Stress
Jag tror och tycker att jag är en rätt stresstålig person. Men det är lite olika i vilken situation jag befinner mig i. Som privatperson blir jag ibland väldigt påverkad när jag håller på att bli sen till något som känns viktigt för mig att vara i tid till. Det händer inte så ofta men jag märker hur mitt vanliga väldigt lugna temperament är som förbytt och min superlånga stubintråd kortas av till en hundra gånger kortare variant. Det håller inte i sig särskilt länge och jag brukar bli väldigt medveten om det och ibland kunna styra bort det om jag märker att det är på väg. Något jag däremot är glad och lite stolt över är att jag sällan mår dåligt eller lägger press på mig när det är mycket, varken privat eller i min proffesion. Jag är bra på att slappna av och bara ta det lugnt även om jag har mycket som borde bli gjort. Det är ju såklart lite på gott och ont för jag får ju inte alls lika mycket gjort som jag skulle kunna få men jag är ganska bra på att vara i nuet och bara njuta vilket jag verkligen värdesätter.
Jag anser att läraryrket är ganska mycket stressande och pressande. Visst är det i stort sett aldrig på liv eller död och mycket av tempot kan man ju kanske styra själv som lärare. Men det är så sinnessjukt mycket att tänka på. Jag tvivlar på att det finns så många fler jobb som innebär att man har så många olika roller och bollar i luften samt kravet på ständig anpassning och impulsivitet.
Alla dagar är i grunden rätt lika varandra men samtidigt vet du aldrig vad som kommer hända. Ena sekunden ska man trösta någon som är ledsen, nästa sekund gå emellan två som nästan slår ihjäl varandra, samtidigt behöver någon hjälp på toaletten och en annan har ramlat och behöver plåstras om. Minuten efter ska man på samma gång som allt det där upprepas försöka bedriva en helt och hållet individanpassad undervisning som tillgodoser 25 elevers alla behov och önskemål och som dessutom hela tiden ska bedömas på ett formativt sätt så att kommande minuter av lektionen ändras om och anpassas efter hur eleverna tar till sig uppgifter och aktiviteter. Självklart allt i enlighet med läroplanens alla mål och syften. Man måste börja med att se till att fånga alla på precis rätt nivå och sedan lotsa dem vidare utan att ställa för höga eller för låga krav. Det är otroligt krävande och utmanande och jag kunde inte vara mer nöjd över mitt karriärsval. Jag skulle kunna göra en lista som är oerhört lång över krävande, utmanande och direkt tråkiga saker med mitt jobb men listan över tveklöst positiva saker är oändlig. Nu har jag haft de elever jag har idag i nästan tre terminer, efter två-tre veckor är de på allvar djupt inne i mitt hjärta. Jag blir glad av att träffa dem, jag blir glad av att se dem, jag bryr mig om dem och påverkas av allt de känner och gör. Bara det skulle ju vara bra så, typ bättre och viktigare betalning än loven och nästan lönen. Men sen att dessutom få vara med dem när de utvecklas och lär sig, när de växer som personer och när de tillägnar sig ny kunskap och förfinar sina förmågor hur underbart är inte det?!? Och att sen utöver allt detta dessutom få så mycket kärlek tillbaka av dem. I kramar, blickar, teckningar, ord eller vad det än må vara - jag förstår inte hur man kan vilja jobba med något annat när läraryrket finns.
Jag kom långt ifrån det jag hade tänkt att skriva om känner jag men det var skönt. Att påminna mig själv om hur fantastiskt det är att vara lärare och vad lyckligt lottad jag är som gör det jag gör. Inte för att jag har glömt det men ändå.
Det jag hade tänkt skriva om var mitt mående just nu. Det brukar nästan alltid vara MYCKET på jobbet. För det mesta trivs jag väldigt bra med det även om jag alltid nästan önskar att jag hade haft minst tio timmar till per vecka till bara jobb för att kunna känna att jag är helt i fas och hinner allt det där extra som skulle vara så kul att få göra. Ibland i korta perioder blir det lite väl mycket så att man tyvärr inte känner sig så nöjd med det man gör eller räcker till. Men det är sällan jag bär med mig den känslan. Jag accepterar att det är så och att jag inte kan göra mer än det jag väljer att göra och så får jag sänka ribban helt enkelt. Skulle jag inte vara så bra på att släppa den känslan skulle jag nog inte orka vara lärare i det långa loppet. Just nu är det en sån period när det är lite extra mycket.
Det skulle inte påverka mig alls egentligen tror jag om allt annars var som vanligt. Men just nu är mitt liv lite rörigare än normalt på typ alla plan känns det som. En stor (men såklart den härligaste och bästa) biten i det hela är ju Isabella. Att vara mamma är det viktigaste och finaste jag varit med om och kommer alltid vara prio ett. Att vänja mig vid att ha någon annan i mitt liv som ALLTID går före mig och som jag måste anpassa allt efter har såklart känts av en del. Inte mer än vad jag hade förväntat mig, säkert till stor del eftersom allt har fungerat så smidigt det bara kan i stort sett när det gäller henne. Hon är glad och nöjd med det mesta och kräver inte alls mycket mer än närhet faktiskt. Dessutom har vi varit otroligt lyckligt lottade med att allt fysilogiskt (kan man säga så och betyder det det jag menar?!?) fungerat klockrent. Hon har mått prima från start egentligen. Började äta direkt, gick upp i vikt som hon skulle, har fått typ A plus på alla tänkbara kontroller som gjorts. Tack och lov för detta och hoppas det fortsätter så.
Utöver henne är det andra saker privat som händer just nu, positiva och roliga saker men också lite tidskrävande. Det är bröllop att fixa inför - leta brudtärneklänning är inte lätt, mamma fyller 60 och förtjänar en fin present som tagit en hel del tid i anspråk (jag är så nära 100% som jag kan vara säker på att hon inte läser det här). Några fester och tillställningar ska organiseras och planeras. Allt sånt är ju superkul såklart men det är ändå många olika saker att hålla lite koll på och framförallt hinna med.
Det har varit lite extra på handbollen för mig på sista tiden. Dels har jag varit lite behjälplig i processen inför nästa säsong. Jag har hållt i spelarintervjuer för att höra lite vad ungdommarna i klubben tycker och tänker. Jag är ansvarig från klubben för att administrera och till viss del organisera den stora skolsamverkan-satsningen som drar igång till hösten. Superkul och spännande det med såklart men också tidskrävande och tar lite tankeverksamhet. Nu ska jag även börja på en ny ledarskapsutbildning som sträcker sig ett är i framtiden. Det känns superkul eftersom det är länge sedan jag gick TS2:an och jag verkligen tror på upplägget som mer kommer fokusera på hur man ska leda ut.
Trots att jag tänker på det nu, allt jag skriver och inser att det är betydligt mer i mitt huvud just nu än vad jag hade förstått och trott så hade jag nog fortfarande inte varit alls särskilt stressad eller påverkad av detta normalt. Det som gör att jag nu börjar känna av lite stressymptom. Att jag märker att det är många tankar och funderingar som snurrar i huvudet och att jag för det mesta är lite på helspänn är all osäkerhet jag har i livet just nu. Det är jag inte van vid. Dels vet jag ju inte riktigt hur framtiden ser ut på det personliga planet, jag är inte helt säker på vart jag ska bo och leva i framtiden. Det är man väl kanske aldrig direkt men så oklart som det är för mig just nu är jag inte van med att det brukar vara. Men å andra sidan har det varit så länge nu och inte heller något som får mig det minsta ur balans egentligen. En del beskriver sitt liv bestående av olika tårtbitar, att jobbet är en del, familjen en, vänner och det sociala en, träning nästa osv. Jag läste någon som delade in sitt liv i 3-4 sådana bitar och att är det stormigt på en av delarna påverkas man inte nämnvärt om de andra är trygga och stabila och det har jag verkligen tänkt stämmer för mig. Ibland har jag ifrågasatt varför jag inte blir mer påverkad att tuffa saker som händer, varför det är så lätt för mig att gå vidare och nästan vara oberörd. Men så har jag känt att det ju måste bero på att jag har så mycket harmoni i de andra delarna av mitt liv om det är extra tufft på jobbet eller privat eller så. För mig är nog delarna familj, jobb och handboll. Kanske borde även vänner vara en del där men på något sätt känns den bara som att den är övergripande eller att den finns på alla plan. Mina vänner är nästan som min familj, och så har jag ju vänner även på jobbet och på handbollen. Den del som absolut känns mest lugn just nu är handbollen, där känner jag mig uppskattad och varmt välkommen. Jag trivs verkligen i klubben och laget. Visst är det en del oklarheter om laget och så inför kommande säsong men jag själv har inga frågetecken eller funderingar egentligen. Det som känns allra mest stormigt just nu är absolut jobbet. Jag tycker Vallentuna kommun har gjort ett katastrofalt jobb de senaste åren i skolfrågor och det blir bara värre och värre. Många tankar och ideer är absolut bra och ibland kanske nödvändiga men allt sköts så himla dåligt och oproffsigt. Det finns ingen kontinutet eller framförhållning alls. De flesta beslut känns som att de tas för snabbt och ogenomtänkt eller för sent. Dessutom känns det inte som att man tillsätter i närheten av de resurser som egentligen skulle krävas för sina höga ambitioner vilket gör att det känns som att risken för att allt blir pannkaka är överhängande stor. Jag har aldrig varit så sugen på att söka mig om till en annan kommun som nu, det betyder dock inte att jag kommer göra det för jag är tyvärr inte alls säker på att det skulle vara bättre någon annanstans. Tyvärr ofta säkert sämre också. Politiker verkar inte förstå hur viktigt det är att man satsar pengar på skolan, att ALLA skulle må bättre av att man höll ner gruppstorleken på klasser och förskoleavdelningar. I höstas fick vi plötsligt veta att kommunen utredde en omorganisation av alla skolor. Att man troligtvis skulle försöka gå ifrån F-9 skolsystemet som de under de senaste 15? åren byggt upp. Fine, det kan jag tycka är rätt så. Det finns fördelar och nackdelar med allt men i min värld är nog fördelarna med F-9 skolor lite färre än de är med flerparalleliga skolor som är lite mer åldersuppdelade. Det var bara märkligt hur detta presenterades och kändes så framstressat. Det lovades att beslut skulle vara fattat i december 17 och som tidigast påverka höstterminen 19. Rätt fort förstod man att det nog skulle innebära att vi skulle slås ihop med Ekebyskolan på något sätt, typ att vi i lägre åldrar flyttar över till dem och att Hammarbacken blev en högstadieskola igen. Redan där och då började ju tankarna såkart snurra. Lite osäkerhet smyga sig på men också mycket tankar om hopp om ljusning och alla fördelar med det. Tiden gick, fler rykten hördes, många föräldrar blev upprörda - dock inte i vårt område. December kom och gick utan några direktiv eller beslut. I januari fick vi veta att beslutet var uppskjutet, kanske skulle något hända i mars men det var ju valår och en hel del upprörda förälrar och politikerna verkade få lite kalla fötter.
Så jag började släppa tankarna på ihopslagning lite, man har ju rätt fullt upp ändå. När jag var hemma med Isabella beslutades det att vi på vår skola ska jobba två år med sin klass, i förskoleklass och ettan eller i tvåan och trean. Jag själv var lite kluven i frågan och valde att bara vara föräldraledig och låta det som skulle ske ske. Det här har känts lite osäkert och inte helt förankrat hos alla men planen var alltså att jag skulle ta emot en ny förskoleklass till hösten. Jag hade verkligen börjat ställa in mig på det och började se väldigt mycket fram emot det även om jag samtidigt hade lite ångest över att redan lämna min nuvarande klass. Nu när de äntligen kan läsa lite svårare texter och skriva lite mer avancerade texter så är det så himla mycket möjligheter inom undervisningen som öppnas och att då börja om känns ibland lite jobbigt. Samtidigt väldigt spännande såklart och jag var verkligen sugen på att förbättra och utveckla förskoleklassåret som jag nu ändå hade hyfsat färskt i minnet.
För några veckor sedan kom dock det där beslutet från kommunen att vi slås ihop med ekebyskolan. Mycket mer än så verkade inte vara bestämt. Bara att skolan ska få ett nytt namn. Vår rektor slutar imorgon så det blev ju rätt givet att rektorn på ekebyskolan skulle bli vår nya rektor. Jag har i stort sett bara hört positivt om honom så det känns bra. Han kom till oss i måndags och presenterade sig, där den braiga känslan bara förstärktes för mig. Men han hade ju också med sig lite mer information och funderingar kring framtidien och plötsligt insåg man att den här förändringen som kommer ske nog är betydligt närmare i tidsplanen än vad man tidigare trott. Inget har bestämts men samtidigt låter det som att flera saker är rätt klara. Det låter som att det är stor chans/risk att vi ska flytta till Ekebyskolan redan i höst. Att vi där kommer vara en fyrparallelig F-4-skola. Där man jobbar i förskoleklass eller 1-4. Det här gör att allt plötsligt känns osäkert och otryggt. Såklart väldigt spännande och hoppfullt också. Miljoner tankar och funderingar snurrar runt i huvudet hela tiden. Hos mig, mina kollegor och eleverna. Jag har nu nästan inte någon aning om vilken klass jag kommer ha, vilken skola jag kommer jobba på eller vilka mina kollegor kommer vara.
Så för att sammanfatta mitt mående så är jag för tillfället aningen mer stressad än vad jag brukar vara, och betydligt mer grubblandes än vad jag brukar. Det känns som att typ 70-80% av mitt liv är högst oklart just nu. Visst känner jag att jag inte är så där harmonisk och genomlycklig som jag brukar vara så jag tror fortfarande på de där orden om att man tål vädligt mycket storm och oro så länge det är begränsat till en av sina delar. Men jag måste också säga att jag blir ytterligare imponerad över mitt psyke och faktiskt vågar påstå att jag trots att det stormar på flera håll och rätt ordentligt så är jag fortfarande oerhört positiv och glad. Jag litar på att allt kommer lösa sig och eventuella motgångar ser jag som framtida viktiga erfarenheter.
Egentligen hade jag absolut inte tid att skriva allt det här, och såklart i vanlig ordning gör jag ju inte det för att någon annan ska läsa trots att jag lägger upp det här på en blogg. Jag förstår absolut att det här inte är intressant eller givande för någon annan än mig själv. Men jag behövde få skriva ner det. Få strukturera upp alla mina vindlande tankar eftersom jag annars bara låter dem fara runt, runt, runt i huvudet.
Nu ska jag försöka stanna upp och njuta där jag är och inte fokusera så mycket i framtiden. Jag ska njuta av de sista veckorna den här terminen tillsammans med min underbara klass och mina fantastiska kollegor. Jag ska inte fokusera på om jag kommer fortsätta med den här klassen eller inte. Jag ska njuta av att våren är här och inte bli stressad över allt trädgårdsfix jag borde hinna med utan helt enkelt göra det jag får tid till i lagom takt. Jag ska se fram emot 60-års-firande, bröllop, semestertider och häng med vår nya familjemedlem (jag har ju blivit moster), och inte oroa mig över om klänningar kommer passa, bröllopstal kommer faila eller mamma bli vansinnig om vi grattar henne.
Framförallt ska jag njuta av att umgås med Isabella och inte fundera över hur det blir när hon börjar på förskola till hösten. Jag ska vara nära och närvarande och se på när hon upptäcker den fantastiska världen vi lever i. Varje grässtrå och gruskorn är värd att känna på och undersöka, hur fantastiskt är inte det?
