Bättre än bäst
Det är så man mår efter att den superefterlängtade titeln äntligen är bärgad. Jag har många gånger funderat över varför jag började heja på real och kan inte ge något klockrent svar. Men en sak är jag säker på och det är att främsta anledningarna var Raul, Roberto Carlos och Champions league. Jag vet inte exakt när det var men gissar på att jag var runt 13, jag kommer tydligt ihåg hur jag satt på golvet hos mamma i haga framför tv:n och såg på reals matcher i CL och det var faktiskt kärlek vid första ögonkastet. Sedan dess har den där kärleken bara vuxit. Sist vi vann CL var ju när zidane avgjorde finalen med sitt volleyskott och framtiden såg så lovande ut. Klubben hade precis som vanligt så stora tankar och drömmar men allt blev bara fel. Även om man kanske inte kan påstå att det varit katastrofala år där efter så har det ändå varit väldigt dåliga år med reals mått. Som sämst har de väl kommit fyra i ligan och de har ju vunnit både den och cupen flera gånger men ändå kändes år efter år som en besvikelse nästan, för det allra viktigaste och största var ju Champions League och där gick det inte vägen. För några år sedan kändes det som om svackan var över och att det var vårt år. Spelet har varit bättre och vi har ju vunnit mycket men fortfarande så var det den där tionde som vägrade vinnas. Jag tror faktiskt att det är mycket på grund av den här svackan som min kärlek till laget och klubben bara har vuxit. Att få drömmar krossade påverkar konstigt nog ens känslor i längden positivt ofta.
Bara att vi äntligen gick till final igen var så sjukt underbart, det var verkligen en stor seger. Jag vågade inte hoppas på vinst men när atletico gjorde målet gick jag sönder lite inombords ändå. Visst att vi kan förlora, det hade varit fruktansvärt jobbigt men vi hade tagit oss igenom det, vi hade blickat framåt och hoppats på nästa år istället. Men att förlora efter en målvaktsmiss av världens bästa Casillas fick bara inte hända. Men klockan gick och det blev allt mer tydligt att det nog skulle bli så ändå. Seriöst så vågar jag inte tänka på vad som då hade hänt. Jag tycker inte real gjorde en speciellt bra match, inte atletico heller för den delen faktiskt. Visst spelade väl båda lagen rätt bra defensivt och släppte verkligen inte till särskilt mycket chanser men det var ju också för att båda lagen var lite tveksamma framåt och inte skapade särskilt mycket. I slutet av matchen vaknade ju iaf real till och började skapa en del men det kändes verkligen som att det var dömt att misslyckas, att bollen aldrig skulle hitta in i nätet. Men så gjorde han det igen. Underbara, fantastiska Ramos som jag unnar titeln mest av alla, faktiskt till och med mer än Casillas eftersom han ändå har ett par sen tidigare... Hans nick kunde inte varit bättre, helt rätt placerad och det kändes som mål samtidigt som bollen nuddade hans vackra huvud, men jag vågade ändå inte riktigt förstå. Jag blev livrädd att de skulle döma bort det, inte för att jag tyckte att något sett "fel" ut men för att det kändes som evigheters evigheter innan 1-1 syntes på tv:n och innan jag såg domare som visade mål. Jag var så glad och tacksam för den nya chansen vi fick tack vare Ramos, och framförallt för att Casillas misstag inte skulle vara precis lika avgörande, visst skulle det fortfarande vara han som skulle bli syndabock vid en förlust men nu inte riktigt lika påtagligt längre. Det syntes en hel del tacksamhet när han krama och pussa på målhjälten.
I andhämtningen innan förlängningen lovade Kjell mig att dem skulle vinna och så blev det. Får man till en förlängning i det läget så har man högst sannolikt ett grymt psykologiskt övertag men jag kände att om det är några som orkar resa sig i det läget så är det atletico. Tycker också att det såg ut som att de skulle göra det ett tag, när de faktiskt direkt ställde om från att stå och försvara sig i en mur till att plötsligt ha boll igen. Men det höll inte särskilt länge. Real hade klart mest energi i förlängningen och när Bale gjorde sitt mål gick luften helt ur Atletico. Det syntes så tydligt att de hade gett upp och inte orkade mer när Real fick anfalla och hålla bollen i gåtakt utan att någon gjorde minsta ansats att vilja ta den ifrån dem, strax efter fick Marcelo kliva igenom och skjuta helt utan press från någon. Älskar Marcelo, jag kan inte låta bli att le när jag ser honom. Oj så han har fått kämpa för att vinna mitt hjärta. Han fick ju ta efter roberto carlos plats och fylla det tomrummet han lämnade gick nästan inte. Men Marcelo slet på år efter år och för några år sedan insåg jag hur viktig han hade blivit för mig och för laget. Glädjen och sammanhållningen i laget tror jag faktiskt han har en grymt stor del i att skapa och upprätthålla.
Tomrummet efter Raul har ingen kunnat fylla riktigt och kommer nog aldrig heller att göra, samma sak kommer det bli den dag Casillas eller Ramos slutar, för det jag känner för dem är på en helt annan nivå. Casillas fick bara stå i cupen och CL i år och titta vad vi vann för titlar. Jag tycker att Diego har gjort det bra, mycket bra i vissa matcher men för mig är det inte samma lag utan Casillas och jag inbillar mig att det är så för laget också faktiskt. Kanske inte för alla men definitivt för vissa spelare och för många många fans.
Jag tycker synd om Atletico, de har haft en otroligt fin säsong och nog överraskat en hel fotbollsvärld att de orkat säsongen ut. De var så nära att vinna sin första europatitel och jag som klagat över att jag har väntat i tolv år på den här finalen och gnällt över att den tionde titeln har känts omöjlig att få. Atletico har bara spelat en final tidigare och det är väl säkert 40-50 år sedan, och de har inte en enda cl-titel. Men jag tror faktiskt att de kan vara ganska nöjda med den här säsongen ändå, de hade ju såklart varit ännu gladare för en vinst men bara en finalplats var nog otroligt bra och stort för dem, men för realspelarna ligger ribban på ett helt annat plan. Inte för att det nödvändigtvis är ett bättre lag med bättre spelare (även om jag såklart tycker det) men det är på grund av klubbens historia. Det duger inte att komma tvåa, för real hade det nästan varit en misslyckad säsong annars faktiskt. Nej kanske inte misslyckad men det räckte verkligen inte med en finalplats för våra vita, och det kändes och märktes framförallt inför matchen kan jag tycka.
Jag kan inte uttrycka mig med ord för att förklara hur jag känner nu, men det är typ en blandning av alla positiva superlativ som finns i det svenska ordet :-)
Hala Madrid!
Bara att vi äntligen gick till final igen var så sjukt underbart, det var verkligen en stor seger. Jag vågade inte hoppas på vinst men när atletico gjorde målet gick jag sönder lite inombords ändå. Visst att vi kan förlora, det hade varit fruktansvärt jobbigt men vi hade tagit oss igenom det, vi hade blickat framåt och hoppats på nästa år istället. Men att förlora efter en målvaktsmiss av världens bästa Casillas fick bara inte hända. Men klockan gick och det blev allt mer tydligt att det nog skulle bli så ändå. Seriöst så vågar jag inte tänka på vad som då hade hänt. Jag tycker inte real gjorde en speciellt bra match, inte atletico heller för den delen faktiskt. Visst spelade väl båda lagen rätt bra defensivt och släppte verkligen inte till särskilt mycket chanser men det var ju också för att båda lagen var lite tveksamma framåt och inte skapade särskilt mycket. I slutet av matchen vaknade ju iaf real till och började skapa en del men det kändes verkligen som att det var dömt att misslyckas, att bollen aldrig skulle hitta in i nätet. Men så gjorde han det igen. Underbara, fantastiska Ramos som jag unnar titeln mest av alla, faktiskt till och med mer än Casillas eftersom han ändå har ett par sen tidigare... Hans nick kunde inte varit bättre, helt rätt placerad och det kändes som mål samtidigt som bollen nuddade hans vackra huvud, men jag vågade ändå inte riktigt förstå. Jag blev livrädd att de skulle döma bort det, inte för att jag tyckte att något sett "fel" ut men för att det kändes som evigheters evigheter innan 1-1 syntes på tv:n och innan jag såg domare som visade mål. Jag var så glad och tacksam för den nya chansen vi fick tack vare Ramos, och framförallt för att Casillas misstag inte skulle vara precis lika avgörande, visst skulle det fortfarande vara han som skulle bli syndabock vid en förlust men nu inte riktigt lika påtagligt längre. Det syntes en hel del tacksamhet när han krama och pussa på målhjälten.
I andhämtningen innan förlängningen lovade Kjell mig att dem skulle vinna och så blev det. Får man till en förlängning i det läget så har man högst sannolikt ett grymt psykologiskt övertag men jag kände att om det är några som orkar resa sig i det läget så är det atletico. Tycker också att det såg ut som att de skulle göra det ett tag, när de faktiskt direkt ställde om från att stå och försvara sig i en mur till att plötsligt ha boll igen. Men det höll inte särskilt länge. Real hade klart mest energi i förlängningen och när Bale gjorde sitt mål gick luften helt ur Atletico. Det syntes så tydligt att de hade gett upp och inte orkade mer när Real fick anfalla och hålla bollen i gåtakt utan att någon gjorde minsta ansats att vilja ta den ifrån dem, strax efter fick Marcelo kliva igenom och skjuta helt utan press från någon. Älskar Marcelo, jag kan inte låta bli att le när jag ser honom. Oj så han har fått kämpa för att vinna mitt hjärta. Han fick ju ta efter roberto carlos plats och fylla det tomrummet han lämnade gick nästan inte. Men Marcelo slet på år efter år och för några år sedan insåg jag hur viktig han hade blivit för mig och för laget. Glädjen och sammanhållningen i laget tror jag faktiskt han har en grymt stor del i att skapa och upprätthålla.
Tomrummet efter Raul har ingen kunnat fylla riktigt och kommer nog aldrig heller att göra, samma sak kommer det bli den dag Casillas eller Ramos slutar, för det jag känner för dem är på en helt annan nivå. Casillas fick bara stå i cupen och CL i år och titta vad vi vann för titlar. Jag tycker att Diego har gjort det bra, mycket bra i vissa matcher men för mig är det inte samma lag utan Casillas och jag inbillar mig att det är så för laget också faktiskt. Kanske inte för alla men definitivt för vissa spelare och för många många fans.
Jag tycker synd om Atletico, de har haft en otroligt fin säsong och nog överraskat en hel fotbollsvärld att de orkat säsongen ut. De var så nära att vinna sin första europatitel och jag som klagat över att jag har väntat i tolv år på den här finalen och gnällt över att den tionde titeln har känts omöjlig att få. Atletico har bara spelat en final tidigare och det är väl säkert 40-50 år sedan, och de har inte en enda cl-titel. Men jag tror faktiskt att de kan vara ganska nöjda med den här säsongen ändå, de hade ju såklart varit ännu gladare för en vinst men bara en finalplats var nog otroligt bra och stort för dem, men för realspelarna ligger ribban på ett helt annat plan. Inte för att det nödvändigtvis är ett bättre lag med bättre spelare (även om jag såklart tycker det) men det är på grund av klubbens historia. Det duger inte att komma tvåa, för real hade det nästan varit en misslyckad säsong annars faktiskt. Nej kanske inte misslyckad men det räckte verkligen inte med en finalplats för våra vita, och det kändes och märktes framförallt inför matchen kan jag tycka.
Jag kan inte uttrycka mig med ord för att förklara hur jag känner nu, men det är typ en blandning av alla positiva superlativ som finns i det svenska ordet :-)
Hala Madrid!
Kommentarer
Trackback
