När man känner att man lever
Jag har nedräkning till sportlovet och har haft så i några veckor nu. Tiden har iof gått rätt fort men samtidigt har det känts som att det aldrig ska gå att orka hela vägen dit. Jag har ju tagit på mig det ena efter det andra och vid varje tillfälle har jag tänkt att jag nog egentligen inte borde för att jag inte har tid och ork till det men samtidigt har allt lockat och varit så roligt, samt att jag tycker om att kunna hjälpa till om jag nu har förmågan att göra det.
Vissa dagar har jag lust att bara lägga mig ner och inte göra minsta lilla ansträngning men jag vet att jag orkar och klarar det här om jag bara bestämmer mig för att göra det. I värsta fall får jag såklart krypa till korset och stryka åtaganden men det är jag rätt säker på att jag inte kommer göra. Jag ska spurta på under våren med vetskapen om att jag kommer få ta det betydligt lugnare när säsongen och terminen är slut.
Det som nog känns tuffast (utöver jobbet som faktiskt känns lite för tungt för tillfället) men kanske också mest givande just nu är nog den handledarkurs jag hoppat på. Den är på 7,5 hp och en av fyra träffar är avklarad. Dock har jag bara snuddat vid litteraturen och jag blev helt chockad över hur mycket vi faktiskt måste läsa. Nu när jag fått första uppgiften har jag också blivit varse om att det var läääänge sedan jag gjort läxor på det sättet och att det kanske blir jobbigt och tufft med bedömningen men jag tycker samtidigt det seriösa i det är sporrande. Jag är innerligt tacksam för tillfället över att vi läser specialpedagoglyftet på halvfart den här terminen.
Efter sportlovet är det sex veckor kvar till påskolovet och då åker vi äntligen och kramar Sigge, eller Lorenzo som han kallas numera. Som vi saknar honom. Han är på vippen att börja gå känns det som och jag vidhåller att det är på gränsen till elakt av hans föräldrar att dra med honom så långt bort från oss andra. För att inte tala om hur taskigt det är att jag mister mina suveräna barnvakter i typ ett halvår.
Sedan Bellas kalasgodsaker var uppätna har jag ätit relativt hälsosamt faktiskt. Bara relativt så jag har inte märkt av några toppenresultat men lite bättre har ändå kroppen mått av det. Hade nog tänkt köra till sportlovet men i fredags kände jag att det fick räcka för nu. Efter sportlovet är jag förhoppningsvis lite piggare, gladare och mer inspirerad till att köra lite bättre igen.
Bortsett från att jag är aningen stressad och trött titt som tätt så har jag hamnat i en liten mental svacka tror jag. Jag har de senaste dagarna mått lite dåligt över hur verkligheten ser ut. Det är väl främst två aspekter som har börjat gnaga och kännas väldigt obehagliga faktiskt. Det ena har med människans påverkan på vår jord att göra. Jag är inte alls särskilt insatt eller miljömedveten även om jag tycker att det är extremt viktigt. En liten del av mig tänker att jag inte kan fortsätta så, om jag nu tycker att det är extremt viktigt borde jag väl sätta mig in i det mer och göra vad jag kan för att påverka. Men jag orkar faktiskt inte och känner att jag hellre nästan blundar för det, vilket är ett svek mot dåtiden, nutiden och särskilt framtiden, mot kommande generationer och vår underbara värld.
Det andra är hur människor idag mår. Särskilt när det handlar om barn och vårt skolsystem. Jag har ändå känt stolthet och tänkt att Sveriges skola inte alls är så illa men jag kan inte riktigt det längre. Det är så otroligt många som inte mår helt bra av säkert miljoner olika skäl. Jag kan tänka mig att smartphones och för stora barngrupper är två av de främsta anledningarna och sedan att föräldrars tid och eget mående kan påverka allra mest. Sen att vi har en skola där vi pratar om att alla ska inkluderas samtidigt som vi har så stram budget gör att skolan i Sverige har ett helt omöjligt uppdrag. Självklart skulle vi som jobbar i skolan alltid kunna lära oss mer och få nya perspektiv som förbättrar vår förmåga att bemöta och inspirera eleverna bättre men det finns faktiskt otroligt mycket kunskap som inte tas tillvara på för att vi har för stora grupper, med för många elever i behov av alla möjliga stödåtgärder som en enda person ska tillgodose.
Jag älskar mitt jobb och vill verkligen fortsätta att göra det och jag vill orka med det. Det är inte någon rolig känsla att varje dag känna att man misslyckas på flera hundra olika plan. Som tur är jag väldigt snäll mot mig själv och tillåter mig att tro att det till allra största del beror på att jag helt saknar förutsättningar att lyckas och inte för att jag egentligen gör något fel eller är dålig.
Nu ska jag njuta av några avsnitt Vikings och äta glass. Inte så ofta jag blir sugen på det faktiskt men idag efter förlusten mot Gurraberg kändes det helt rätt.
Stor tjej och mycket snö
Jag skriver här fast jag egentligen inte har tid till det och inte heller något särskilt att skriva om egentligen. Men jag börjar inse mer och mer att mitt minne verkligen inte är vad det brukade vara (och då har jag nog aldrig haft särskilt bra minne ens) och jag är rädd att jag kommer glömma bort och blanda ihop det mesta från Isabellas barndom. Gamla dagboksanteckningar och foton är ju typ det som kan hjälpa minnet.
Nu är det februari och precis som alltid tycker jag att tiden går sinnessjukt fort och att den bara ökar i hastighet för var vecka som går typ. Så jag undrar vart det kommer sluta. Den här helgen spenderade jag med en blöjfri olycksfri och aningen sjuk liten tjej som faktiskt inte är så liten längre. Hon är helt fantastisk och överraskar mig hela tiden med sitt ordförråd. Tänk om man själv kunde suga åt sig kunskap som en tvååring. Hon har mycket vilja och integritet men är för det mesta väldigt lätt att ha att göra med och är allmänt nöjd. I fredags var vi på aw hos Mette. Jag hade ju lämnat Isabella på förskolan och haft en riktigt dålig magkänsla av att göra det. Men hon verkade piggna på sig under dagen och var visserligen trött i bilen på väg till middagen men var sen toknöjd och glad hela tiden där. Vi åkte väl hem strax efter tio tror jag. Då hade vi nästan fått gräva fram bilen för att det kommit så mycket snö. Jag fick riktigt mycket sladd på arningeleden och bör nog tacka ödet eller högre makter för att det var helt tomt på vägen vid det tillfället. Jag sladdade absolut över i mötandes fil flera gånger och visserligen lät jag bilen göra det den ville eftersom jag ju såg att det var helt tomt men jag kan också vara ärlig med att säga att jag inte tror att jag hade kunnat påverka det ens om jag hade försökt eller velat. Ibland ska man ha tur! Isabella höll sig vaken hela vägen hem. På natten hade hon över 39 graders feber och hostade en hel del. Så vi sov inte så värst bra men hon vaknade glatt vid 8-tiden ändå. Vi var upp en sväng men hon sa att hon ville sova igen så då kröp vi ner i sängen och hon somnade faktiskt om. Det är inte ofta hon ber om att få sova direkt. Sen var det match, Isabella släpptes av vid mormor och de promenerade till hallen. Det tog tydligen närmare fyrtio minuter och de fick stanna och hosta en hel del. Tydligen så att hon kräktes enligt mormor. Men utan minsta lilla gnäll. Och i hallen var hon ovanligt stilla tydligen men glad och ändå rätt livad så om man inte känner henne bra kan man ju inte direkt ana att hon varit rekordsjuk. Det är andra gången som hon har feber, iaf vad jag har märkt av.
på söndagen mådde hon bättre. Ingen feber tror jag och hostade inte så himla ofta även om det lät hemskt när hon väl gjorde det. Hon var lite tröttare än vanligt och somnade själv i min säng medan jag var ute och skottade. Jag mutade henne med russin och kex vid köksbordet så jag då och då kunde se henne genom fönstret. Rätt vad det var såg jag henne inte och fick gå in, hon svara inte när jag ropade och det hann pirra till lite i magen av oro. men där låg hon sovandes som törnrosa i sängen med en napp i munnen och en i vardera hand. Sötisen.
Nu ska jag plocka lite för imorgon väntar arbetsdag 07.45-18.25 och sen handbollshall till 22.
