Redan över 6 veckor
Jag är så glad och tacksam för mitt nya liv, jag älskar det och kan inte riktigt förstå att livet kan vara så här underbart. Har nog aldrig varit så förväntansfull och längtat så mycket fram i tiden, man vill ju bara få se och uppleva denna fantastiska människas utveckling. Kan inte vänta på att få höra det första riktiga skrattet, se henne ta sitt första steg, höra hennes första ord osv. Samtidigt försöker jag verkligen bara njuta av nuet för jag vet att det kommer gå så fort och att jag snart inte kommer få gosa med henne på samma sätt och ha en så här liten och hjälplös liten krabat i famnen.
Jag hade en väldigt bra graviditet och en lite tuffare men ändå enligt mig bra förlossning. Jag tyckte verkligen om att vara gravid för det mesta även om det såklart var delar med det som var mindre roliga. Samma var det väl med förlossningen, det kändes sjukt häftigt och spännande att få vara med om det men det var absolut saker som var mindre roliga med det. Kommer inte ihåg om det var någon gång under timmarna hemma med värkar eller om det var någon gång under dygnet efter förlossningen när kroppen typ kändes överkörd, men jag vet att tanken "aldrig igen" fanns där vid något tillfälle. Vilket jag inte var ett dugg förvånad över, det känner väl de flesta någon gång under eller efter en förlossning. Jag var också inställd på att jag skulle känna så rätt länge när det gällde just att föda barn igen. Det som snarare gjort mig förvånad är hur fort den känslan gick över, jag är lite sugen på en ny förlossning redan nu. Jag har nog redan nu förträngt de jobbigaste momenten en aning. Sen beror det väl mest också på att jag är rätt säker på att det kommer vara lättare nästa gång vilket kanske är dumt att man tror för det finns det ju inga garantier för. Men det som var jobbigast för mig den här gången var att det tog så otroligt lång tid vilket gjorde att jag inte sov alls nästan på 3 dygn och väldigt lite de två dygnen innan det. Det i kombination med ovissheten. Och det finns ju väldigt stor chans att det går snabbare nästa gång, om det nu bli någon nästa gång, samt att jag vet lite mer om vad jag har att vänta mig. Dessutom skulle jag vilja få en ny chans att faktiskt få föda på "riktigt" även om det på sätt och vis är den delen som säkert är jobbigast och iaf mest smärtsamt med att föda. Skönt ändå att jag känner så positivt inför en eventuell kommande förlossning, hoppas jag får vara med om det och hoppas att det faktiskt blir så bra som jag då hoppas. Dock är jag absolut inte sugen på en graviditet till eller ett till barn att amma. På förhand hade jag absolut inte trott att det var graviditeten och amningsperioden som skulle få mig att känna mig avskräckt ett bra tag framöver utan snarare att det skulle vara själva förlossningen som sagt. Främst har det med avsaknaden av frihet att göra. Jag vill känna mig fri i kroppen och jag vill kunna träna och äta som jag vill och inte som jag måste enligt andra lagar. Jag vill framförallt kunna spela handboll. Jag drömmer nästan nattligen sen 3-4 månader tillbaka om att jag spelar match eller står bredvid och är superduperfrustrerad över att jag inte kan spela. Jag har lovat mig själv och framförallt min bättre vetande sambo att vara förnuftig och väldigt försiktig men jag håller på att bli tokig. Jag vill så gärna få kämpa och slita och göra mitt yttersta för att vinna. Jag har inte spelat en match sen i maj och det måste vara rekord sen jag började spela matcher regelbundet när jag började på fotboll och handboll. Kommer inte ihåg hur mycket matcher det var de allra första åren men iaf sen typ 9-årsåldern om inte tidigare har det ju inte gått så här lång tid utan att jag fått känna på matchnerverna och gå in och göra precis allt i sin makt för att det ska gå så bra som möjligt för laget. Jag är svårt svårt sugen på att strunta i all förnuft och faktiskt försöka spela sista seriematchen men jag vet att jag inte kan tänka så. I 6-8 veckor efter ett kejsarsnitt får man tydligen inte träna och beläst kroppen alls i stort sett. Jag få gå promenader och göra knipövningar typ, så tråkigt och frustrerande. Men nu har det äntligen gått sex veckor iaf så jag tänker bege mig ner till hallen och känna på passningsarmen. Tyvärr funkar det inte bra alls den här veckan då Kjell ska iväg hela kvällen och jobbar dygn på torsdag. Funderar på att ta med Isabella ner men skulle vilja vara nere en träning själv först iaf för att få känna hur det känns utan att behöva vara distraherad. Det som är mest frustrerande (men som jag såklart är sjukt glad och tacksam över) är att kroppen känns ungefär som innan graviditeten, alltså helt återställd typ. Men det är ju främst för att jag inte provat på något alls. Jag har inte ens joggat några enstaka steg sedan i typ september-oktober. Jag kommer ju få en chock när jag inser hur illa ställt det är med fyren, men då kommer jag säkert iaf ha bättre förståelse för att jag måste skynda långsamt. Jag har känt av att det inte är helt lätt att gå uppför i trappor, jag gör det sjukt sällan men jag har insett att de musklerna som jobbar då har blivit nästan obefintliga i jämförelse med tidigare. Jag hoppas iaf att det ska kännas okej på träningarna och att jag ska kunna vara med på en del övningar i ökande grad och att kroppen faktiskt ska vara redo för att spela match i september. Är det så att kroppen kan ta sig tillbaka och faktiskt tål att spela match - jag är lite skeptisk med tanke på hur mycket sämre kroppen har tålt det de senaste åren men jag lever på hoppet - då är jag inte riktigt redo för en till graviditet på länge iaf eftersom jag då skulle behöva ge upp det igen.
Något annat jag faktiskt också saknar är det här med matbegränsningarna. Inte alls egentligen sånt man får och inte får inta under graviditeten. Det var några enstaka tillfällen jag var sugen på salami typ och störde mig på att jag inte fick äta det, och alkoholen under fotbolls-em då. Nej det jag faktiskt saknar är att kunna köra 5-2 fasta. Inte nog med att man inte ska göra det under graviditetens nio månader då man dessutom lätt lägger på sig ett antal kilo. Man ska heller inte göra det medan man ammar eftersom kroppen kanske frigör olämpliga gifter om man bantar vilket 5-2 väl får räknas som. Jag tyckte om att köra 5-2, det gjorde att jag kände mig aningen mer hälsosam och blev lite piggare och gladare överlag. Nu när jag inte alls skulle ha något emot att bli av med några extra kilon eller kanske framförallt bli av med några cm runt midjan så skulle det vara så skönt att få köra fasta två dagar i veckan men nej det får jag snällt vänta med tills jag slutar amma. När man dessutom inte får träna riktigt som man vill blir det ju inte superlätt att minska i storlek. Jag känner ingen superhets att jag måste bli smalare egentligen men det skulle ju vara skönt att slippa byta ut hela garderoben. För att jag ska lyckas krävs ännu mer promenader än vad jag gör och att skippa allt onyttigt antar jag men riktigt så motiverad är jag helt enkelt inte.
Undra om jag kanske ska väcka resten av familjen snart. Jag har skrivit inlägget sittandes i sängen med två snusande sötnosar bredvid mig. Kan ju vara det mysigaste som finns att få titta på en slumrande bebis. Vi har noll struktur och rutiner på plats som man kanske kan gissa sig till när jag hintar att vi inte riktigt har gått upp för dagen vilket faktiskt känns härligt och rätt för oss. Jag tänker mig att vi kanske ska försöka införa iaf lite kvällsrutiner om typ en månad eller så men just nu hakar vi bara på henne.
Jag hade en väldigt bra graviditet och en lite tuffare men ändå enligt mig bra förlossning. Jag tyckte verkligen om att vara gravid för det mesta även om det såklart var delar med det som var mindre roliga. Samma var det väl med förlossningen, det kändes sjukt häftigt och spännande att få vara med om det men det var absolut saker som var mindre roliga med det. Kommer inte ihåg om det var någon gång under timmarna hemma med värkar eller om det var någon gång under dygnet efter förlossningen när kroppen typ kändes överkörd, men jag vet att tanken "aldrig igen" fanns där vid något tillfälle. Vilket jag inte var ett dugg förvånad över, det känner väl de flesta någon gång under eller efter en förlossning. Jag var också inställd på att jag skulle känna så rätt länge när det gällde just att föda barn igen. Det som snarare gjort mig förvånad är hur fort den känslan gick över, jag är lite sugen på en ny förlossning redan nu. Jag har nog redan nu förträngt de jobbigaste momenten en aning. Sen beror det väl mest också på att jag är rätt säker på att det kommer vara lättare nästa gång vilket kanske är dumt att man tror för det finns det ju inga garantier för. Men det som var jobbigast för mig den här gången var att det tog så otroligt lång tid vilket gjorde att jag inte sov alls nästan på 3 dygn och väldigt lite de två dygnen innan det. Det i kombination med ovissheten. Och det finns ju väldigt stor chans att det går snabbare nästa gång, om det nu bli någon nästa gång, samt att jag vet lite mer om vad jag har att vänta mig. Dessutom skulle jag vilja få en ny chans att faktiskt få föda på "riktigt" även om det på sätt och vis är den delen som säkert är jobbigast och iaf mest smärtsamt med att föda. Skönt ändå att jag känner så positivt inför en eventuell kommande förlossning, hoppas jag får vara med om det och hoppas att det faktiskt blir så bra som jag då hoppas. Dock är jag absolut inte sugen på en graviditet till eller ett till barn att amma. På förhand hade jag absolut inte trott att det var graviditeten och amningsperioden som skulle få mig att känna mig avskräckt ett bra tag framöver utan snarare att det skulle vara själva förlossningen som sagt. Främst har det med avsaknaden av frihet att göra. Jag vill känna mig fri i kroppen och jag vill kunna träna och äta som jag vill och inte som jag måste enligt andra lagar. Jag vill framförallt kunna spela handboll. Jag drömmer nästan nattligen sen 3-4 månader tillbaka om att jag spelar match eller står bredvid och är superduperfrustrerad över att jag inte kan spela. Jag har lovat mig själv och framförallt min bättre vetande sambo att vara förnuftig och väldigt försiktig men jag håller på att bli tokig. Jag vill så gärna få kämpa och slita och göra mitt yttersta för att vinna. Jag har inte spelat en match sen i maj och det måste vara rekord sen jag började spela matcher regelbundet när jag började på fotboll och handboll. Kommer inte ihåg hur mycket matcher det var de allra första åren men iaf sen typ 9-årsåldern om inte tidigare har det ju inte gått så här lång tid utan att jag fått känna på matchnerverna och gå in och göra precis allt i sin makt för att det ska gå så bra som möjligt för laget. Jag är svårt svårt sugen på att strunta i all förnuft och faktiskt försöka spela sista seriematchen men jag vet att jag inte kan tänka så. I 6-8 veckor efter ett kejsarsnitt får man tydligen inte träna och beläst kroppen alls i stort sett. Jag få gå promenader och göra knipövningar typ, så tråkigt och frustrerande. Men nu har det äntligen gått sex veckor iaf så jag tänker bege mig ner till hallen och känna på passningsarmen. Tyvärr funkar det inte bra alls den här veckan då Kjell ska iväg hela kvällen och jobbar dygn på torsdag. Funderar på att ta med Isabella ner men skulle vilja vara nere en träning själv först iaf för att få känna hur det känns utan att behöva vara distraherad. Det som är mest frustrerande (men som jag såklart är sjukt glad och tacksam över) är att kroppen känns ungefär som innan graviditeten, alltså helt återställd typ. Men det är ju främst för att jag inte provat på något alls. Jag har inte ens joggat några enstaka steg sedan i typ september-oktober. Jag kommer ju få en chock när jag inser hur illa ställt det är med fyren, men då kommer jag säkert iaf ha bättre förståelse för att jag måste skynda långsamt. Jag har känt av att det inte är helt lätt att gå uppför i trappor, jag gör det sjukt sällan men jag har insett att de musklerna som jobbar då har blivit nästan obefintliga i jämförelse med tidigare. Jag hoppas iaf att det ska kännas okej på träningarna och att jag ska kunna vara med på en del övningar i ökande grad och att kroppen faktiskt ska vara redo för att spela match i september. Är det så att kroppen kan ta sig tillbaka och faktiskt tål att spela match - jag är lite skeptisk med tanke på hur mycket sämre kroppen har tålt det de senaste åren men jag lever på hoppet - då är jag inte riktigt redo för en till graviditet på länge iaf eftersom jag då skulle behöva ge upp det igen.
Något annat jag faktiskt också saknar är det här med matbegränsningarna. Inte alls egentligen sånt man får och inte får inta under graviditeten. Det var några enstaka tillfällen jag var sugen på salami typ och störde mig på att jag inte fick äta det, och alkoholen under fotbolls-em då. Nej det jag faktiskt saknar är att kunna köra 5-2 fasta. Inte nog med att man inte ska göra det under graviditetens nio månader då man dessutom lätt lägger på sig ett antal kilo. Man ska heller inte göra det medan man ammar eftersom kroppen kanske frigör olämpliga gifter om man bantar vilket 5-2 väl får räknas som. Jag tyckte om att köra 5-2, det gjorde att jag kände mig aningen mer hälsosam och blev lite piggare och gladare överlag. Nu när jag inte alls skulle ha något emot att bli av med några extra kilon eller kanske framförallt bli av med några cm runt midjan så skulle det vara så skönt att få köra fasta två dagar i veckan men nej det får jag snällt vänta med tills jag slutar amma. När man dessutom inte får träna riktigt som man vill blir det ju inte superlätt att minska i storlek. Jag känner ingen superhets att jag måste bli smalare egentligen men det skulle ju vara skönt att slippa byta ut hela garderoben. För att jag ska lyckas krävs ännu mer promenader än vad jag gör och att skippa allt onyttigt antar jag men riktigt så motiverad är jag helt enkelt inte.
Undra om jag kanske ska väcka resten av familjen snart. Jag har skrivit inlägget sittandes i sängen med två snusande sötnosar bredvid mig. Kan ju vara det mysigaste som finns att få titta på en slumrande bebis. Vi har noll struktur och rutiner på plats som man kanske kan gissa sig till när jag hintar att vi inte riktigt har gått upp för dagen vilket faktiskt känns härligt och rätt för oss. Jag tänker mig att vi kanske ska försöka införa iaf lite kvällsrutiner om typ en månad eller så men just nu hakar vi bara på henne.
