Träning och fasta
Oj oj oj vad jag har slappat till mig. Jag njuter till fullo av stillheten och lugnet jag har den här sommaren. Sen Kjell fick semester har vi inte gjort många knop alls och bortsett från resan till Prag och Köpenhamn så har vi knappt lämnat huset. Vi har verkligen hunnit umgås och bara varit bredvid varandra vilket har varit så skönt och mysigt. I måndags kände jag mig dock negativt förslappad och lat men då gick jag ut på en promenad och blev på bättre humör igen. Och efter det har jag fått mer energi genom att på allvar komma igång med träningen. Jag bestämde mig för att skärpa till mig lite den här veckan med kost och träning, hade lite svårt att bestämma mig för hur pass mycket jag skulle skärpa till mig men det slutade iaf med att jag bestämde att jag kör igång med 5-2 igen, jag har nog inte fastat sen innan skolavslutningen och innan det var jag egentligen inte så noga, hade en eller två dagar i veckan som jag inte åt så mycket men brydde mig inte om jag kom över 500 kalorier.
De andra fem dagarna i veckan får jag äta precis vad jag vill och hur mycket jag vill. Först tänkte jag gå all in och ta bort sötsaker och även strama upp kalorierna de andra dagarna men jag bestämde mig för att skjuta upp det lite. Jag har ju fortfarande semester och vill kunna unna mig massa godsaker om jag vill då känner jag. Det allra viktigaste var ändå träningen. Jag har tränat hyfsat innan ändå. Innan jag gjorde illa knät snittade jag nog fem pass i veckan, som vanligt inte så tuffa och hårda men ändå någon form av träning. Men sen när jag gjorde illa mig kom jag av mig eftersom knät krävde lite vila och den bra trenden jag haft i och med det var bruten. Men jag körde minst tre pass ändå och det jag var mest nöjd med var nog att jag hela tiden hade en känsla av att jag tränade väldigt lite. även om den känslan såklart är frustrerande att ha så gjorde det mig glad för att jag insåg att jag verkligen hade fått in vanan att träna betydligt fler gånger i veckorna än jag har gjort annars i mitt vuxna liv. Bortsett från veckan vi var på resande fot så hade jag väl något liknande snitt i början på sommaren och när jag kom hem hoppade jag på erbjudandet om gymkort i juli månad. Men jag var ändå inte nöjd. Jag vill komma tillbaka till runt fem pass i veckan och kanske lite mer kvalité på träningen också.
Den här veckan har jag fastat måndag och fredag. I måndags gick jag bara en promenad, i tisdags sprang jag 5:an, i onsdags, torsdags och idag har jag tränat på gymmet och idag förvånade jag mig själv och Tinna (tror jag) genom att ge mig ut på en löprunda efter träningen.
Tidigare när jag har tränat har det verkligen varit fokus på kondition och möjligtvis kaloribränning, alltså har jag inte siktat alls i stort sett på att bygga muskler. Känner väl fortfarande att huvudmålet för mig är kondition men nu när jag gymmar så vill jag ju gärna känna av att jag blir lite starkare såklart. Därför har ju upplägget idag såklart varit helt fel från min sida kom jag på efter hand. Jag är van att inte behöva bry mig alls om vad eller när jag äter runt träningen. Jag fastade ju som sagt idag och hade inte ätit något alls innan träningen och gjorde det inte heller direkt när jag kom hem. Först duschade jag och epilerade benen, vilket tar sitt lilla tag. Men nu har jag nyss avnjutit en tonfisksallad iaf. Som sagt är ju det hel fel metod enligt all forskning om man ska bygga muskler men men. Jag får skärpa till mig framöver och inte köra tunga gympass de dagar jag fastar helt enkelt. Dock är jag förvånad över hur bra kroppen orkade med allt utan att ha ätit. Jag åt väldigt mycket middag igår (tacos) så jag vaknade och kände av magen nästan direkt idag. Det är inte riktigt så att jag känner mig hungrig då men magen känns ändå tom på något sätt oftast om jag ätit mycket dagen före. Så jag tänkte att det kanske skulle bli en jobbig dag för fasta men känslan gick ganska snabbt över och sen har jag faktiskt inte känt av det alls en enda gång. Trodde verkligen att jag skulle bli hungrig under träningen men det blev jag inte heller utan kände mig snarare piggare, därav löprundan. Och den kändes också lättare än vanligt. Jag försökte till och med öka tempot lite då och då och sprang därför på snabbaste tiden för i år. Så här var känslan när jag började med fasta för snart två år sedan (herregud vad tiden går fort). Kroppen känns lättare, gladare och mer energisk. Jag har nog inte haft ett så här långt uppehåll från all fasta sen jag började och nu är jag riktigt taggad på att fortsätta faktiskt även om jag tyvärr tror att det här energiruset snart lägger sig eftersom jag kommer in i vanan av det snart helt enkelt.
När det gäller träningen så är jag förövrigt sjukt sugen på handboll. Jag längtar som bara den! Jag vill spela match nu. Det enda som känns tråkigt är såklart att jag inte kommer ha mina favoritlagkamrater med mig när det väl är dags, eller i alla fall inte alla. Det är faktiskt inte så lång tid innan det startar upp igen. Hade varit skönt om jag hade varit lika sugen på fotbollen men det är jag faktiskt inte. Fast jag är nog nästan mer sugen på den nu än vad jag var tidigare i våras när jag skulle börja köra och det är ju positivt i alla fall.
nu ska jag leta fram den nya kalendern (för kommande läsår) och börja fylla i en hel del datum som jag har koll på redan nu när det gäller fotboll, handboll och privatliv. Känns skönt för jag måste erkänna att jag till en liten del saknar känslan av rutin. Hur skönt det än är att slippa den, jag bryr mig nästan aldrig om vad klockan är och har varken koll på dag eller datum, så saknar jag den ändå konstigt nog när jag får ett så här långt break. Det är nog hälsosamt, att hinna sakna den alltså :-)
De andra fem dagarna i veckan får jag äta precis vad jag vill och hur mycket jag vill. Först tänkte jag gå all in och ta bort sötsaker och även strama upp kalorierna de andra dagarna men jag bestämde mig för att skjuta upp det lite. Jag har ju fortfarande semester och vill kunna unna mig massa godsaker om jag vill då känner jag. Det allra viktigaste var ändå träningen. Jag har tränat hyfsat innan ändå. Innan jag gjorde illa knät snittade jag nog fem pass i veckan, som vanligt inte så tuffa och hårda men ändå någon form av träning. Men sen när jag gjorde illa mig kom jag av mig eftersom knät krävde lite vila och den bra trenden jag haft i och med det var bruten. Men jag körde minst tre pass ändå och det jag var mest nöjd med var nog att jag hela tiden hade en känsla av att jag tränade väldigt lite. även om den känslan såklart är frustrerande att ha så gjorde det mig glad för att jag insåg att jag verkligen hade fått in vanan att träna betydligt fler gånger i veckorna än jag har gjort annars i mitt vuxna liv. Bortsett från veckan vi var på resande fot så hade jag väl något liknande snitt i början på sommaren och när jag kom hem hoppade jag på erbjudandet om gymkort i juli månad. Men jag var ändå inte nöjd. Jag vill komma tillbaka till runt fem pass i veckan och kanske lite mer kvalité på träningen också.
Den här veckan har jag fastat måndag och fredag. I måndags gick jag bara en promenad, i tisdags sprang jag 5:an, i onsdags, torsdags och idag har jag tränat på gymmet och idag förvånade jag mig själv och Tinna (tror jag) genom att ge mig ut på en löprunda efter träningen.
Tidigare när jag har tränat har det verkligen varit fokus på kondition och möjligtvis kaloribränning, alltså har jag inte siktat alls i stort sett på att bygga muskler. Känner väl fortfarande att huvudmålet för mig är kondition men nu när jag gymmar så vill jag ju gärna känna av att jag blir lite starkare såklart. Därför har ju upplägget idag såklart varit helt fel från min sida kom jag på efter hand. Jag är van att inte behöva bry mig alls om vad eller när jag äter runt träningen. Jag fastade ju som sagt idag och hade inte ätit något alls innan träningen och gjorde det inte heller direkt när jag kom hem. Först duschade jag och epilerade benen, vilket tar sitt lilla tag. Men nu har jag nyss avnjutit en tonfisksallad iaf. Som sagt är ju det hel fel metod enligt all forskning om man ska bygga muskler men men. Jag får skärpa till mig framöver och inte köra tunga gympass de dagar jag fastar helt enkelt. Dock är jag förvånad över hur bra kroppen orkade med allt utan att ha ätit. Jag åt väldigt mycket middag igår (tacos) så jag vaknade och kände av magen nästan direkt idag. Det är inte riktigt så att jag känner mig hungrig då men magen känns ändå tom på något sätt oftast om jag ätit mycket dagen före. Så jag tänkte att det kanske skulle bli en jobbig dag för fasta men känslan gick ganska snabbt över och sen har jag faktiskt inte känt av det alls en enda gång. Trodde verkligen att jag skulle bli hungrig under träningen men det blev jag inte heller utan kände mig snarare piggare, därav löprundan. Och den kändes också lättare än vanligt. Jag försökte till och med öka tempot lite då och då och sprang därför på snabbaste tiden för i år. Så här var känslan när jag började med fasta för snart två år sedan (herregud vad tiden går fort). Kroppen känns lättare, gladare och mer energisk. Jag har nog inte haft ett så här långt uppehåll från all fasta sen jag började och nu är jag riktigt taggad på att fortsätta faktiskt även om jag tyvärr tror att det här energiruset snart lägger sig eftersom jag kommer in i vanan av det snart helt enkelt.
När det gäller träningen så är jag förövrigt sjukt sugen på handboll. Jag längtar som bara den! Jag vill spela match nu. Det enda som känns tråkigt är såklart att jag inte kommer ha mina favoritlagkamrater med mig när det väl är dags, eller i alla fall inte alla. Det är faktiskt inte så lång tid innan det startar upp igen. Hade varit skönt om jag hade varit lika sugen på fotbollen men det är jag faktiskt inte. Fast jag är nog nästan mer sugen på den nu än vad jag var tidigare i våras när jag skulle börja köra och det är ju positivt i alla fall.
nu ska jag leta fram den nya kalendern (för kommande läsår) och börja fylla i en hel del datum som jag har koll på redan nu när det gäller fotboll, handboll och privatliv. Känns skönt för jag måste erkänna att jag till en liten del saknar känslan av rutin. Hur skönt det än är att slippa den, jag bryr mig nästan aldrig om vad klockan är och har varken koll på dag eller datum, så saknar jag den ändå konstigt nog när jag får ett så här långt break. Det är nog hälsosamt, att hinna sakna den alltså :-)
Livet är bra orättvist
Det är ju inte direkt någon nyhet men av någon anledning så kommer man om och om fram till den slutsatsen. Jag vet inte varför våra hjärnor så ofta vill sträva efter rättvisa och struktur men det är väl något som känns tryggt och bra med det antar jag. Redan små små barn sorterar och fördelar med utgångspunkten rättvisa. Det måste vara en av de vanligaste fraserna när barn är arga eller ledsna över något "det är orättvist!!!"
Och lika gärna som vi strävar efter rättvisa lika nödvändigt är det kanske med det motsatta. Det skulle vara omöjligt att allt skulle vara rättvist det förstår jag ju och har för länge sedan också accepterat. Även om jag kan tycka att det borde finnas gränser för hur mycket olycka och lidande samma personer ska behöva gå igenom.
Jag vet också att jag är en av de som lyckligt nog hamnat på den sidan de flesta nog helst vill vara på. Jag har haft sinnessjukt mycket tur och lycka i mitt liv och väldigt lite av det motsatta. Ibland undrar jag varför och får även då och då dåligt samvete över det, men då försöker jag ta mig i kragen och bara njuta så länge den turen varar istället. Det är ingen som mår bättre över att jag skäms och drar ner mig själv i negativa tankar för att jag inte har lika ont och är lika ledsen som dem, för att inte jag har samma otur eller har förlorat lika mycket i mitt liv.
Tragedi och sorg hör till livet och utan det skulle vi nog inte heller förstå eller vara kapabla till att känna det motsatta, lycka, kärlek och harmoni. Men ibland kan jag inte låta bli att fundera på om allt verkligen är värt det. All smärta och olycka som finns i världen. All hat, ondska och illvilja, all olust, desperation och katatonisk likgiltighet. Vad är meningen med livet? Vad är det som gör att livslusten är så stark så att så många människor (och även djur) trots allt orkar leva vidare? Att jag gör det som har klart överhängande positiva känslor/upplevelser/erfarenheter är ju inte så konstigt men de andra då. De som slåss mot sjukdomar, de som mår psykiskt dåligt, de som inte hittat sin plats, de som inte har någon att älska, de som är ensamma, de som hela tiden drabbas av den ena sorgen efter den andra. Och vad är det som skiljer dem från de som faktiskt bestämmer att det inte är värt det?
En av mina starkaste försvarsmekanismer jag har för att stå emot depression är helt klart att jag (både i kropp och sinne) vet att livet går vidare. Jag har en förmåga att förtränga känslor till en rätt stor del och bara gå vidare, inte på ett destruktivt sätt utan att bearbeta det som det kanske låter utan helt enkelt hålla mig hyfsat sysselsatt och tänka på annat tills jag är redo att släppa fram lite tankar och känslor i lagom stor dos. Det har jag ärvt från min familj, jag vet inte om det är genetiskt eller miljömässigt men jag ser det väldigt starkt hos min mamma, morbror och moster och även hos pappa. Det är jag glad över. Allt har sina bra och dåliga sidor och kanske är det inte alltid helt hälsosamt men oavsett så har jag varit glad över den egenskapen vid många tillfällen.
Och lika gärna som vi strävar efter rättvisa lika nödvändigt är det kanske med det motsatta. Det skulle vara omöjligt att allt skulle vara rättvist det förstår jag ju och har för länge sedan också accepterat. Även om jag kan tycka att det borde finnas gränser för hur mycket olycka och lidande samma personer ska behöva gå igenom.
Jag vet också att jag är en av de som lyckligt nog hamnat på den sidan de flesta nog helst vill vara på. Jag har haft sinnessjukt mycket tur och lycka i mitt liv och väldigt lite av det motsatta. Ibland undrar jag varför och får även då och då dåligt samvete över det, men då försöker jag ta mig i kragen och bara njuta så länge den turen varar istället. Det är ingen som mår bättre över att jag skäms och drar ner mig själv i negativa tankar för att jag inte har lika ont och är lika ledsen som dem, för att inte jag har samma otur eller har förlorat lika mycket i mitt liv.
Tragedi och sorg hör till livet och utan det skulle vi nog inte heller förstå eller vara kapabla till att känna det motsatta, lycka, kärlek och harmoni. Men ibland kan jag inte låta bli att fundera på om allt verkligen är värt det. All smärta och olycka som finns i världen. All hat, ondska och illvilja, all olust, desperation och katatonisk likgiltighet. Vad är meningen med livet? Vad är det som gör att livslusten är så stark så att så många människor (och även djur) trots allt orkar leva vidare? Att jag gör det som har klart överhängande positiva känslor/upplevelser/erfarenheter är ju inte så konstigt men de andra då. De som slåss mot sjukdomar, de som mår psykiskt dåligt, de som inte hittat sin plats, de som inte har någon att älska, de som är ensamma, de som hela tiden drabbas av den ena sorgen efter den andra. Och vad är det som skiljer dem från de som faktiskt bestämmer att det inte är värt det?
En av mina starkaste försvarsmekanismer jag har för att stå emot depression är helt klart att jag (både i kropp och sinne) vet att livet går vidare. Jag har en förmåga att förtränga känslor till en rätt stor del och bara gå vidare, inte på ett destruktivt sätt utan att bearbeta det som det kanske låter utan helt enkelt hålla mig hyfsat sysselsatt och tänka på annat tills jag är redo att släppa fram lite tankar och känslor i lagom stor dos. Det har jag ärvt från min familj, jag vet inte om det är genetiskt eller miljömässigt men jag ser det väldigt starkt hos min mamma, morbror och moster och även hos pappa. Det är jag glad över. Allt har sina bra och dåliga sidor och kanske är det inte alltid helt hälsosamt men oavsett så har jag varit glad över den egenskapen vid många tillfällen.
