffare, inte för att jag verkligen behöver äta eller för att jag blir väldigt hungrig utan för att jag blir så sugen på att äta. Framförallt de dagar då jag har mycket tid då jag inte gör så mycket men det är verkligen inget stort problem. Det jobbigaste för mig för tillfället är helt klart att jag är så sugen på något gott som jag har förbjudit för mig själv, men jag tror verkligen att man kan få riktigt bra hälsoresultat utan att exkludera något alls i sin kost. Visst man går säkert inte ner i vikt i så fall men man sänker nog helt klart igf-värdena eller vad det nu heter vilket tydligen ska minska risken för cancer en hel del samt sitt blodtryck om man nu har högt sådant.
Nu är väl det här kanske min fjärde eller femte vecka sedan jag började köra strikt igen efter påskuppehållet och jag den senaste veckan märkte jag inga resultat alls på vågen eller med måttbandet och det är klart att det hade varit ännu roligare om jag hade gjort det men samtidigt så är det verkligen inte det viktiga.
Nu ska jag slappa framför ett sista criminal minds-avsnitt innan det är dags att sova.

Oj vilken härlig dag jag har haft. Jag somnade hyfsat ovaggad igår efter en långdag på fotboll. Vi åkte till åland och tillbaka och visserligen var allt utom själva fotbollsmatchen väldigt trevlig men jag såg verkligen fram emot en härlig slapp dag innan sista hela skolveckan ska inledas. Jag bestämde dejt med mamma men kunde sova utan alarmklocka med gott samvete för jag visste ju att jag somnade före 23 och att mamma är vaken hela nätterna och gärna sover halva dagarna. Jag vaknade utvilad vid sju men valde att somna om och vaknade på topp två timmar senare. Då tog jag det lugnt, åt knäckebröd med makrill vilket jag har ätit rätt stora mängder av på sista tiden, jag har mina tillfälliga begär då och då. Vid tolvsnåret åkte jag och hämtade mamma och så åkte vi på jakt efter fina bärplantor. Det blev fem smultronplantor, åtta jordgubbsplantor av två olika varianter och en hel del fröer. Man får inte plats med riktigt lika mycket i en pallkrage som jag trodde (om man bortser från jord som det alltid går åt mycket mer än jag tror. Bären köpte jag ju precis så många jag hade räknat att det skulle få plats men fröna fick jag tänka om lite kring. Det blir nog sockerärter och gräslök i krukor istället men morötterna, salladslöken, ruccolan, dillen och persiljan ligger i jord nu och jag hoppas att något av det planterade ska kunna smakas så småningom.
Jag avslutade dagen i trädgården med att klippa gräset, på vissa ställen växer det verkligen så det knakar, medan det går lite trögre på andra platser. Även om jag ibland tycker det känns lite jobbigt att ha massor i trädgården att göra så mår man faktiskt sjukt bra av att hålla på en del med det. Man känner sig pigg och glad och ännu roligare blir det ju när jag kan dela det med min mamma såklart. De närmsta planerna jag har är att plantera lite blommor nästnästa helg och så börjar jag fundera på om det inte ska bli lite syren och rhododendron också. Häcken däremot börjar jag bli lite mer tveksam till, kanske ska vi vänta lite med den, aja ska fundera en massa till innan vi bestämmer något.

Nu väntar jag bara på att Kjellebrelle ska bli klar med dagens jobb på d-uppsatsen så vi kan bestämma vad vi ska äta. Jag är grymt sugen på grillat men vet inte riktigt om jag orkar lägga ner tiden och engagemanget på maten...

Nästa är sista "hela" veckan med mina sötnötar, crazy.

Idag har jag fastat och är grymt sugen på massa gott, men nöjd över att jag lyckas hålla mig borta från sötsaker.

I morgon ska jag upp tidigare än jag behöver på vardagar, inte ok. Dessutom bara för en match och jag lär inte komma hem förrän seeeeeeent efter den. Hoppas verkligen inte vi åker hela vägen till åland för torsk plus att jag missar sista ligaomgången för i år.

När jag växte upp var jag en riktig nattuggla. Kunde vara vaken hur länge som helst på nätterna. Kanske sov fyra max fem timmar på nätterna innan det var dags för skola. Sömnen tog jag till viss del igen på eftermiddagarna då jag ofta somnade innan det var dags för middag och träning, och på helgerna såklart då jag alltid har sovit så länge mina hobbys har tillåtit. Ofta hade man ju rätt tidiga åtaganden på antingen handbollen eller fotbollen men annars sov jag så länge jag bara kunde. Nattugglan hos mig har försvunnit och jag har ibland svårigheter att hålla ögonen öppna när vi ser på film eller serier på kvällskvisten, visserligen vaknar jag ofta av mig själv på helgerna gärna runt sjusnåret vilket på sätt och vis är skönt men samtidigt trivdes jag bättre med att vara vaken hela nätterna. Dessutom har jag ju en nattuggla till sambo och han får ligga vaken ensam på småtimmarna medan jag ligger vaken ensam på morgonkvisten och väntar på att han ska vakna vilket bara är dålig tajming helt enkelt. Nu de sista veckorna har jag dock hittat tillbaka till mina tonårsfasoner, iaf delvis. Jag somnar i soffan på eftermiddagarna och sover gärna i flera timmar för att sedan vakna rätt utvilad på kvällen. Ibland lyckas jag ändå somna om i hyfsad tid så jag får hyfsad nattsömn iaf och ibland går det inte alls och så ligger jag och surfar tills det är 3 timmar till jag ska gå upp.
Idag var jag helt slut när jag kom från jobbet, jag har haft en väldigt mysig dag med utflykt på en bondgård, tyckte inte att det var så ansträngande som utflykter annars gärna brukar vara men något gjorde mig helt död iaf. Sov som en stock från halv fem till halv åtta typ och nu är jag ganska så pigg och funderar på om jag ska läsa lite kurslitteratur för att lyckas söva mig själv.

Vi är inne i sista rycket vilket känns dubbelt som vanligt. Jag längtar till sommarlovet och faktiskt nästa läsår redan nu. Men samtidigt så är det bara några veckor kvar med mina underbara elever (jag lämnar halva gruppen) och jag vill inte skiljas från dem. Dessutom är det så mycket som jag skulle vilja jobba med och att de ska bli ännu bättre på än vad de redan är. Nästa år börjar hälften i tvåan och hälften i ettan och man vill ju inget annat än att de ska ha fått bästa möjliga förutsättningar för kommande skolår. Vi har börjat räkna ner dagarna till skolavslutningen (18 st) och med tanke på takten dagarna avverkas så är det dags typ i morgon känns det som.

I helgen släcktes ju den sista strimman hopp angående ligaguldet. Känns surt att vi gav bort det när vi verkligen fick chansen igen. Jag trodde ju inte att atletico skulle börja darra och vika ner sig men så har jag ju aldrig utgett mig för att vara duktig på att förutse fotbollsresultat heller. Känns lite tröstande att det inte bara är real som klappade ihop på slutet men bara lite. Jag vet vad som skulle kunna trösta mig hur bra som helst men jag vågar inte tro på möjligheten för då vet jag att jag definitivt kommer vara tröstlös vid en förlust.
När jag för några månader sedan såg att barca och atletico har varandra i sista matchen hoppades jag att den skulle kunna bli helt avgörande, alternativt att real redan skulle ha avgjort långt innan det såklart men annars... Och nu är den det, spännande och roligt att ligan lever än. Synd bara att den inte gör det för real.

Så är känslan efter de två senaste real-matcherna. Visserligen finns det i några timmar till en matematisk chans och då ska man ju hålla hoppet uppe enligt Ramos och honom måste man ju lyssna på såklart, men fy så tråkigt att vi ska spela bort oss såhär i slutet. Visserligen hade ju atletico ett rätt bra övertag redan innan men när de oväntat förlorade blev jag mer hoppfull på ligatiteln än jag varit hela den här säsongen, dumt för då bäddar man verkligen för besvikelse. Men det var ju kul de timmarna känslan fanns. Ännu värre känns det nästan att veta att ronaldo är skadad, bale är skadad, pepe är skadad och att det är fjorton dagar kvar till finalen, finalen som helt definitivt kommer spelas utan bäste alonso. Blä är det enda jag kan säga just nu om saken.

Just nu skriver jag egentligen bara för att slippa undan att städa, vilket är dumt för jag får inget vettigt skrivet och städningen slipper jag inte undan utan skjuter bara upp. Det är en av mina sämsta egenskaper, förmågan att skjuta upp saker. Är det något min mamma har tjatat hål i öronen på mig under min uppväxt är det just att jag ska ta tag i allt på en gång men tjat verkar inte riktigt bita på mig... Nu tycker jag väl iof att jag äntligen börjar mogna lite när det kommer till just detta och faktiskt ibland ta mig i kragen och göra saker på en gång, tror aldrig jag deklarerat så tidigt som i år tex ;-) Men ännu bättre skulle jag behöva bli för att uttrycka mig snällt. Om en halvtimme ska jag ringa och väcka mamma och då ska vi bestämma när vi ska åka och handla jord. Jag (med mammas och Kjells hjälp, det lät lite väl ego annars) planterade ju tre träd för några veckor sedan och då gick det åt 18 säckar med jord. Nu ska jag fylla tre pallkragar och då lär det gå åt ännu mer. Jag tror att det får bli en krage med potatis, en med bär och en med grönsaker och kryddor kanske. Jag hoppas att det inte kommer regna idag på eftermiddagen så jag kan få mycket planterat idag också men det ser ju lite ostadigt ut minst sagt.
Helena kommer också men kommer fokusera på att laga mat till oss istället, vilket jag tycker låter lite skrämmande eftersom hon verkar väldigt inne på raw-food för tillfället. Eftersom jag fastade igår och bara åt lite nötter och russin så tror jag att det skulle kunna vara bra att äta innan jag ska umgås med familjen. Så nu kan jag nästan inte skjuta upp städandet mer...

Bästa veckan på länge och det främst tack vare ett underbart lag och en otrolig match. Jag vet att större delen av jordens befolkning inte kan förstå hur ett resultat kan påverka så mycket av hur en människa känner och mår, jag förstår det inte ens jag vet bara att det gör det för mig. Det finns så mycket tragiska/världsomfattande/lyckliga/omvälvande/horribla och alla möjliga saker som händer i världen som jag inte vet om eller bryr mig alls om, som egentligen är viktigare för den mänskliga rasen och vår planet men för mig fanns det bara EN sak som betydde något i veckan och det var utgången av CL-semin mellan Bayern och världens bästa och härligaste lag. För varje år som går tänker jag att nu kan jag inte känna mer för ett lag, nu kan jag inte må sämre inför matcher än vad jag gör, nu kan jag inte bli mer nervös för ett resultat. Men jag får hela tiden erkänna att jag hade fel. CL har alltid varit störst för mig, att vinna ligan är stort och cupen numera nästan lika stort men cl är oslagbart och nu har det gått så många år sen vi gjorde det sist. Besvikelse efter besvikelse och de senaste åren har det verkligen känts som att det är vår tur igen, som att vi egentligen har varit bäst men att domslut, tur eller snarare otur och det här med att vara bäst när det verkligen gäller har slagit undan fötterna på oss och sedan sparkat lite på oss när vi legat ner. Den här säsongen började med en hel del skepsis mot Ancelotti för min del och lite frustrerade känslor över att Casillas inte får allt förtroende, de sistnämda har ju inte förändrats men jag måste ju erkänna att jag får högre och högre tankar om Carlo iaf. Det här med att Casillas inte spelar i ligan har gjort att CL och cupen blir ännu viktigare i förhållande till ligan.
Första matchen var ju på hemmaplan och Bayern hade väl bollen 75 av 90 minuter, men jag tycker faktiskt real var bäst den matchen (kanske inte så förvånande eftersom mitt hjärta så vitt som det är men ändå, jag brukar faktiskt kunna tycka det motsatta också). Vi spelade otroligt disciplinerat försvar och stabilare backlinje än den matchen får man leta länge efter att hitta (alternativt sex dagar framåt i tiden), vårt mittfält slet som djur och var på rätt ställe hela tiden. Och anfallet gjorde sitt jobb och satte en boll. Att vinna den matchen kändes fantastiskt men samtidigt är man ju ständigt fullt medveten om att matchen inte är helt slut än, det kommer en andra vända på bortaplan som kan grusa alla ens drömmar och förhoppningar rejält. Dessutom kändes det som att real hade gjort en riktigt bra match (alltså är oddsen att de kommer spela sämre rätt hög) och att Bayern hade gjort en bra match men kunde höja sig en del, med sådant vansinnigt bollinnehav borde man kunna vaska fram lite fler riktiga målchanser kan man iaf tycka.
Dagarna fram till andra matchen var jobbiga, så fort jag tänkte på matchen fick jag ont i magen för att inte tala om tisdagen. Jag brukar inte tänka så mycket på matcherna medan jag jobbar för att man har tusen andra saker att tänka på då men i tisdags ploppade matchen upp i huvudet titt som tätt ändå och jag kände hur hela magen vände sig. Och tiden efter jobbet var plågsam, jag kunde inte tänka på något annat än matchen och jag var så sjukt nervös. Jag vågade inte slå på tv:n förrän det var bara en kvart kvar till avspark och då övervägde jag faktiskt nästan att stänga av den igen och gå och lägga mig men det kan man ju såklart inte göra och inte skulle jag nog må bättre av det heller. Matchen började och sniglade sig såklart fram. Jag höll andan när Bayern hade bollen och när vi hade bollen på vår planhalva. Jag satt och viskade snälla snälla snälla typ om och om i ett mantra. Kjell satt i arbetsrummet med stängd dörr fullt upptagen i en match (han spelar ngt krigsspel med sina kompisar). Så fick vi en hörna och jag tänkte tänk om vi skulle kunna göra mål, det kommer ju inte hända men tänk om. Så var det precis vad som hände och inte nog med det så var det världens bästa Ramos som gjorde ett så underbart vackert nickmål. Jag vrålade på ett sätt som jag aldrig har gjort förut och skrämde slag på min stackars sambo som nog inte riktigt hade koll på att matchen ens hade börjat. Han rusade ut och trodde att han skulle försvara mig mot någon inbrottstjuv eller något och det kan jag faktiskt förstå för jag hörde vrålet som i en sån där utomkroppslig upplevelse typ och det lät faktiskt mer vansinnigt än lyckligt, men jag fortsatte skrika av glädje när den första chocken lagt sig och han kunde gå tillbaka till sin match och lugna lagkamraterna som trodde att någon hade dött. Så kom glädjetårarna, jag kan bara gissa hur skönt det måste ha varit för ramos att göra det där målet. Hur ont måste det inte ha gjort att skjuta bort real från finalen mot just Bayern för två? år sedan och hur jobbigt måste inte allt hånande efteråt ha känts och att då få göra mål på just Neuer som var en av håvarna och sätta världens press på Bayern. Jag kanske möjligtvis kände hoppet stegras från ett till två på en skala från 0-100 men jag blev inte direkt lugnare. Jag blev överlycklig över att Ramos fick göra mål och det näst bästa var faktiskt att det iom målet var helt säkert att vi skulle slippa gå till förlängning och ett straffavgörande. Men så bara några minuter senare gjorde han det igen, helt galet otroligt. Jag skrek dock inte, dels hade jag faktiskt väldigt ont i halsen efter första gången och tänkte låta bli att skrämma slag på Kjell och hans lagkamrater och så tror jag faktiskt inte att jag ens kunde förstå att det faktiskt var sant. nu var det alltså 0-2 i matchen och tre måls övertag totalt för real vilket innebar att Bayern var tvungna att göra fyra mål men inte blev jag lugnare för det inte. Det var ju en hel evighet kvar av matchen även om det såklart kändes otroligt skönt att real än så länge fortsatte med sitt oklanderliga försvarsspel. Men man vet ju hur snabbt det kan svänga och hur små marginaler det faktiskt är i fotboll titt som tätt. Minuterna segade sig fram och när Ronaldo också gjorde mål tror jag nog hoppet kanske var uppe på tio typ. Tyvärr fick första halvleken ett litet svart moln över sig, Alonso kom lite fel i en tackling och det gula kortet gjorde fruktansvärt ont. Det var omöjligt att inte se hur plågsamt ont det gjorde för honom och även om jag fortfarande inte riktigt vågade tro på en final så kändes det hemskt att han isf skulle behöva följa en eventuell sådan från sidan. I halvlek kunde man äntligen vila lite och andas hyfsat normalt. Pulsen började så smått återgå till det normala innan det var dags igen, jag trodde nog Ramos skulle bli utbytt i halvlek eftersom även han riskerade en avstängning men det blev han inte. Jag hade väldigt dubbla känslor inför det, det skulle vart en stor sorg om han skulle bli varnad och en final utan alonso och ramos skulle ju vara körd på förhand men samtidigt hade ramos tillsammans med Pepe varit härskare på planen och finalen var fortfarande över 45 minuter bort. Skönt var det ju iaf att veta att det faktiskt fanns en bra mittback på bänken att sätta in. När han väl byttes ut drog jag en suck av lättnad och då var hoppet kanske uppe mot 50 eller nått. När Ronaldo gjorde sitt frisparksmål och Bayern var tvungna att göra sex mål när de dessutom knappt skapat tre bra målchanser på över en och en halv match började det kännas ganska bra men det var inte förrän det var typ fem minuter kvar som jag faktiskt började våga tro på allvar.
Matchen var slut och glädjen var total och den har hållit i sig rätt bra måste jag säga. Det känns dock fortfarande helt overkligt och för bra för att vara sant. Real var så vansinnig bra. De spelade ännu bättre försvar än i första matchen, framförallt så pressade de betydligt högra och måste ju haft bollen bra mycket mer än vad de hade i första matchen. Och de skapade riktigt mycket framåt plus att de gjorde fyra mål. Det är verkligen helt galet och spelar vi så där i finalen så kan faktiskt inget stoppa oss. Tyvärr tror jag att det blir svårt inte bara för att så där bra matcher ser man bara av lag typ en gång om året max och kanske ännu viktigare saknar vi ju Alonso i finalen. Visserligen kan man väl inte påstå att Bayern var speciellt bra. Jag kunde inte låta bli att va rätt nöjd med att Neuer såg rätt darrig ut vid flera tillfällen och faktiskt gav både Bale och Ronaldo öppet mål och hyfsade chanser att sätta dit den på långt håll. Atletico blir nog betydligt farligare och jobbigare att möta, vilket jag inte trodde på förhand. Skulle det inte vara så väldigt jobbigt och nervöst laddat inför matchen skulle jag tycka att det var grymt kul att det är två madridlag i final. Kan någon komma och påstå att någon annan liga är lika bra som spanska nu? Real krossar tysklands bästa lag och Atletico verkar ju ha varit klart bättre än Chelsea i gårdagens match som jag inte såg. Jag vill se en repris av spanska cup-semin (eller var det kvarten, jag har verkligen noll minne när det gäller att komma ihåg matcher) då real spelade ut atletico. Tyvärr tror jag inte på det. Det här är nog Atleticos år när de går till semi eller kvart i cupen, tar hem ligan och den finaste titeln av dem alla (hur sjukt är inte det om det nu blir så). Men den dagen den sorgen, nu tänker jag fortsätta studsa på mina rosa/vita moln och glädjas för första finalplatsen på tolv år i den ädlaste av alla turneringar.