Ett nytt liv
Overkligt och oerhört stort. Fantastiskt på alla sätt och vis. För precis två veckor sedan var jag inne på min trettonde timme på BBStockholm. De tretton timmarna hade gått rätt fort och enligt mig varit barnsligt enkla, i alla fall i jämförelse med de föregående 48 timmarna när jag gått hemma med regelbundna, täta och starka värkar. Tror att det kan ha varit ungefär runt den här tiden på kvällen som det började bli lite jobbigt igen mentalt och fysiskt för mig. Jag började känna av tröttheten igen och det började bli klart att det inte riktigt gick helt som man hade önskat med förloppet. När jag skrevs in runt åtta på morgonen var jag öppen 4 cm och efter det gjordes ju regelbundna undersökningar och jag öppnade mig helt enligt planerna och allt verkade frid och fröjd. Men när jag var i stort sett helt öppen så var det som en liten kant som inte riktigt ville ge vika så jag stod still ett tag på 9,5. Dessutom märkte man ju att barnet inte kom ner som hon skulle. När det fjärde bytet av personal tog över var jag riktigt trött. Kommer knappt ihåg hur de såg ut eller något annat för jag blundade mest och försökte lyssna på dem, göra som de sa och bara andas igenom alla värkar. Vill tro att jag faktiskt skötte mig rätt bra trots all trötthet. Det togs ju regelbundna tester för att se hur den lilla mådde i magen, de testerna var verkligen inte kul för de var rätt obehagliga men det var ju skönt såklart att höra att hon mådde bra. Jag var nog väldigt förberedd mentalt på att det skulle bli en sån förlossning. Det hade varit liknande för min mamma första gången och jag kände mig såklart lite oroad över barnet men aldrig rädd utan kände mig hela tiden i trygga händer. Och så hade jag ju världens bästa stöd med mig. Vet inte om alla blivande mammor går igenom det under förlossningen men för mig var det en riktigt häftig och spännande upplevelse som bjöd på en härlig inre resa samtidigt och den bekräftade verkligen att jag var där med precis rätt person. Alla mina känslor för Kjell bekräftades och förstärktes hur mycket som helst och det var ju ett lyckorus i sig. Nu var ju inte allt bara härligt och glädjefyllt såklart utan det var till och från väldigt tufft och ansträngande också men för mig hjälpte verkligen lustgasen och timmarna på förlossningen var som sagt en barnlek mot de 2-3 sämsta timmarna jag hade hemma när jag nästan fick panik av ovissheten i kombination med smärtan och tröttheten.
Som sagt var det väl runt den här tiden på kvällen som det började bli lite mer jobbigt igen. Värkarna var ju ännu mer intensiva och känslan/oron av att det inte gick som det skulle växte. Efter en hel del jobb var jag iaf äntligen helt öppen men barnet ville ändå inte komma ner ordentligt. Krystvärkarna kom men jag fick inte krysta eftersom hon inte var i läge. Det var inte lätt och jag klarade det inte alltid för allt i hela kroppen vill bara krysta, den kraften var verkligen häftig att få känna på. Jag slapp ju dessutom smärtan jag antar att man annars brukar känna i samband med de värkarna eftersom barnet vanligen ska ut då och det lär kännas som att man ska explodera samtidigt typ. Jag kände bara kraften men hon låg kvar där uppe. Efter ett tag visade proverna att hon visade tecken på att börja tröttna lite och läkaren konstaterade utan minsta diskussion att det blir ett kejsarsnitt. Lite dubbelt kändes det ju för det var inget jag hade föredragit direkt men samtidigt var jag så otroligt trött där och då och kände en lättnad över att det snart skulle vara över och att hon skulle få komma ut. Från beslutet gick det rätt fort (kanske drygt 30 min) vilket var ännu skönare. Då ville jag ju verkligen att det bara skulle vara över. Det var en skum och rätt härlig känsla när den delen av kroppen som gjort så ont de närmsta dygnen domnade bort och snart inte kändes över huvudtaget. 23.38 den åttonde januari plockade de ut henne och gratulerade. Läkaren konstaterade att det var en kort navelsträng och att det troligen var därför hon inte kom ner som hon skulle.
En så märklig och underbar känsla att få se henne. Ofattbart och magiskt. Kjell fick följa med och klippa navelsträng och torka henne lite. Sen fick jag se henne en snabbis igen innan Kjell fick gå iväg med henne igen. Mig körde de ju till uppvaket vilket väl var det mest dryga med att det blev snitt men det var ju bara att finna sig i att vänta ut tiden. Två timmar senare fick jag tillbaka rörelseförmågan och känseln i benen och ytterligare en timme senare fick jag äntligen träffa min familj igen.
Nu ligger hon här bredvid mig och sover. Kan fortfarande inte förstå att jag faktiskt är mamma. Men samtidigt känns hon så självklar, som att hon alltid har funnits här. Vi gör inte mycket om dagarna, myser mest här hemma och går på korta promenader. Har haft många fina människor här som hälsat på. Vi tittar på handboll, fotboll och hockey mest hela tiden så om hon inte blir en inbiten sportnörd går hon emot alla odds. Hon sover allra bäst på förmiddagarna och eftersom det är både min och Kjells naturliga dygnsrytm med så är vi inte superduktiga på att få henne att förstå att man ska sova lite mer på nätterna. Det är då hon är mest aktiv och helst inte ligger ensam. Det ska vi väl ta tag i så småningom men just nu känns det inte viktigt alls faktiskt. Kjell är ledig i två-tre veckor till vilket såklart är väldigt lyxigt. Hans tio lediga arbetspass innebär tio dygnspass vilket gör att han är ledig länge. Och när han börjar jobba så är inte den vanliga dygnsrytmen superviktig då heller just eftersom han jobbar dygn och lika gärna kan behöva vara vaken hela nätter som hela dagar. Så det är väl egentligen när jag börjar jobba i augusti som den normala dygnsrytmen blir viktig igen.
Nej nu ska jag återgå till att titta på en rofylld sovande bebis :-)
Som sagt var det väl runt den här tiden på kvällen som det började bli lite mer jobbigt igen. Värkarna var ju ännu mer intensiva och känslan/oron av att det inte gick som det skulle växte. Efter en hel del jobb var jag iaf äntligen helt öppen men barnet ville ändå inte komma ner ordentligt. Krystvärkarna kom men jag fick inte krysta eftersom hon inte var i läge. Det var inte lätt och jag klarade det inte alltid för allt i hela kroppen vill bara krysta, den kraften var verkligen häftig att få känna på. Jag slapp ju dessutom smärtan jag antar att man annars brukar känna i samband med de värkarna eftersom barnet vanligen ska ut då och det lär kännas som att man ska explodera samtidigt typ. Jag kände bara kraften men hon låg kvar där uppe. Efter ett tag visade proverna att hon visade tecken på att börja tröttna lite och läkaren konstaterade utan minsta diskussion att det blir ett kejsarsnitt. Lite dubbelt kändes det ju för det var inget jag hade föredragit direkt men samtidigt var jag så otroligt trött där och då och kände en lättnad över att det snart skulle vara över och att hon skulle få komma ut. Från beslutet gick det rätt fort (kanske drygt 30 min) vilket var ännu skönare. Då ville jag ju verkligen att det bara skulle vara över. Det var en skum och rätt härlig känsla när den delen av kroppen som gjort så ont de närmsta dygnen domnade bort och snart inte kändes över huvudtaget. 23.38 den åttonde januari plockade de ut henne och gratulerade. Läkaren konstaterade att det var en kort navelsträng och att det troligen var därför hon inte kom ner som hon skulle.
En så märklig och underbar känsla att få se henne. Ofattbart och magiskt. Kjell fick följa med och klippa navelsträng och torka henne lite. Sen fick jag se henne en snabbis igen innan Kjell fick gå iväg med henne igen. Mig körde de ju till uppvaket vilket väl var det mest dryga med att det blev snitt men det var ju bara att finna sig i att vänta ut tiden. Två timmar senare fick jag tillbaka rörelseförmågan och känseln i benen och ytterligare en timme senare fick jag äntligen träffa min familj igen.
Nu ligger hon här bredvid mig och sover. Kan fortfarande inte förstå att jag faktiskt är mamma. Men samtidigt känns hon så självklar, som att hon alltid har funnits här. Vi gör inte mycket om dagarna, myser mest här hemma och går på korta promenader. Har haft många fina människor här som hälsat på. Vi tittar på handboll, fotboll och hockey mest hela tiden så om hon inte blir en inbiten sportnörd går hon emot alla odds. Hon sover allra bäst på förmiddagarna och eftersom det är både min och Kjells naturliga dygnsrytm med så är vi inte superduktiga på att få henne att förstå att man ska sova lite mer på nätterna. Det är då hon är mest aktiv och helst inte ligger ensam. Det ska vi väl ta tag i så småningom men just nu känns det inte viktigt alls faktiskt. Kjell är ledig i två-tre veckor till vilket såklart är väldigt lyxigt. Hans tio lediga arbetspass innebär tio dygnspass vilket gör att han är ledig länge. Och när han börjar jobba så är inte den vanliga dygnsrytmen superviktig då heller just eftersom han jobbar dygn och lika gärna kan behöva vara vaken hela nätter som hela dagar. Så det är väl egentligen när jag börjar jobba i augusti som den normala dygnsrytmen blir viktig igen.
Nej nu ska jag återgå till att titta på en rofylld sovande bebis :-)
