Snart sommarlov
Vi har nedräkning på jobbet och det känns så himla underbart att det här läsåret snart är över. Det låter som att det har varit ett hemskt år men så är det inte. Jag har en underbar klass och fantastiska kollegor och trivs väldigt bra på skolan. Men det har varit extremt rörigt och oklart efter flytten som nog inte ens var spikad för ett år sedan. Det gick fort och långt ifrån allt hann väl ens funderas över och absolut inte bli genomtänkt. Vissa saker har gått bättre än förväntat medan några andra saker har blivit tuffare/tråkigare än jag hade föreställt mig. Det som påverkat mig mest negativt är helt klart att min fritidskollega valde att sluta. Höstterminen fungerade ändå okej, det var rörigt på skolan men klassen fungerade bra och min arbetsbelastning kändes ändå hanterbar. Under vårterminen har det varit betydligt tuffare, säkert till stor del att jag varit betydligt ensammare utan min föredetta kollega. Några veckor före och några veckor efter sportlovet var faktiskt inte särskilt roliga om jag ska vara ärlig. Men nu har det känts bättre och framförallt börjar jag se fram emot nästa läsår riktigt mycket.
Det börjar lätta lite i arbetsuppgifter och övriga ansvarsområden jag tagit på mig under terminen vilket kanske är det som påverkar mitt mående allra mest. Det i kombination med ljuset och små glimtar om sommarfeeling. I onsdags kväll var jag på föreläsning med Staffan Olsson, han bjöd på sig själv och delade med sig om hur stolt han är över sina 7,5 hp som han nyligen skrapat ihop och det fick faktiskt mig att klappa mig själv på axeln. Nu har jag visserligen inte klarat av kursen än men jag tror väl att jag kommer göra det och är rätt nöjd med att jag gjort det trots att jag har haft rätt mycket annat samtidigt. Heltidsjobb som varit väldigt krävande, småbarnsperiod som faktiskt kräver en del, två handbollsutbildningar och tre andra ansvarsområden i handbollen utöver mitt eget spelande då. Vet att många gör betydligt mer än så utan minsta ansträngning men tycker ändå att jag kan vara stolt och nöjd. För att återgå till utbildningen så tycker jag att det var en bra kväll. Var dödstrött före, under och efter egentligen men ändå så var jag nöjd och glad stora delar och är väldigt glad att jag kunde gå. Nästa tillfälle i alliansutbildningen missar jag faktiskt. Jag och Bella ska åka till kolmården med massa kompisar och kommer bo i Norrköping den helgen. Det innebär att jag bara har en träff kvar att gå på. Känns skönt men väldigt tråkigt också för jag tycker träffarna har varit så otroligt bra. Den andra utbildningen jag går inom handbollen har också bara ett tillfälle kvar. Det känns ännu skönare faktiskt.
VFU-kursen som jag går har också bara ett tillfälle kvar och det är nog skönast av allt. Tycker träffarna har varit roliga och relativt givande men varje tillfällle är förknippat med ett arbete och dem är inte alls roliga att ha hängande över sig när man inte har obegränsat med tid och engagemang. Jag håller på att skriva på den tredje nu och ser så himla mycket fram emot att vara klar med slutarbetet om typ en månad.
Påsklovet tillbringade vi i Italien. Kom på nu att jag ju borde göra ett reseinlägg för den trippen. Det var helt underbart att få komma bort lite och särskilt att få gosa med Sigge som vuxit så otroligt mycket. Nu är det bara en vecka tills de kommer hem igen :-D :-D
Annars då, tiden rusar på som vanligt och det märks ju klart mest på Isabella. Hon förgyller verkligen mitt liv. Nu (vet att jag tänkt och sagt det hela tiden sedan hon blev typ 4 månader) är det så himla roligt att vara med henne. Hon pratar på hur mycket och bra som helst vilket är så himla underbart. Hon berättar om saker som nyss hänt eller beskriver det som hände i somras och gör sig fullt förstådd. Hon är fortsatt nyfiken och energisk och gillar det mesta vi gör. På sista tiden har hon börjat leka så mycket. Hon kan sitta själv och hålla i legogubbar eller något annat och prata om ditten och datten. Kom nu pappa och säg hej till fröken. Vi ska gå till jobbet nu, okej, hej då osv. Så gulligt att man dör. För några fredagar sedan var vi på väg hem från lekparken när en bil körde förbi och vi hörde HEJ ISABELLA! och såg en ivrigt vinkande hand ut ur rutan. Bilen svängde in på vår gata och jag undrade vem från förskolan det kunde vara. Det visade sig att hennes favoritkompis sedan några veckor tillbaka bor två-tre hus bort. Hon kom springades på vägen och ropade på Isabella när vi kom hem och Isabella mötte henne med världens största leende och öppna armar. Lyckan i magen när de kramades var obeskrivlig. Jag hoppas så innerligt att det här ska fortsätta resten av hennes liv. Alltså att hon blir så fint bemött av andra människor och såklart bemöter dem likadant. Det är inget jag tar för givet och det gör ont att man inte kommer kunna styra det helt och hållet. Isabella tog henne i handen och började visa runt i trädgården. Jag vet inte hur gammal Lova är men minst ett år äldre iaf, kanske snarare två. Hon berättade att hon skulle hem och äta men att de kunde leka sen. Så de sa glatt hejdå och jag började bli varse om att en ny period i vårt liv är på väg att komma. Dock så fick vi inget besök den helgen så tänkte att jag nog misstagit mig. Men på onsdagen därpå, första maj. Så knackade det på altandörren på förmiddagen och där stod hon och frågade om hon och Isabella kunde leka. Så himla gulligt men också läskigt att Isabella redan blivit så stor. Kjell fick följa med ut på tomten och leka lite, vågar inte släppa lös henne helt och mormor (som totalrenoverade sin lägenhet) låg och sov på Isabellas rum efter att ha jobbat natt. Det började dock regna så de kom snart in och så sysselsatte vi oss i vardagsrummet ett tag innan hennes mamma kom och hämtade.
Jag trodde nog inte att jag skulle bli en mamma som bländades av sin dotter och skulle skryta så mycket men det går ju inte att låta bli. Jag blir ständigt så imponerad av vad hon kan och förstår. Hon är så kvicktänkt och har så mycket humor. Hon kommer ihåg så mycket och lär sig saker så fort. Hennes ordförråd exploderar och hon älskar att lyssna på sagor, ljudböcker och se på långfilmer. Vi såg Frost för första gången i helgen, dock hade vi den bara på engelska så hon var inte riktigt lika klistrad som hon varit vid Totoro, Vaiana och Ponyo. Men ju längre filmen gick ju mer fastnade hon. Det ringde just när det var lite läskigt läge i filmen och jag gick ifrån för att svara. Då sa hon mamma jag gillar inte Elsa, den känslan gick över fort eftersom det inte var läskigt alls länge. I slutet av filmen hände något med Olof (snögubben), man såg inte riktigt hur det skulle gå innan det klipptes och andra scener visades. Hon flämtade till men sa "mamma jag tror Anna räddar Olof". Som den lärare jag är kan jag inte låta bli att bocka av kunskapskrav i huvudet, hon kan återberätta saker hon sett/varit med om - check. Hon kan förutspå vad som ska hända härnäst i en berättelse - check... osv. Kanske inte helt friskt men jag tror kanske det är rätt vanligt hos föräldrar.
Idag har vi varit på vårt första utvecklingssamtal. Skönt att få bekräftat den känslan man har av att hon trivs och mår bra på förskolan. Samt att det mesta fungerar prima. Lite väl bestämd och lite busig är väl det enda jag kan klaga på än så länge med den unga damen. Idag efter middagen skulle hon tvätta händerna och jag lämnade henne ett tag lekandes med vattnet. Det fick jag ångra bittert för hon ropade på mig kort därefter och när jag kom in i badrummet rann det vatten från ett överfullt handfat. Det visade sig att hon haft ner en toarulle i vattnet som smulats sönder och gjort tvärstopp. Jag fick sila bort pappersmassa och tömma det på vatten. Har inte hunnit skruva loss rören för att göra rent då Sverige började spela hockey, så det får jag ta tag i när matchen är slut.
