Katarina Pettersson

Bästa veckan på länge och det främst tack vare ett underbart lag och en otrolig match. Jag vet att större delen av jordens befolkning inte kan förstå hur ett resultat kan påverka så mycket av hur en människa känner och mår, jag förstår det inte ens jag vet bara att det gör det för mig. Det finns så mycket tragiska/världsomfattande/lyckliga/omvälvande/horribla och alla möjliga saker som händer i världen som jag inte vet om eller bryr mig alls om, som egentligen är viktigare för den mänskliga rasen och vår planet men för mig fanns det bara EN sak som betydde något i veckan och det var utgången av CL-semin mellan Bayern och världens bästa och härligaste lag. För varje år som går tänker jag att nu kan jag inte känna mer för ett lag, nu kan jag inte må sämre inför matcher än vad jag gör, nu kan jag inte bli mer nervös för ett resultat. Men jag får hela tiden erkänna att jag hade fel. CL har alltid varit störst för mig, att vinna ligan är stort och cupen numera nästan lika stort men cl är oslagbart och nu har det gått så många år sen vi gjorde det sist. Besvikelse efter besvikelse och de senaste åren har det verkligen känts som att det är vår tur igen, som att vi egentligen har varit bäst men att domslut, tur eller snarare otur och det här med att vara bäst när det verkligen gäller har slagit undan fötterna på oss och sedan sparkat lite på oss när vi legat ner. Den här säsongen började med en hel del skepsis mot Ancelotti för min del och lite frustrerade känslor över att Casillas inte får allt förtroende, de sistnämda har ju inte förändrats men jag måste ju erkänna att jag får högre och högre tankar om Carlo iaf. Det här med att Casillas inte spelar i ligan har gjort att CL och cupen blir ännu viktigare i förhållande till ligan.
Första matchen var ju på hemmaplan och Bayern hade väl bollen 75 av 90 minuter, men jag tycker faktiskt real var bäst den matchen (kanske inte så förvånande eftersom mitt hjärta så vitt som det är men ändå, jag brukar faktiskt kunna tycka det motsatta också). Vi spelade otroligt disciplinerat försvar och stabilare backlinje än den matchen får man leta länge efter att hitta (alternativt sex dagar framåt i tiden), vårt mittfält slet som djur och var på rätt ställe hela tiden. Och anfallet gjorde sitt jobb och satte en boll. Att vinna den matchen kändes fantastiskt men samtidigt är man ju ständigt fullt medveten om att matchen inte är helt slut än, det kommer en andra vända på bortaplan som kan grusa alla ens drömmar och förhoppningar rejält. Dessutom kändes det som att real hade gjort en riktigt bra match (alltså är oddsen att de kommer spela sämre rätt hög) och att Bayern hade gjort en bra match men kunde höja sig en del, med sådant vansinnigt bollinnehav borde man kunna vaska fram lite fler riktiga målchanser kan man iaf tycka.
Dagarna fram till andra matchen var jobbiga, så fort jag tänkte på matchen fick jag ont i magen för att inte tala om tisdagen. Jag brukar inte tänka så mycket på matcherna medan jag jobbar för att man har tusen andra saker att tänka på då men i tisdags ploppade matchen upp i huvudet titt som tätt ändå och jag kände hur hela magen vände sig. Och tiden efter jobbet var plågsam, jag kunde inte tänka på något annat än matchen och jag var så sjukt nervös. Jag vågade inte slå på tv:n förrän det var bara en kvart kvar till avspark och då övervägde jag faktiskt nästan att stänga av den igen och gå och lägga mig men det kan man ju såklart inte göra och inte skulle jag nog må bättre av det heller. Matchen började och sniglade sig såklart fram. Jag höll andan när Bayern hade bollen och när vi hade bollen på vår planhalva. Jag satt och viskade snälla snälla snälla typ om och om i ett mantra. Kjell satt i arbetsrummet med stängd dörr fullt upptagen i en match (han spelar ngt krigsspel med sina kompisar). Så fick vi en hörna och jag tänkte tänk om vi skulle kunna göra mål, det kommer ju inte hända men tänk om. Så var det precis vad som hände och inte nog med det så var det världens bästa Ramos som gjorde ett så underbart vackert nickmål. Jag vrålade på ett sätt som jag aldrig har gjort förut och skrämde slag på min stackars sambo som nog inte riktigt hade koll på att matchen ens hade börjat. Han rusade ut och trodde att han skulle försvara mig mot någon inbrottstjuv eller något och det kan jag faktiskt förstå för jag hörde vrålet som i en sån där utomkroppslig upplevelse typ och det lät faktiskt mer vansinnigt än lyckligt, men jag fortsatte skrika av glädje när den första chocken lagt sig och han kunde gå tillbaka till sin match och lugna lagkamraterna som trodde att någon hade dött. Så kom glädjetårarna, jag kan bara gissa hur skönt det måste ha varit för ramos att göra det där målet. Hur ont måste det inte ha gjort att skjuta bort real från finalen mot just Bayern för två? år sedan och hur jobbigt måste inte allt hånande efteråt ha känts och att då få göra mål på just Neuer som var en av håvarna och sätta världens press på Bayern. Jag kanske möjligtvis kände hoppet stegras från ett till två på en skala från 0-100 men jag blev inte direkt lugnare. Jag blev överlycklig över att Ramos fick göra mål och det näst bästa var faktiskt att det iom målet var helt säkert att vi skulle slippa gå till förlängning och ett straffavgörande. Men så bara några minuter senare gjorde han det igen, helt galet otroligt. Jag skrek dock inte, dels hade jag faktiskt väldigt ont i halsen efter första gången och tänkte låta bli att skrämma slag på Kjell och hans lagkamrater och så tror jag faktiskt inte att jag ens kunde förstå att det faktiskt var sant. nu var det alltså 0-2 i matchen och tre måls övertag totalt för real vilket innebar att Bayern var tvungna att göra fyra mål men inte blev jag lugnare för det inte. Det var ju en hel evighet kvar av matchen även om det såklart kändes otroligt skönt att real än så länge fortsatte med sitt oklanderliga försvarsspel. Men man vet ju hur snabbt det kan svänga och hur små marginaler det faktiskt är i fotboll titt som tätt. Minuterna segade sig fram och när Ronaldo också gjorde mål tror jag nog hoppet kanske var uppe på tio typ. Tyvärr fick första halvleken ett litet svart moln över sig, Alonso kom lite fel i en tackling och det gula kortet gjorde fruktansvärt ont. Det var omöjligt att inte se hur plågsamt ont det gjorde för honom och även om jag fortfarande inte riktigt vågade tro på en final så kändes det hemskt att han isf skulle behöva följa en eventuell sådan från sidan. I halvlek kunde man äntligen vila lite och andas hyfsat normalt. Pulsen började så smått återgå till det normala innan det var dags igen, jag trodde nog Ramos skulle bli utbytt i halvlek eftersom även han riskerade en avstängning men det blev han inte. Jag hade väldigt dubbla känslor inför det, det skulle vart en stor sorg om han skulle bli varnad och en final utan alonso och ramos skulle ju vara körd på förhand men samtidigt hade ramos tillsammans med Pepe varit härskare på planen och finalen var fortfarande över 45 minuter bort. Skönt var det ju iaf att veta att det faktiskt fanns en bra mittback på bänken att sätta in. När han väl byttes ut drog jag en suck av lättnad och då var hoppet kanske uppe mot 50 eller nått. När Ronaldo gjorde sitt frisparksmål och Bayern var tvungna att göra sex mål när de dessutom knappt skapat tre bra målchanser på över en och en halv match började det kännas ganska bra men det var inte förrän det var typ fem minuter kvar som jag faktiskt började våga tro på allvar.
Matchen var slut och glädjen var total och den har hållit i sig rätt bra måste jag säga. Det känns dock fortfarande helt overkligt och för bra för att vara sant. Real var så vansinnig bra. De spelade ännu bättre försvar än i första matchen, framförallt så pressade de betydligt högra och måste ju haft bollen bra mycket mer än vad de hade i första matchen. Och de skapade riktigt mycket framåt plus att de gjorde fyra mål. Det är verkligen helt galet och spelar vi så där i finalen så kan faktiskt inget stoppa oss. Tyvärr tror jag att det blir svårt inte bara för att så där bra matcher ser man bara av lag typ en gång om året max och kanske ännu viktigare saknar vi ju Alonso i finalen. Visserligen kan man väl inte påstå att Bayern var speciellt bra. Jag kunde inte låta bli att va rätt nöjd med att Neuer såg rätt darrig ut vid flera tillfällen och faktiskt gav både Bale och Ronaldo öppet mål och hyfsade chanser att sätta dit den på långt håll. Atletico blir nog betydligt farligare och jobbigare att möta, vilket jag inte trodde på förhand. Skulle det inte vara så väldigt jobbigt och nervöst laddat inför matchen skulle jag tycka att det var grymt kul att det är två madridlag i final. Kan någon komma och påstå att någon annan liga är lika bra som spanska nu? Real krossar tysklands bästa lag och Atletico verkar ju ha varit klart bättre än Chelsea i gårdagens match som jag inte såg. Jag vill se en repris av spanska cup-semin (eller var det kvarten, jag har verkligen noll minne när det gäller att komma ihåg matcher) då real spelade ut atletico. Tyvärr tror jag inte på det. Det här är nog Atleticos år när de går till semi eller kvart i cupen, tar hem ligan och den finaste titeln av dem alla (hur sjukt är inte det om det nu blir så). Men den dagen den sorgen, nu tänker jag fortsätta studsa på mina rosa/vita moln och glädjas för första finalplatsen på tolv år i den ädlaste av alla turneringar.