Katarina Pettersson

I natt drömde jag att jag spelade någon konstig handbollsmatch, ofta när jag drömmer att jag spelar handboll har jag alltid svårt att hålla ordentligt i bollen och få iväg ordentliga passar, ofta tappar jag bollen och håller på och fumlar, skumt och irriterande. Den känslan hade jag inatt också det var en storlek för stor boll men det jag kommer ihåg allra starkast från drömmen är den där underbara kämparviljan. Att man ger precis allt och mycket mer och vägrar ge något gratis. När jag var yngre och spelade fotboll och handboll på ungdomsnivå kom den känslan helt gratis och fanns konstant där. Det fanns inget annat och jag var helt och hållet fokuserad varenda sekund på en match, märkte aldrig när publiken lät eller vad som pågick runtomkring för allt mitt fokus var på matchen. Jag är fortfarande en spelare som kämpar väldigt mycket och ger allt på plan men faktiskt inte allt och massa till som när jag var yngre och framförallt måste jag nu jobba för att hitta det rätta fokuset. Jag måste ställa in min hjärna på match och kämparglöd det kommer inte alltid gratis längre. Det stör mig! Just nu är det någon mindre bra fotbollsfilm på trean och jag kan inte låta bli att längta tillbaka till mina fotbollsdagar. Jag hade verkligen en underbar uppväxt med två helt fantastiska lag att vara delaktig i. Jag tror att jag har fått uppleva det mest fantastiska i ungdomsidrotten och haft turen att dessutom vinna ganska mycket. Jag längtar tillbaka men jag är framförallt väldigt tacksam över att jag har fått uppleva det. 

Jag har nyligen lyssnat klart på Fågelbovägen 32 av Sara Kadefors. En himla irriterande och jobbig bok på många sätt och jag tänkte hela tiden att den inte varit särskilt bra. Men jag tror den har fått mig att tänka och känna en hel del och det är väl kanske ett kvitto på att det faktiskt har varit en bra bok eller iaf meningsfull lyssnande. Det var framförallt ett citat som fick mig att helt omvärdera boken. Det var i slutet av boken och antagligen säger citatet någon annan som inte är djupt insatt i historien och sammanhanget men ur den aspekten som sammanhanget i historien gav den tror jag många människor skulle må bättre av att leva efter den filosofin, släppa pristigen och alla höga krav på sig själva och sitt liv.
"Inte tänka hela tiden hur det ska vara, hur andra gör, du är som du är och om du slutar tänka på hur det ska va kanske nånting kan hända."

Jag har ätit resterna av en kladdkaka till frukost och överväger seriöst att poppa lite popcorn bara för att jag är så sugen på det. Ibland tror jag att jag är vuxen och att jag rent av håller på att bli gammal och sen rätt vad det är inser jag hur fruktansvärt omogen och oansvarsfull jag är :-) Jag intalar mig själv att jag har rätt att göra precis vad jag själv känner för och det kan vara väldigt skönt när man har många skyldigheter och plikter här i livet.

Jobbet då. Nu börjar jag få allvarlig panikkänsla över att terminen håller på att ta slut. En vecka går så fruktansvärt fort och seriöst så är det bara en enda hel skolvecka kvar. Det är 11 skoldagar kvar, en handledardag (den sista dagen innan skolavslutningen, då vi inte har några lektioner alls utan bara rensar och har kul tillsammans), skolavslutningen och sen några planeringsdagar. Av de här elva skoldagarna kommer en tillbringas på skansen och kanske en på kvarnbadet. Det här året har varit tufft, händelserikt, nyttigt, roligt, lärorikt och helt underbart på många sätt och även om jag verkligen ser fram emot sommarlovet och ledigheten så vill jag inte att ettan ska ta slut.

Imorgon blir det paintball för hela slanten och det ska bli grymt kul. Jag har bara kört paintball en gång tidigare, det hade pappa hyrt utrustning och vi var i skogarna där han bor. Nu är jag lite orolig eftersom det är galna tonårskillar man kör med men det kommer säkert gå bra ändå. Funderar på vad jag ska ha på mig dock, för jag tror det kommer bli riktigt svettigt. Det enda som var tråkigt med paintballen var att jag knappt kunde se något alls med den där masken man har över huvudet. Jag svettas rätt mycket och jag immade igen den där masken efter tre sekunder sist, och jag tror det kommer bli bra mycket varmare imorgon. Hoppas jag inte får problem med sikten... Kul ska det bli iaf.

Nä nu lite warcraft...

Sitter här och slösurfar och äter havregrynsgröt och ägg, stadig frukost som till och med mamma skulle bli lite stolt över :-) Och så slogs jag av en underbar känsla/tanke. Jag kom nämligen till insikt om att Özil och Higuain fortfarande är realmadrid-spelare. En förklaring krävs kanske, jag drömde inatt att båda spelarna sålts och jag blev så otroligt ledsen, nu när jag varit vaken i några timmar har jag inte tänkt på det förrän alldeles nyss när jag ganska snabbt kom på att det nog bara varit en dröm och det var just vad det var :-) Sen så betyder ju inte det att de kommer vara kvar nästa säsong men nu lever ju fortfarande hoppet.

Ikväll blir det grillmiddag här och innan det ska jag umgås lite med min familj, känns som en bra dag. Igår var jag jätteduktig. Jag hade en bra planeringsdag på jobbet och när jag gick därifrån kände jag mig bättre tillmods inför nästa år än vad jag gjort på sista tiden, inte för att jag har mått dåligt över det men jag har ju inte riktigt vetat hur tanken att det ska se ut har sett ut vilket skapar lite oro, men som sagt känns det bättre nu när man vet mer vad som gäller.
Jag kom hem vid halv sex och då gick jag raka vägen ut i garaget och rengjorde utemöbler och grillen. Jag oljade bordet och två stolar men vid det laget hade jag väl jobbat på under typ två timmar och var väldigt hungrig så jag fick avbryta och gick in och lagade mat medan jag fortsatte att städa lite inomhus. Sen kopplade jag nöjd av i soffan till arkiv X, såg faktiskt två avsnitt som jag inte sett tidigare där både Mulder och Scully var med, jag slutade titta när Mulder inte längre var kvar...

Det är helt galet vad bra de är! Det här året har jag kollat på de flesta matcherna i den nya svarta tröjan, det har ju gått galet bra så man blir ju nästan lite vidskeplig och vågar inte annat än att sätta på den tillslut. Men inför den här matchen blev jag uppmanad att ha den vita. Och när det inte är någon mindre än ramos själv som ber om det så kan man ju inte annat än att lyda. (visserligen var det väl mest riktat till de som skulle se matchen på plats men jag valde att ta åt mig ändå). Fast jag blev lite nojjig precis innan matchen och var nära på att springa och byta men så valde jag att sitta kvar och det gick ju bra ändå. Det var tydligen inte i mitt tröjval det satt, real madrid är helt enkelt bara sjukt bra. De har spelat 38 matcher i ligan i år och slagit alla möjliga rekord, en hel del löjliga om ni frågar mig, jag förstår inte hur folk orkar hålla reda på all statistik som det faktiskt hålls reda på. Men 100 poäng av 114 möjliga är helt sjukt bra faktiskt!

Hala Madrid!


Det är nästan så att jag vill lova mig själv att ta första bästa flyg ner och vara där nästa gång det firas en liga eller cl-seger (hoppas att det blir redan nästa år). Jag ryser, gråter, skrattar och fullständigt njuter här i soffan när jag ser bilder och läser om hur de firat segern och då kan man ju bara gissa sig till hur det är att faktiskt vara på plats.

Jag sitter i soffan och degar till gilmore girls. Jag är inte den mest sociala människan och kan tycka att det är lite jobbigt med oväntade besök. När det knackar på dörren och jag inte väntar på någon får jag alltid en liten obehaglig känsla i magen. Varför vet jag faktiskt inte och kan inte ens förklara det för mig själv för jag har aldrig varit med om ett obehagligt besök. Visserligen har jag varit med om besök då jag skämts lite över hur stökigt det är hemma eller så men tom det är bara några enstaka tillfällen. Nu när vi bor i huset så tycker jag ibland att jag ser någon i ögonvrån som rör sig utanför huset och blir lite orolig, rätt ofta tycker jag att det verkar som om bilar stannar till och lyssnar uppmärksamt men 99 gånger av 100 är det såklart inbillning, eller det räcker inte 999 av 1000 minst. För ett litet tag sen tyckte jag att det lät som om någon gick på gruset här utanför och tittade dit men såg inget men bara några sekunder senare knackade det på dörren. Fan, tänkte jag men var glad att jag hade tillräckligt med kläder på mig för att kunna öppna dörren, visserligen bara min fula rutiga hemmaklänning men ändå. Jag gick och öppnade och utanför stod en liten liten kille som ändå var så stor. Första tanken var att det var en av grannens söner men så såg jag ju att det var en av mina guldklimpar från förskolan. Jag har för mig att han började på småbarnsavdelningen hösten som jag började, han gick på min avdelning det sista halvåret som jag var där ungefär men jag hade hans storebror hela tiden jag jobbade. Han stod bara där och såg helt underbar ut. De bor i närheten men har aldrig varit här förut. Det var så härligt att träffa honom igen och efter ett litet tag kom storebror fram runt husknuten och jag fick hälsa på deras hund som de var ute och rastade. Jag måste ta mig tid att åka till förskolan och hälsa på. Det har jag bara gjort en gång sen jag slutade, till mitt försvar beror det mycket på att det inte är så många som är kvar där sedan min tid, det gäller barn såväl som personal. De två sista åren jobbade jag ju främst med de allra äldsta och de har ju sedan länge gått vidare till skolans värld. Men det finns ju några underbara troll som är kvar och som jag saknar så mycket så det värker till inom mig om jag tänker på dem, värker till på ett härligt och positivt sätt ska jag tillägga. Undra när jag ska lyckas få till det, på tisdag kanske fast nej då är det ju match och då kommer jag nog jobba över och gå direkt. Jag vill vara där senast 15 för annars hinner så många gå hem och då är det tisdagar eller fredagar som gäller. Det är supersvårt att lämna jobbet före tre och före halvtre är det i stort sett omöjligt om jag inte har en superviktig tid bokad.
Men som sagt så ska jag ta mig tid, det är de små trollen värda flera gånger om för det var så kul att få se dem igen!

Helt sinnessjukt!!!

Det har varit ett riktigt tufft år på många sätt. Men det har också varit ett lärorikt och roligt år. Ibland får jag en svacka då jag känner att det är absolut inte värt det. Känslan av att aldrig riktigt räcka till, känslan av att bara vilja banka huvudet blodigt mot väggen för att man inte når fram till alla trots att man tycker att man har varit övertydlig på tjugo olika sätt, känslan av konstant kaos och livsavgörande ansvar. Men 99% av tiden tycker jag ändå att det är värt det, värt det långa vägar och det är nog ganska bra med tanke på att alla säger att första året är det värsta året och att många av de rutinerade lärarna verkar tycka att det har varit lite extremt det här året med allt den nya läroplanen har att erbjuda och tvinga på oss :-)

Häromdagen började jag nästan gråta av lycka när två elever kom fram och visade de sagor de skrivit. Elever som inte kunde läsa överhuvudtaget när jag lärde känna dem. Jag börjar känna lite oro över hur långt sommarlovet kommer kännas, utan att få träffa alla underbara små hjärtan. Stackars mig, eller hur?!

Veckan som kommer är väldigt kort, det är vanliga skoldagar måndag och tisdag och onsdag har vi studiedag, det ska bli sjukt spännande och höra tankar om framtiden. Kul också att få lite tid och analysera vår learning study som vi haft under våren.


Just nu spelar ju Sverige mot Ryssland och de blir för tillfället rätt rejält pressade, de har visserligen en ledning, 1-2 står det men det kan ju ändras hur fort som helst. Jag satte mig vid datorn en bit in i första perioden för annars hade jag somnat och när jag inte hade annat för mig så surfade jag runt på min blogg och läste en del inlägg från första året jag skrev. Jag snubblade över ett inlägg om min tysklandsresa och jag kan ju säga att det var nostalgi i hög grad när jag läste, snacka om att längta tillbaka. Det inlägget skrev jag i augusti 2009 och då skrev jag även ett inlägg som hade rubriken spelsugen eller något sådant, jag önskar verkligen att jag kommer känna så i höst igen, jag saknar det där suget och vill få känna det igen för mitt eget handbollsspelande.


Nu har den värsta tröttheten försvunnit och jag tror jag ska ägna hela min uppmärksamhet till matchen igen...

Just nu rullar livet bara på känns det som. Tiden går fort vilket jag konstaterar nästan varje dag och även fast jag vet att jag gör massa saker som är betydelsefulla och lever det liv som jag vill leva kan jag ibland känna att allt är meningslöst. Ibland är ju verkligen inte ofta och jag tror att det kan vara svårt att komma ifrån den känslan helt och hållet hela tiden men jag vet ju att jag känner den mer då jag är ledig ganska mycket och inte gör något speciellt med ledigheten så nu får jag helt enkelt se till att ta tag i saken för framöver kommer jag ha en del ledig tid :-)
Jag vet ju att det känns bättre om jag tränar, och just nu tränar jag inte över huvud taget. Trots att jag vet det så tränar jag inte, jag var faktiskt ganska sugen på att springa igår, eller ganska sugen är en överdriven känsla men det kändes inte avskyvärt att tänka tanken att ge mig ut. Då borde jag verkligen ha passat på men icke då... Jag längtar verkligen till Tinna kommer hem och hjälper mig att ta mig ut i skogen :-) Jag var ledig fyra dagar förra veckan och den som kändes allra härligast och bäst var faktiskt den då jag tillbringade en timme med att sopa altanen, en timme med att skura den och två-tre timmar att olja in den. Det finns hur många projekt som helst att ta tag i hemma men ändå så gör jag inget. Varför kan man ju fråga sig? Jag tror att det börjar bli dags för mig att bli vuxen på allvar. Att inte tillbringa 90% av min lediga tid till att bara slötitta på datorn/tv:n och slösurfa, man blir ju så seg och mosig av det så det finns inte. Den här helgen har jag tagit med mig lite hem att rätta och analysera och det var tillfredställande och faktiskt ganska kul så jag ångrade nästan att jag inte hade mer med mig hem.

Någon liten släng av åldersnoja har jag nog åkt på samtidigt som vissa saker i mitt privatliv som alltid varit så självklara inte riktigt längre är det. Som handbollen tillexempel, ska jag spela eller inte?
Jag mailade min tränare och sa i stort sett att han inte ska räkna med mig som spelare framöver. För just nu står det mig verkligen upp i halsen. Jag avskyr de dagar vi har träning för jag vet att jag kommer må dåligt så fort jag tänker på träningen. Jag vill verkligen inte gå, jag funderar på om vi blir så många som åtta spelare eller inte och jag känner mig så omotiverad som man bara kan göra. Och så känner jag mig tvingad att gå, tvingad av mitt eget samvete och min pliktkänsla gentemot laget. Det där laget som har kanske fyra-fem spelare med samma pliktkänsla och resten som kommer och går precis som de själva känner för. Som det är nu växer bara mitt hat inför träningarna och jag kände att jag var tvungen att bryta trenden. Jag hoppas att jag kommer bli mer motiverad och positivt inställd till det om jag får ta en paus från det och ha samma inställning till det som den där klicken som inte sätter laget först, eller ens i närheten av långt fram. Samtidigt vill jag inte tillhöra den klicken.
Jag tycker ju att det är ganska kul att spela match, även fast jag allt som oftast blir riktigt irriterad och grinig över hur dåligt det går och på beslut som tas av tränare, medspelare och andra inblandade. Det känns så hemskt tråkigt att det har blivit så här. Handbollen ska vara mitt fritidsintresse som jag ska vilja gå till, men som en kär vän till mig uttryckte sig så går jag bra mycket hellre till jobbet än till mina träningar och då menar jag verkligen bra mycket hellre. Visst ska jag erkänna att jag gärna går till jobbet, jag kan tycka att det är jobbigt att komma upp på morgonen och vara lite otaggad på att ta mig till jobbet också men så fort jag är på väg eller där känns det helt rätt och det är där jag vill vara då. Så har det varit med handbollen större delen av senioråren. Det fanns en tid då jag längtade efter träningar, matcher och cuper, en tid då jag njöt av att veta att snart är det handboll, en tid då jag älskade alla delar av det och jag är sjukt tacksam över att jag har haft den tiden. Men det är länge sedan, det var när jag var ungdomsspelare. Nu är det inte ens kul när jag är där speciellt ofta. Snarare att 70% av tiden som jag är där önskar jag att jag inte var det (nu syftar jag enbart på den delen av handbollen som innefattar mig som spelare, alltså när jag är där med damlaget). Men fy, läser jag det jag själv skriver funderar jag ju allvarligt på varför jag inte slutat för länge sedan men så enkelt är det inte. Jag älskar att spela handboll egentligen och de stunder som den känslan kommer tillbaka till mig även om det bara är 5% av tiden jag tillbringar där så gör den att det har varit värt det länge. Jag vill nog inte riktigt sluta och hoppas verkligen inte att de som är anledningen till att jag fortfarande spelar bestämmer sig för att sluta. Jag tror och hoppas att jag och mina vapendragare kan hitta tillbaka men det känns oerhört läskigt att tänka tanken att det kanske inte blir så.

Igår bakade jag bullar, för tredje gången i mitt liv. De blev inte riktigt lika lyckade som sist men jag var rätt stressad för det var samtidigt som jag tittade på hockey och jag hann nästan inte klart förrän det var dags för fotbollsmatch, men de var så goda så jag redan smällt i mig säkert sju stycken (igår åt jag inte så många eftersom jag proppade i mig så mycket deg och tillslut mådde lite illa faktiskt - det finns ett stopp i mig ibland :-)). Real luftade en hel del stackars spelare som knappt fått någon speltid alls i år, vilket inte är så konstigt med tanke på hur bra alla andra har gjort det, och det märktes väl en del kan man säga. Å andra sidan var det kanske inte helt lätt att ladda om efter guldfirandet och kanske var det det som påverkade spelet ännu mer. De låg under nästan hela matchen med 1-0, Ronaldo kvitterade på straff, lär ha varit rätt skönt efter hans senaste två missar, och sedan gjorde de ett till på övertid. Tyckte lite synd om Granada faktiskt som dessutom behövde poängen men det var skönt med lite flyt för real. Jag hoppas på vinst nästa match så når de 100 poäng vilket är helt otroligt på en säsong, 114 är väl maxpoängen?! Tyvärr kommer väl skytteligan gå till Messi som gjorde fyra stycken i gårdagens match, dåligt att göra sju mål? på de sista två matcherna. Hoppet är väl det sista som överger människan och kanske lyckas Ronaldo göra typ sex mål i sista matchen, eller vad är det nu som behövs?

Det här med tid är lite märkligt. Radan när man är liten börjar man inse att tiden går fort när det är roligt och långsamt när man har tråkigt vilket i sig är skumt för en timme är ju alltid en timme. När jag blev lite äldre förstod jag även att något som hände för ett tag sen kan kännas som om det var en evighet sedan fast det på samma gång kan kännas som om det var igår. Egentligen är det ju inte själva tiden som är märklig för tiden är ju alltid detsamma det är ett mätinstrument som faktiskt inte förändras utan en sekund är alltid en sekund, ett dygn är alltid lika många timmar och ett år är nästan alltid lika många dagar osv. Det som gör att det blir lite märkligt är ju allt som har med det mänskliga sinnet och dess sätt att uppleva saker och ting. Människan är verkligen en komplicerad och makalös varelse.

Nu på morgonkvisten slogs jag av hur konstigt det är att jag brukar kunna uppskatta en ledig kväll och känna att det är lyxigt och njuta av att jag har så mycket tid innan jag måste sova om jag är hemma före sju på kvällen före en arbetsdag. Nyss tänkte jag lite på vad dagen har att erbjuda, dels vad den har för "borden" men också för nöjes skull och jag slogs av tanken att ånej snart måste jag gå och lägga mig och imorgon är det jobb som gäller. Jag blev smått stressad över att ledigheten snart var slut och då har jag ju ändå säg femton timmar istället för fem timmar "fritid" som jag normalt brukar kunna njuta av.
Man blir verkligen girig och ju mer man har ju girigare blir man. Jag måste vara försiktig i sommar känner jag, påminna mig själv jämt och ständigt om hur lyxigt det är med lov så jag inte tar det för givet och blir slapp, slö och otacksam. Jag vet att Helena sa något om att hon nästan njöt mer av semestern förrut när hon hade fyra veckor i jämförelse med sju-åtta veckor.

En av alla de otroliga och fantastiska sakerna med människan är ju hjärnan och som tur är kan man ju påverka den en del. Det är helt enkelt upp till mig nu att bestämma över min hjärna att njuta av alla femton timmar jag har idag och hela tiden påminna den om allt jag har att vara lycklig för, för det är inte lite vill jag lova. Tyvärr verklar ju den mänskliga hjärnan vara bättre på att automatiskt se brister och uppmärksamma det jobbiga men som tur är kan man träna bort det och lära hjärnan att bli bättre på att vara positiv. Skulle jag jobba med psykologi är det absolut där jag skulle lägga mitt fokus, alltså på kognitiv beteendeterapi typ. Nu blev jag väldigt sugen på att lära mig mer om det för som lärare är jag ju nära väldigt många barn och där har jag ju en verklig chans att påverka. Det får nog bli sommarens prio. Ska jag vara ärlig och slå mig själv på bröstet så tror jag att jag redan påverkar mina elever på ett positivt sätt i det här avseendet, men jag skulle säkert kunna göra det mycket mycket mer om jag läste på om detta, för det har jag verkligen inte gjort. Lite lite psykologi läste jag i gymnasiet och lite lite gick vi in på olika teorier med psykologi och beteendevetenskap i fokuset på lärarhögskolan men oj vad sugen jag blev på det här, synd bara att det är massa annat jag också varit sugen på att studera och lära mig om. Men det här får nog bli sommarens projekt :-)

Nu ska jag ut i det härliga vädret och skura altanen och entren.

är en högtid som jag inte alls firar, jag firar iof inte så många högtider så det är väl inget märkvärdigt. Idag har jag legat i solen i en timme och framför tv:n några timmar. Jag har dessutom varit en del i köket, på förmiddagen gjorde jag äppelgröt, mums och nu till middag tillagade jag en hel färsk kyckling för första gången i mitt liv. Det blev potatis, sallad och brunsås till och jag är faktiskt mycket nöjd. Kycklingen blev riktigt god och det kan ha varit min bästa brunsås än så länge. Jag är fortfarande inte i närheten av mammas, fattar inte hur hon lyckas men det var riktigt gott iaf. Jag tycker att det kan vara ganska roligt att laga mat när man väl har något man är inspirerad av att laga det jobbiga är bara att det blir en sån röra i köket. Borde väl ta rätt på den nu...

Förkylningen är mycket bättre, är fortfarande lite småtäppt i näsan och tycker nog att jag blir andfådd lite lätt men annars mår jag prima. Imorgon ska jag baka men jag vet inte riktigt vad. På onsdag är det jag som ska stå för fikat till eftermiddagsmötet och det lutar åt en morotskaka eller kanelbullar, möjligtvis en kladdkaka.

Nä om jag ändå skulle ta och städa lite då så kan jag få njuta av ett avsnitt av mästarnas mästare sen. Det är ju omöjligt att inte hejja på Wislander!!!

Jag sitter här och snörvlar och det kliar i halsen. Som tur är är jag ledig nu till på onsdag och jag är faktiskt glad att den första förkylningen på över ett åt passar på att dyka upp nu. Jag är inte så sjuk att jag skulle vara hemma, inte på långa vägar men det skulle vara jobbigt att jobba med dunkande huvudvärk, täppt eller rinnande näsa och irriterad hals. Det började redan igår men som tur var hade jag en kort dag och kunde åka hem rätt tidigt. Jag har tagit med min jobbdator och kommer behöver vika åtminstonde en dag till arbete om jag ska kunna återvända till jobbet någorlunda välbalanserad men det ska jag nog orka med.
Nu är det 27 skoldagar kvar till skolavslutningen. Det är faktiskt helt galet och jag kommer inte hinna med alls i närheten av vad jag vill hinna med. Det är dessutom två dagar som helt är vikta åt hälsa och kost så de går ju bort kan man säga. Panik!!! Aja man kan bara göra sitt bästa och vi har faktiskt hunnit med hur mycket som helst och de har utvecklats massor under året.

Nu är det snart precis en månad kvar till Tinna kommer hem och det ska bli så härligt att ha henne på rätt sida av halvklotet igen :-)

Sen sist har det ju varit en andra cl-semi och tyvärr gick det ju inte hela vägen för real i år heller. Men de föll verkligen med flaggan i topp och har gjort en helt fantastisk turnering så jag är stolt över dem och jag hoppas att de är lite stolta själva och dessutom hungriga på revansch nästa år. Jag hoppas verkligen vi inte tappar några av alla de jag tycker om, som faktsikt är en hel del. Inför nästa säsong skulle jag vilja att de hittar en högerback som är lika bra som ramos, det är synd att man inte kan klona spelare, isf skulle jag vilja ha tre stycken ramos i backlinjen och en marcelo, två stycken alonso i mittförsvaret, en özil, två stycken ronaldo och en benzema på planen som startelva tror jag. Men jag tycker ju trots allt väldigt mycket om pepe också, och arbeloa har helt klart spelat upp sig i mina ögon och framförallt tillfört en del skratt och skoj utanför planen, jag tycker ju om higuain, kaka, khedira och till viss del contrao oxå.
Jag tycker bayern var bra och det är ju fantastiskt kul att de får spela final på sim hemmaarena, det unnar jag dem verkligen, det är bara synd att det inte var i finalen vi fick möta dem. Det var kul att se två lag som spelade så offensiv och oförsiktig fotboll som vi fick se i semin. Här var det inte riktigt något lag som bollade i sidled och avvaktade till ett bra läge skulle dyka upp, de tog saken i egna händer och försökte med en del djärva passar passera många motståndare i djupled och lyfte hela sitt lag i offensiv anda. Det märktes ju lite på försvaret som ibland fick släppa till sig sjuka lägen, delvis pga att det anfallande laget gjorde det grymt bra men även för att försvaret pga den offensiva inställningen inte alltid var samlat. Rolig fotboll helt enkelt till skillnad från många andra lag, skulle kunna nämna ett speciellt men väljer att inte göra det ;-)
Jag blev faktiskt inte tokarg när de förlorade, jag tycker synd om straffläggarna för det är aldrig kul när det avgörs på straffar och ärligt talat förstår jag inte det roliga i att håna spelare som gör misstag, men det får stå för dem som tydligen tycker det och gör det... Jag märkte dock att jag var väldigt lättretlig hela torsdagen och jag hade inte mental styrka att hantera vissa situationer som jag annars har ganska lätt för. Lite bättre var det igår och ytterligare bättre är det idag.
Nu skiner solen utanför och jag är nästan sugen på att ta en löprunda, men eftersom jag inte är fullt frisk kommer jag inte göra det. Det är konstigt att jag bara blir sugen på att springa när jag vet att jag av olika anledningar inte kommer göra det :-) Skulle jag va frisk skulle jag absolut inte vara sugen på att springa, det kanske är jag själv som vill känna mig duktig och låter mig själv tro att jag är sugen bara för att jag vet att det ändå inte kommer bli av :-)
Det blir lite slappande och lite städande istället tror jag, en vanlig lördag i mitt liv när handbollen inte pockar på min uppmärksamhet :-)

är helt underbar!

Jag tycker ju nu såhär i efterhand att det är klart värt att följa mitt lag, det där illamåendet som kommit och gått den sista veckan är glömt och lyckoruset efter ronaldos mål svävar runt överallt i huset men väljer att också stanna kvar i kroppen och göra att allt känns lite lättare och bättre :-)

Real vann äntligen mot Barcelona igen, i ligan och när det gällde som allra mest. Efter en match som varit perfekt utifrån realsupportrarnas synpunkt. Det var rättvist med seger det tycker jag verkligen. Bollinnehavet var 78-22 efter första och det stod 0-1, är det rättvist kan man fråga? Vilket jag tycker att det var, det hade inte varit helt orättvist med 0-0 heller faktiskt iof. Att bollinnehavet här inte spelade någon som helst roll var ganska tydligt, real började bäst för att det senare planade ut och var rätt jämnt, sen gjorde real mål och även om de inte backade hem totalt så blev det ändå så att de så fort de fick bollen bara slog bort den, jobbigt tycker jag för när barcelona har bollen kan de ju göra mål. Men real lyckades faktiskt avstyra allt som barcelona kom med. De skapade typ en farlig chans i första och två lite halvdana och då kan man som lag faktiskt ha råd att inte hålla i bollen så mycket. Barca gjorde som de brukar, rullade runt bollen och spelade ganska tråkig fotboll, skillnaden är att de ibland brukar hitta roliga löpningar och uppluckrande passningar men det misslyckades de med totalt igår till min stora lättnad och glädje.
Andra började real lite mer offensivt igen men sedan fortsatte matchbilden på ungefär samma sätt. Inga riktiga chanser skapades och minuterna tickade iväg dock i slow motion. Jag tyckte Xavi varit den enda som varit lite lite farlig i barca och han byttes ut och in kom alexis, konstigt tyckte jag men blev inte direkt ledsen, visserligen ville jag inte ha in alexis men jag blev lite lättad över att det var just xavi som fick lämna, antog att xavi inte håller för mer spel. Och så nästan direkt fick Alexis göra mål, Barcelona hade ett hyfsat anfall för första gången på länge. Jag kan dock inte ge dem målet utan att påpeka att det var ett himla flipperspel innan bollen tillslut letade sig in. Det fanns gott om realspelare i närheten och hade bollen bara studsat lite mindre i barcaväg hade det aldrig blivit mål, men men. Usch vad jobbigt det kändes för real hade ju inte skapat något alls sen målet och det kändes ju helt omöjligt att de skulle kunna göra mål, och det var ändå typ tjugo minuter kvar och jag befarade att allt skulle rasa och barca skulle göra fyra snabba typ men hoppades iaf att real skulle försvara sig lika bra som de gjort så länge i matchen. Å så plötsligt passar realspelarna bollen till sina lagkamrater istället för att bara skjuta iväg den på måfå och direkt får vi till en kontring. Özil slår en underbar pass till en snabb ronaldo som rundar valdes i hög fart och sätter den underbart vackert i målet. Där och då kändes det som en vinst, självklart kom jag snabbt på andra tankar och blev nervös igen men jag vill påstå att det var precis där som vi äntligen gick ikapp och förbi. Hittills tycker jag att real har varit minst lika bra spelmässigt som barcelona de två senaste åren, men av någon anledning har det ändå alltid varit barca som fått det där turmålet, den där utvisningen med sig, den där flytmatchen där alla presterar på topp, den där medgången som gör att de inte kan annat än vinna matchen, den där viktiga viktiga vinsten - mycket beroende på ett mentalt övertag när det handlar om el clasico. Igår förändrades det, då var det real som hade lite mer flyt, det var real som kunde föra matchen och få den dit de ville, de var de som styrde och ställde fastän barca hade mer boll, de var real som inte kunde annat än vinna!
utöver vinsten är jag även glad över att det först och främst var en fotbollsmatch igår. Det var en del filmningar och förstärkningar från båda håll men det tog inte över. Det var en del heta känslor från båda håll men snarare positivt än negativt, klart man måste få vara het när man spelar en så avgörande match som jag hoppas att det där var. Det var en del lite konstiga domarbeslut men inga direkt avgörande solklara missar utan mer småsaker som inte fick några ödesdigra konsekvenser. Så skönt! Nu kanske jag kan börja se fram emot el clasicona lite mer, även om jag såklart inte tror av vi numera är överlägsna och onåbara för det tror jag verkligen inte.
Jag hoppas att flytet och viljan/diciplinen håller i sig till på onsdag, det vore helt underbart om real kunde passa på att ta sig till final i cl också. Bayern är dock bra så det kommer bli tufft!

på måndag ska jag hålla i en matematiklektion som är ganska avancerad för sjuåringar och den ska filmas av en annan pedagog så jag är lite nervös och spänd inför det. Jag hoppas att även det flyter på rätt bra...

Blir det vinst ikväll vilket jag självklart hoppas på men inte riktigt vågar tro på så kommer det bli riktigt tufft för Barcelona att komma ikapp. Blir det förlust är det helt plötsligt bara ett poäng kvar av försprånget och då kan ju verkligen vad som helst hända, real har ju bland annat sevilla kvar att möta. Åh jag klarar inte av att tänka på matchen ens...

Nu har jag jobbat en vecka efter det välbehövliga påsklovet och nu börjar jag verkligen inse hur lite tid det är kvar av den här terminen. Kvar av mitt första år som lärare, min allra första etta! När jag började i höstas var min största rädsla att yrket inte skulle leva upp till mina enorma förväntningar. Eftersom jag har drömt om att bli lärare sen jag själv gick i lågstadiet så har jag i mitt huvud skapat en drömvärld. Jag var orolig att jag inte skulle passa in i den där drömvärlden lika bra som jag vill, att arbetsuppgifterna och arbetsdagarna inte skulle motsvara det jag hade förhoppningar om. Jag förväntade mig helt klart att det skulle vara tufft och kräva enormt mycket av mig som person och som pedagog och där hade jag ju inte direkt fel, vilket är tur för det är ju faktiskt precis så jag vill ha det. Jag vill ha ett yrke där jag måste vara engagerad och hela tiden utveckla mig själv och det som finns runt mig, det finns ju inget mer tillfredsställande än utveckling egentligen. Så här nästan ett läsår senare kan jag glatt berätta att yrket motsvarar mina förväntningar. Vissa saker har varit tuffare än jag väntat mig, andra lättare, vissa dagar är inte speciellt roliga medan andra verkligen är en njutning. Så länge jag lyckas skydda mitt innersta från att lägga all press på mig själv så kommer jag trivas som lärare det är jag säker på. Det jag menar är att jag aldrig kommer kunna känna att det inte finns mer jag borde göra, man kan inte få det helt perfekt hur mycket man än försöker. Har man en klass med 25 elever finns det alltid något mer man skulle kunna göra på iaf något håll. Men man kan ju samtidigt bara göra sitt bästa och sträva efter att hela tiden bli bättre och lära sig av sina misstag. Som det är nu är jag tillräckligt snäll mot mig för att acceptera det och samtidigt lagom hård mot mig själv för att pressa mig så jag och min verksamhet blir bättre. Jag älskar mitt jobb :-)

Hur sjukt är det inte att när en spelare leder skytteligan med sina 40 mål efter 32 matcher och det bara är sex matcher kvar så är han långt ifrån säker skytteligavinnare? Det är för mig helt galet hur en spelare kan göra så många mål på en säsong i den högsta ligan i spanien, och då är det riktigt vansinniga, helt sanslösa att tvåan för tillfället ligger på 39 gjorda mål.


Reals interna skytteliga:

1 Ronaldo     51 mål
2 Benzema   27 mål
3 Higuain      24 mål
4 Callejon    13 mål
5 Kaka         8 mål

Reals interna assistliga:

1 Özil           20
2 Di Maria    14
3 Ronaldo     13
4 Benzema och Kaka 12 vardera
(5 Alonso och Higuain 8 vardera)


Barcas interna skytteliga:

1 Messi        61
2 Fabregas   15
3 Xavi          14
4 Alexis        13
5 Villa och pedro 9 vardera

Barcas interna assistliga:

1 Messi        25
2 Fabregas   19
3 Alves        14
4 Xavi         12
5 Thiago      8



Undra hur det hade sett ut utan ronaldo och messi? Omöjligt att veta men ändå en intressant tanke. För min del trivs jag sjukt mycket bättre med ronaldo i laget än vad jag på förhand hade trott varit möjligt så jag vill inte se honom lämna. Di Maria däremot som kommer förvånandsvärt högt på assistligan (han har ju dessutom varit skadad länge) tycker jag faktiskt inte om att se spela, han lägger sig på tok för lätt och ska överdramatisera varenda situation. Varför accepteras sånt beteende?

Jag har precis sett gone baby gone, har sett den förrut men är osäker på om jag verkligen höll mig vaken hela den filmen för det var faktiskt bara vissa saker som jag kom ihåg och de kom jag ihåg rätt starkt. Kom tom ihåg vissa saker innan jag såg dem igen. Blir faktiskt mer och mer rädd för mitt minne för var dag som går. Iaf så tycker jag den är bra. Fast den är rätt jobbig att se på eftersom man lämnas av en känsla av att det inte finns något som är antingen svart eller vitt, inget som är rätt eller fel. Hur ska man kunna leva i den här världen utan att agera felaktigt, utan att förstöra, resera, svika någon eller svika sig själv? Jag märker att jag börjar bli äldre eftersom min rosa bubbla ibland krackelerar lite i ytan. Fast jag märker att jag fortfarande väljer att vara till största delen naiv och tro på det vackra som finns runtomkring mig. För det fina finns där och jag har fortfarande förmågan att se det och jag har fortfarande viljan och motivationskraften att ibland blunda för allt det andra.


Och så till något helt annat. Igår var det match! Och igår övervägde jag seriöst att sluta mig från omvärlden och aldrig mer titta på en match, ett resultat, en tabell eller en fotbollsspelare. För jag mår inte alltid så bra av det. Eller snarare så mår jag dåligt pga det ganska ofta och jag märker att det blir värre och värre för varje år. Kanske kommer det inte fortsätta stegras på det här sättet utan kanske snarare gå åt andra hållet för jag tror inte att det har med mina levnadsdagar att göra. Även om det säkert är en liiiiten bidragande faktor att det blir viktigare ju fler dagar jag har haft mitt hjärta där så finns det andra faktorer som påverkar mer, tror jag iaf. Som den faktorn att jag är mer insatt i laget och tränaren än jag någonsin varit och att jag aldrig sett de fina vita må så bra tillsammans som ett lag som de gör nu. Jag har aldrig förr sett den skratta, busa och skoja med varandra på det här sättet och det får bokstavligen talat mitt hjärta att ta några extra skutt när jag ser det och mungiperna rycker faktiskt när jag ser bilder, filmer eller hör saker de sagt. Jag har svårt att tro att jag någonsin kommer tycka så mycket om så många spelare som jag gör i det här laget. Det finns bara ett annat lag som jag har känt mer för om man ser till personerna och det är bengan boys. En annan faktor är såklart hur de har slitit och kämpat och gång på gång ändå fått ge upp, ofta pga oflyt eller kanske tom orättvisor. De har verkligen inte fått något gratis i mina ögon, sedan kan säkert någon annan tycka att de verkligen inte kan klaga eftersom de spelar i den klubb de gör, de får sina pengar, sina bilar och sin status och jag menar absolut inte att de ska klaga och det gör de ju verkligen inte men varje mynt har två sidor och visserligen får de enorma fördelar eftersom de är real men de får minsann minst lika mycket i press och ansvar, ett ansvar som inte kan vara helt enkelt att axla. Nu känner jag att jag kom in på ett sidospår, jag menade inte alls det här när jag började skriva om att de inte får något gratis. Jag menade bara att de inte har haft domslut med sig, de har inte haft flytet med sig, det blir stolpe ut i viktiga lägen medan motståndarna får stolpe in och de har inte varit bäst när det verkligen har gällt. Därför kan jag inte annat än önska av hela min kropp och själ att det här är deras år, det finns säkert hundratals andra lag som förtjänar det minst lika mycket som real såklart men precis som jag alltid är medveten om är ju jag otroligt färgad. Jag förklarar bara varför jag tror att det har blivit jobbigare och jobbigare för mig att se när de spelar och ens vara medveten om att de snart ska spela. Sist men inte minst måste man ju även statera det uppenbara, de har möjligheten att lyckas i år, det ligger i deras händer och det är med små marginaler allt kan avgöras.
Igår var det hursomhelst derby, på bortaplan. Jag hade som vanligt en dålig känsla inför matchen, dock inte lika dålig som sist. Real hade inte en av sina bättre matcher, det var svajigt och inga riktigt bra lägen skapades. Real blev av med bollen på tok för lätt och det såg instabilt ut bakåt. Visserligen skapade inte Atletico några bra lägen heller men det kändes ju helt klart oroande att se matchbilden. Å så gjorde ronaldo mål på frispark, sjukt skönt. Där och då får jag ju ett av många kvitton på varför jag plågar mig själv på det här sättet. En varm känsla av glädje och lycka. Fast jag hade fortfarande såklart den oroliga knuten i magen. Bara för att real tar ledningen så betyder det ju verkligen inte att det kommer gå vägen. Kommer inte ihåg hur lång tid som hade gått av andra men rätt vad det är gör såklart atletico mål. Det var inte oväntat, jag tror såfort att motståndarna har bollen på reals planhalva så kommer det bli mål men ändå känns det så hemskt när det händer. Minnena från matchen är suddiga må jag säga och det beror inte på att jag var okoncentrerad eller full, jag var spiknykter och helt inne i matchen men bara jag tänker tillbaka får jag högre puls och jag tror inte jag är riktigt vid mina sinnens fulla bruk när jag blir så nervös som jag var igår. Jag har iaf för mig att real spelade upp sig efter målet och började pressa på rätt bra. Jag vet att jag blev helt förtvivlad när de fick ett rätt bra läge och ronaldos nick gick utanför mål, då kände jag så starkt att det var kört, att det är en högre makt som inte vill unna real framgång, att de inte kommer kunna bryta trenden utan att de kommer få slita förgäves. Men så lite senare så gör han ett mål till, ännu ljuvligare känsla då än vid det första, men precis som då var knuten kvar och plågade mig. Minutrarna efter det mådde jag illa, riktigt illa konstant och när atletico fick bollen ville jag nästan inte titta samtidigt som jag inte vågade släppa blicken från bilden, tack och lov att jag hade bild som flöt på utan minsta hack. Efter ett tag, kanske när det var 15-10 min kvar av matchen så får real straff. Jag visste faktiskt inte vart jag skulle ta vägen. Jag kunde inte bestämma mig för om jag skulle blunda, stänga av, titta eller försvinna från rummet medan jag väntade, det var helt fruktansvärt och så plingade det till i telefonen och jag såg att han gjort mål :-) Eftersom jag streamar ligger jag ofta en stund efter tv-sändningen och det var jag faktiskt djupt tacksam över igår även om det ibland kan ta bort lite av spänningen vid mål eller målchanser så var det helt klart värt det just då. Jag behövde definitivt inte all spänning vid straffen :-) Tillslut blev det 1-4 och ser man till resultatet verkar det ju ha varit en rätt lätt match men det var det verkligen inte. Det satt långt inne även om jag inte heller tycker att resultatet är väldigt orättvist. 1-3 hade nog varit rättvist för real var absolut det bättre laget. Nu mår jag bara illa i förhand över de sex matcher som återstår i ligan och cl-semifinalerna mot bayern. Framförallt mår jag både psykiskt och fysiskt illa när jag tänker på el clasico nästa helg. Nä nu måste jag sluta skriva om det här för jag måste sluta tänka på det för annars kommer jag bli tokig!

Nu har jag varit ledig i fem dagar och har precis fem dagar kvar på ledigheten. Man kan nog inte säga att jag gjort särskilt mycket nytta men idag har jag deklarerat iaf. Jag har faktiskt rensat bland en del papper och hållt hyfsat rent efter mig.

Annars då, jo annars har jag som vanligt sett en hel del filmer. The Help är nog den jag varmast skulle kunna rekomendera. Den hade jag sett lite reklam för och blivit väldigt intresserad av så den har jag sett fram emot att se. Å den levde verkligen upp till mina förväntningar. En viktig och väldigt fin film måste jag säga. Annars har jag sett en hel del andra bra filmer, en del som jag sett tidigare och andra inte. American Beauty såg jag på nytt för den har alltid varit så hyllad och jag kommer ihåg att jag störde mig väldigt mycket på den när jag såg den sist och ville se på den med lite andra ögon den här gången och faktiskt tycker jag att den var ganska bra.

Jag har tittat på fotboll såklart, real tappade ju poäng mot valencia. Såklart fruktansvärt jobbigt för nu är det bara fyra poäng kvar till tvåan och jag är rädd att de inte klarar pressen, men jag hoppas fortfarande såklart. Det var en bra match i helgen och real var verkligen inte dåliga. De kämpade, ville mycket, skapade en del och briljerade ibland men lyckades inte göra mål. Hade de haft lite tur hade något av deras många skott mot mål gått in men hade de å andra sidan haft väldigt mycket otur hade valencia kunnat sätta någon av sina virkträffar för valencia var absolut inte ofarliga. Real var klart det bästa laget sett över hela matchen men valencia försvarade sig heroiskt.
Jag har även tittat på os-kval, jag såg inte så mycket av matchen i fredags men vad jag har förstått var inte det någon kanonmatch. Det känns riktigt kul att både damerna och herrarna gått vidare, jag ser fram emot os :-)
Nu har jag hockeyn på, jag brukar absolut inte följa med i hockeysvängen. Jag gjorde det mer när jag var liten även om jag smittades lite av hockeyintresse förrut när vi bodde hos Tomas. Nu när brynäs har haft en toppensäsong och tagit sig ända till final måste jag ju kolla lite. Jag är ett brynäsfan om någon frågar även om jag som sagt inte är ett inbitet hockeyfan. Anledningen till att jag hejjar på just brynäs har med familjen att göra. Mammas kusin, Anders Huss spelade där förrut och hela min släkt är brynäsfans. 
Nu i inledningen ser ju skellefteå klart giftigare ut men jag hoppas att det vänder. Förövrigt tycker jag det är lite larvigt med bäst av sju matcher. Det blir så jobbigt och avslaget på sätt och vis då. Ojojoj, där small det till. Väldigt orättvist men alltjämnt 0-1 till brynäs :-)

Annars har jag inte gjort så mycket, thailandsinlägget förstås, det tog faktiskt några timmar eftersom jag har ett antal bilder att välja bland. Och bullat på såklart. Jag åt ju äppelpaj i torsdags, på fredagsmorgonen åt jag upp det som var kvar till frukost och på lördagen bakade jag en till och smällde faktiskt i mig hela alldeles själv, fast till mitt försvar var den lite lite mindre än den jag bakade på torsdagen. Jag har ätit en hel del godis eftersom det är påsk och igår åt vi våfflor till middag, det blev en hel del smet kvar så idag åt jag våfflor till frukost. Jag har även smällt i mig en del kakor och annat som inte kan klassas som nyttigt hur gärna jag än skulle vilja. Det är inte bra för mina kostvanor att vara ledig och gå hemma hela dagarna, man har på tok för mycket tid att tänka på godsaker. Jag tänkte att jag skulle träna idag men inte blev det av heller, usch! Men samtidigt tycker jag att jag har gjort mig förtjänt av den här ledigheten och då har jag ju rätt att njuta ordentligt av den också.

Nu ska jag nog ta mig in i köket och göra något hyfsat vettigt till middag idag.