Katarina Pettersson

Jag är lite rädd att jag kommer glömma gå till jobbet imorgon för det känns verkligen som fredag, superstarkt faktiskt. Vet inte direkt varför, man känner ju att det är slutet på veckan och kanske är det för att det inte är någon träning för min del som gör det. Jag gick dessutom från jobbet väldigt tidigt vilket inte brukar vara fallet på torsdagar om det inte är så att jag har en särskild tid att passa.

Efter jobbet fick jag äntligen träffa Tinna, kändes sjukt konstigt att se henne just för att det inte kändes konstigt att se henne alls. Jag vet ju att hon har varit borta sjukt länge men ändå så kändes det på sätt och vis som om jag såg henne senast igår typ. Sjukt kul var det att träffa henne igen iaf och imorgon hoppas jag på en middagsdejt :-)

I tisdags fick vi lite halvoväntat finbesök av gamla pluggkompisar till Kjell. Det var superkul att träffa dem för det hör ju inte till vanligheten att vi ses.

Snart fyller min kära syster 30 år och det måste vi självklart fira. Hon har bjudit in till tjejfest och det ser jag faktiskt fram emot väldigt mycket. Jag kommer inte ihåg jag var sugen på en festkväll senast, halvtaggad var jag väl iof på nyår. Problemet är bara att komma på någon outfit att ha på mig. Hon har färgstarkt som tema och jag känner att även om färg kan vara trevligt så har jag faktiskt inte så mycket som är just stark i kulören. Aja vi får se hur det blir. Vi ska sitta och spela lite innan och peppa till oss och det ser jag fram emot sjukt mycket.

Nu sitter jag och kollar lite på när sveriges damer spelar handbollsmatch. Går väl sådär och jag kan inte påstå att jag är direkt inne i matchen men det är kul att ha det på i bakgrunden iaf. Sen så funderar jag på om jag ska laga någon mat eller om jag helt enkelt ska göra en äppelpaj, är sjukt sugen på det. Snart ska jag börja träna har jag tänkt. Som det är nu har det väl varit ungefär ett tillfälle i veckan och egentligen kan jag väl känna att 3-4 pass skulle behövas. Jag har ju lite gratis vardagsmotion eftersom jag cyklar till och från jobbet iaf de flesta dagarna och jag är lite orolig för hur jag kommer klara av sommarlovet. Det är ju så mycket lättare att äta onyttigt när man är ledig och jag kommer ju inte få någon gratisträning överhuvudtaget. Men jag ska nog försöka hålla lite hårt på onyttigheterna under sommarlovet och då tycker jag (inte bra alls att tänka på det sättet, jag vet!) att jag kan unna mig lite extra nu. Japp äppelpaj får det nog bli!

Det gick klart över förväntan och mitt lag vann fyra av fyra matcher. Vi körde lite olika varianter och alla var lika skoj. Jag blev bara träffad en gång och det gjorde inte speciellt ont. Borde dra ihop ett stort kompisgäng och åka dit fler gånger för det ligger ju rätt nära, kostar inte skjortan och är ett riktigt roligt nöje för några timmar.

Den här helgen har känts sjukt kort, kan va för att förra helgen var fyra dagar lång. Kan också va för att vi körde paintball idag och vi gick på en kvällspromenad fram och tillbaka till centrum vilket gjorde att dagen bara har flugit förbi. Men nu är jag taggad inför arbetsveckan som kommer, efter den är det bara mys och avslut som gäller samt framåtblickande inför hösten.

I natt drömde jag att jag spelade någon konstig handbollsmatch, ofta när jag drömmer att jag spelar handboll har jag alltid svårt att hålla ordentligt i bollen och få iväg ordentliga passar, ofta tappar jag bollen och håller på och fumlar, skumt och irriterande. Den känslan hade jag inatt också det var en storlek för stor boll men det jag kommer ihåg allra starkast från drömmen är den där underbara kämparviljan. Att man ger precis allt och mycket mer och vägrar ge något gratis. När jag var yngre och spelade fotboll och handboll på ungdomsnivå kom den känslan helt gratis och fanns konstant där. Det fanns inget annat och jag var helt och hållet fokuserad varenda sekund på en match, märkte aldrig när publiken lät eller vad som pågick runtomkring för allt mitt fokus var på matchen. Jag är fortfarande en spelare som kämpar väldigt mycket och ger allt på plan men faktiskt inte allt och massa till som när jag var yngre och framförallt måste jag nu jobba för att hitta det rätta fokuset. Jag måste ställa in min hjärna på match och kämparglöd det kommer inte alltid gratis längre. Det stör mig! Just nu är det någon mindre bra fotbollsfilm på trean och jag kan inte låta bli att längta tillbaka till mina fotbollsdagar. Jag hade verkligen en underbar uppväxt med två helt fantastiska lag att vara delaktig i. Jag tror att jag har fått uppleva det mest fantastiska i ungdomsidrotten och haft turen att dessutom vinna ganska mycket. Jag längtar tillbaka men jag är framförallt väldigt tacksam över att jag har fått uppleva det. 

Jag har nyligen lyssnat klart på Fågelbovägen 32 av Sara Kadefors. En himla irriterande och jobbig bok på många sätt och jag tänkte hela tiden att den inte varit särskilt bra. Men jag tror den har fått mig att tänka och känna en hel del och det är väl kanske ett kvitto på att det faktiskt har varit en bra bok eller iaf meningsfull lyssnande. Det var framförallt ett citat som fick mig att helt omvärdera boken. Det var i slutet av boken och antagligen säger citatet någon annan som inte är djupt insatt i historien och sammanhanget men ur den aspekten som sammanhanget i historien gav den tror jag många människor skulle må bättre av att leva efter den filosofin, släppa pristigen och alla höga krav på sig själva och sitt liv.
"Inte tänka hela tiden hur det ska vara, hur andra gör, du är som du är och om du slutar tänka på hur det ska va kanske nånting kan hända."

Jag har ätit resterna av en kladdkaka till frukost och överväger seriöst att poppa lite popcorn bara för att jag är så sugen på det. Ibland tror jag att jag är vuxen och att jag rent av håller på att bli gammal och sen rätt vad det är inser jag hur fruktansvärt omogen och oansvarsfull jag är :-) Jag intalar mig själv att jag har rätt att göra precis vad jag själv känner för och det kan vara väldigt skönt när man har många skyldigheter och plikter här i livet.

Jobbet då. Nu börjar jag få allvarlig panikkänsla över att terminen håller på att ta slut. En vecka går så fruktansvärt fort och seriöst så är det bara en enda hel skolvecka kvar. Det är 11 skoldagar kvar, en handledardag (den sista dagen innan skolavslutningen, då vi inte har några lektioner alls utan bara rensar och har kul tillsammans), skolavslutningen och sen några planeringsdagar. Av de här elva skoldagarna kommer en tillbringas på skansen och kanske en på kvarnbadet. Det här året har varit tufft, händelserikt, nyttigt, roligt, lärorikt och helt underbart på många sätt och även om jag verkligen ser fram emot sommarlovet och ledigheten så vill jag inte att ettan ska ta slut.

Imorgon blir det paintball för hela slanten och det ska bli grymt kul. Jag har bara kört paintball en gång tidigare, det hade pappa hyrt utrustning och vi var i skogarna där han bor. Nu är jag lite orolig eftersom det är galna tonårskillar man kör med men det kommer säkert gå bra ändå. Funderar på vad jag ska ha på mig dock, för jag tror det kommer bli riktigt svettigt. Det enda som var tråkigt med paintballen var att jag knappt kunde se något alls med den där masken man har över huvudet. Jag svettas rätt mycket och jag immade igen den där masken efter tre sekunder sist, och jag tror det kommer bli bra mycket varmare imorgon. Hoppas jag inte får problem med sikten... Kul ska det bli iaf.

Nä nu lite warcraft...

Sitter här och slösurfar och äter havregrynsgröt och ägg, stadig frukost som till och med mamma skulle bli lite stolt över :-) Och så slogs jag av en underbar känsla/tanke. Jag kom nämligen till insikt om att Özil och Higuain fortfarande är realmadrid-spelare. En förklaring krävs kanske, jag drömde inatt att båda spelarna sålts och jag blev så otroligt ledsen, nu när jag varit vaken i några timmar har jag inte tänkt på det förrän alldeles nyss när jag ganska snabbt kom på att det nog bara varit en dröm och det var just vad det var :-) Sen så betyder ju inte det att de kommer vara kvar nästa säsong men nu lever ju fortfarande hoppet.

Ikväll blir det grillmiddag här och innan det ska jag umgås lite med min familj, känns som en bra dag. Igår var jag jätteduktig. Jag hade en bra planeringsdag på jobbet och när jag gick därifrån kände jag mig bättre tillmods inför nästa år än vad jag gjort på sista tiden, inte för att jag har mått dåligt över det men jag har ju inte riktigt vetat hur tanken att det ska se ut har sett ut vilket skapar lite oro, men som sagt känns det bättre nu när man vet mer vad som gäller.
Jag kom hem vid halv sex och då gick jag raka vägen ut i garaget och rengjorde utemöbler och grillen. Jag oljade bordet och två stolar men vid det laget hade jag väl jobbat på under typ två timmar och var väldigt hungrig så jag fick avbryta och gick in och lagade mat medan jag fortsatte att städa lite inomhus. Sen kopplade jag nöjd av i soffan till arkiv X, såg faktiskt två avsnitt som jag inte sett tidigare där både Mulder och Scully var med, jag slutade titta när Mulder inte längre var kvar...

Det är helt galet vad bra de är! Det här året har jag kollat på de flesta matcherna i den nya svarta tröjan, det har ju gått galet bra så man blir ju nästan lite vidskeplig och vågar inte annat än att sätta på den tillslut. Men inför den här matchen blev jag uppmanad att ha den vita. Och när det inte är någon mindre än ramos själv som ber om det så kan man ju inte annat än att lyda. (visserligen var det väl mest riktat till de som skulle se matchen på plats men jag valde att ta åt mig ändå). Fast jag blev lite nojjig precis innan matchen och var nära på att springa och byta men så valde jag att sitta kvar och det gick ju bra ändå. Det var tydligen inte i mitt tröjval det satt, real madrid är helt enkelt bara sjukt bra. De har spelat 38 matcher i ligan i år och slagit alla möjliga rekord, en hel del löjliga om ni frågar mig, jag förstår inte hur folk orkar hålla reda på all statistik som det faktiskt hålls reda på. Men 100 poäng av 114 möjliga är helt sjukt bra faktiskt!

Hala Madrid!


Det är nästan så att jag vill lova mig själv att ta första bästa flyg ner och vara där nästa gång det firas en liga eller cl-seger (hoppas att det blir redan nästa år). Jag ryser, gråter, skrattar och fullständigt njuter här i soffan när jag ser bilder och läser om hur de firat segern och då kan man ju bara gissa sig till hur det är att faktiskt vara på plats.

Jag sitter i soffan och degar till gilmore girls. Jag är inte den mest sociala människan och kan tycka att det är lite jobbigt med oväntade besök. När det knackar på dörren och jag inte väntar på någon får jag alltid en liten obehaglig känsla i magen. Varför vet jag faktiskt inte och kan inte ens förklara det för mig själv för jag har aldrig varit med om ett obehagligt besök. Visserligen har jag varit med om besök då jag skämts lite över hur stökigt det är hemma eller så men tom det är bara några enstaka tillfällen. Nu när vi bor i huset så tycker jag ibland att jag ser någon i ögonvrån som rör sig utanför huset och blir lite orolig, rätt ofta tycker jag att det verkar som om bilar stannar till och lyssnar uppmärksamt men 99 gånger av 100 är det såklart inbillning, eller det räcker inte 999 av 1000 minst. För ett litet tag sen tyckte jag att det lät som om någon gick på gruset här utanför och tittade dit men såg inget men bara några sekunder senare knackade det på dörren. Fan, tänkte jag men var glad att jag hade tillräckligt med kläder på mig för att kunna öppna dörren, visserligen bara min fula rutiga hemmaklänning men ändå. Jag gick och öppnade och utanför stod en liten liten kille som ändå var så stor. Första tanken var att det var en av grannens söner men så såg jag ju att det var en av mina guldklimpar från förskolan. Jag har för mig att han började på småbarnsavdelningen hösten som jag började, han gick på min avdelning det sista halvåret som jag var där ungefär men jag hade hans storebror hela tiden jag jobbade. Han stod bara där och såg helt underbar ut. De bor i närheten men har aldrig varit här förut. Det var så härligt att träffa honom igen och efter ett litet tag kom storebror fram runt husknuten och jag fick hälsa på deras hund som de var ute och rastade. Jag måste ta mig tid att åka till förskolan och hälsa på. Det har jag bara gjort en gång sen jag slutade, till mitt försvar beror det mycket på att det inte är så många som är kvar där sedan min tid, det gäller barn såväl som personal. De två sista åren jobbade jag ju främst med de allra äldsta och de har ju sedan länge gått vidare till skolans värld. Men det finns ju några underbara troll som är kvar och som jag saknar så mycket så det värker till inom mig om jag tänker på dem, värker till på ett härligt och positivt sätt ska jag tillägga. Undra när jag ska lyckas få till det, på tisdag kanske fast nej då är det ju match och då kommer jag nog jobba över och gå direkt. Jag vill vara där senast 15 för annars hinner så många gå hem och då är det tisdagar eller fredagar som gäller. Det är supersvårt att lämna jobbet före tre och före halvtre är det i stort sett omöjligt om jag inte har en superviktig tid bokad.
Men som sagt så ska jag ta mig tid, det är de små trollen värda flera gånger om för det var så kul att få se dem igen!

Helt sinnessjukt!!!

Det har varit ett riktigt tufft år på många sätt. Men det har också varit ett lärorikt och roligt år. Ibland får jag en svacka då jag känner att det är absolut inte värt det. Känslan av att aldrig riktigt räcka till, känslan av att bara vilja banka huvudet blodigt mot väggen för att man inte når fram till alla trots att man tycker att man har varit övertydlig på tjugo olika sätt, känslan av konstant kaos och livsavgörande ansvar. Men 99% av tiden tycker jag ändå att det är värt det, värt det långa vägar och det är nog ganska bra med tanke på att alla säger att första året är det värsta året och att många av de rutinerade lärarna verkar tycka att det har varit lite extremt det här året med allt den nya läroplanen har att erbjuda och tvinga på oss :-)

Häromdagen började jag nästan gråta av lycka när två elever kom fram och visade de sagor de skrivit. Elever som inte kunde läsa överhuvudtaget när jag lärde känna dem. Jag börjar känna lite oro över hur långt sommarlovet kommer kännas, utan att få träffa alla underbara små hjärtan. Stackars mig, eller hur?!

Veckan som kommer är väldigt kort, det är vanliga skoldagar måndag och tisdag och onsdag har vi studiedag, det ska bli sjukt spännande och höra tankar om framtiden. Kul också att få lite tid och analysera vår learning study som vi haft under våren.


Just nu spelar ju Sverige mot Ryssland och de blir för tillfället rätt rejält pressade, de har visserligen en ledning, 1-2 står det men det kan ju ändras hur fort som helst. Jag satte mig vid datorn en bit in i första perioden för annars hade jag somnat och när jag inte hade annat för mig så surfade jag runt på min blogg och läste en del inlägg från första året jag skrev. Jag snubblade över ett inlägg om min tysklandsresa och jag kan ju säga att det var nostalgi i hög grad när jag läste, snacka om att längta tillbaka. Det inlägget skrev jag i augusti 2009 och då skrev jag även ett inlägg som hade rubriken spelsugen eller något sådant, jag önskar verkligen att jag kommer känna så i höst igen, jag saknar det där suget och vill få känna det igen för mitt eget handbollsspelande.


Nu har den värsta tröttheten försvunnit och jag tror jag ska ägna hela min uppmärksamhet till matchen igen...

Just nu rullar livet bara på känns det som. Tiden går fort vilket jag konstaterar nästan varje dag och även fast jag vet att jag gör massa saker som är betydelsefulla och lever det liv som jag vill leva kan jag ibland känna att allt är meningslöst. Ibland är ju verkligen inte ofta och jag tror att det kan vara svårt att komma ifrån den känslan helt och hållet hela tiden men jag vet ju att jag känner den mer då jag är ledig ganska mycket och inte gör något speciellt med ledigheten så nu får jag helt enkelt se till att ta tag i saken för framöver kommer jag ha en del ledig tid :-)
Jag vet ju att det känns bättre om jag tränar, och just nu tränar jag inte över huvud taget. Trots att jag vet det så tränar jag inte, jag var faktiskt ganska sugen på att springa igår, eller ganska sugen är en överdriven känsla men det kändes inte avskyvärt att tänka tanken att ge mig ut. Då borde jag verkligen ha passat på men icke då... Jag längtar verkligen till Tinna kommer hem och hjälper mig att ta mig ut i skogen :-) Jag var ledig fyra dagar förra veckan och den som kändes allra härligast och bäst var faktiskt den då jag tillbringade en timme med att sopa altanen, en timme med att skura den och två-tre timmar att olja in den. Det finns hur många projekt som helst att ta tag i hemma men ändå så gör jag inget. Varför kan man ju fråga sig? Jag tror att det börjar bli dags för mig att bli vuxen på allvar. Att inte tillbringa 90% av min lediga tid till att bara slötitta på datorn/tv:n och slösurfa, man blir ju så seg och mosig av det så det finns inte. Den här helgen har jag tagit med mig lite hem att rätta och analysera och det var tillfredställande och faktiskt ganska kul så jag ångrade nästan att jag inte hade mer med mig hem.

Någon liten släng av åldersnoja har jag nog åkt på samtidigt som vissa saker i mitt privatliv som alltid varit så självklara inte riktigt längre är det. Som handbollen tillexempel, ska jag spela eller inte?
Jag mailade min tränare och sa i stort sett att han inte ska räkna med mig som spelare framöver. För just nu står det mig verkligen upp i halsen. Jag avskyr de dagar vi har träning för jag vet att jag kommer må dåligt så fort jag tänker på träningen. Jag vill verkligen inte gå, jag funderar på om vi blir så många som åtta spelare eller inte och jag känner mig så omotiverad som man bara kan göra. Och så känner jag mig tvingad att gå, tvingad av mitt eget samvete och min pliktkänsla gentemot laget. Det där laget som har kanske fyra-fem spelare med samma pliktkänsla och resten som kommer och går precis som de själva känner för. Som det är nu växer bara mitt hat inför träningarna och jag kände att jag var tvungen att bryta trenden. Jag hoppas att jag kommer bli mer motiverad och positivt inställd till det om jag får ta en paus från det och ha samma inställning till det som den där klicken som inte sätter laget först, eller ens i närheten av långt fram. Samtidigt vill jag inte tillhöra den klicken.
Jag tycker ju att det är ganska kul att spela match, även fast jag allt som oftast blir riktigt irriterad och grinig över hur dåligt det går och på beslut som tas av tränare, medspelare och andra inblandade. Det känns så hemskt tråkigt att det har blivit så här. Handbollen ska vara mitt fritidsintresse som jag ska vilja gå till, men som en kär vän till mig uttryckte sig så går jag bra mycket hellre till jobbet än till mina träningar och då menar jag verkligen bra mycket hellre. Visst ska jag erkänna att jag gärna går till jobbet, jag kan tycka att det är jobbigt att komma upp på morgonen och vara lite otaggad på att ta mig till jobbet också men så fort jag är på väg eller där känns det helt rätt och det är där jag vill vara då. Så har det varit med handbollen större delen av senioråren. Det fanns en tid då jag längtade efter träningar, matcher och cuper, en tid då jag njöt av att veta att snart är det handboll, en tid då jag älskade alla delar av det och jag är sjukt tacksam över att jag har haft den tiden. Men det är länge sedan, det var när jag var ungdomsspelare. Nu är det inte ens kul när jag är där speciellt ofta. Snarare att 70% av tiden som jag är där önskar jag att jag inte var det (nu syftar jag enbart på den delen av handbollen som innefattar mig som spelare, alltså när jag är där med damlaget). Men fy, läser jag det jag själv skriver funderar jag ju allvarligt på varför jag inte slutat för länge sedan men så enkelt är det inte. Jag älskar att spela handboll egentligen och de stunder som den känslan kommer tillbaka till mig även om det bara är 5% av tiden jag tillbringar där så gör den att det har varit värt det länge. Jag vill nog inte riktigt sluta och hoppas verkligen inte att de som är anledningen till att jag fortfarande spelar bestämmer sig för att sluta. Jag tror och hoppas att jag och mina vapendragare kan hitta tillbaka men det känns oerhört läskigt att tänka tanken att det kanske inte blir så.

Igår bakade jag bullar, för tredje gången i mitt liv. De blev inte riktigt lika lyckade som sist men jag var rätt stressad för det var samtidigt som jag tittade på hockey och jag hann nästan inte klart förrän det var dags för fotbollsmatch, men de var så goda så jag redan smällt i mig säkert sju stycken (igår åt jag inte så många eftersom jag proppade i mig så mycket deg och tillslut mådde lite illa faktiskt - det finns ett stopp i mig ibland :-)). Real luftade en hel del stackars spelare som knappt fått någon speltid alls i år, vilket inte är så konstigt med tanke på hur bra alla andra har gjort det, och det märktes väl en del kan man säga. Å andra sidan var det kanske inte helt lätt att ladda om efter guldfirandet och kanske var det det som påverkade spelet ännu mer. De låg under nästan hela matchen med 1-0, Ronaldo kvitterade på straff, lär ha varit rätt skönt efter hans senaste två missar, och sedan gjorde de ett till på övertid. Tyckte lite synd om Granada faktiskt som dessutom behövde poängen men det var skönt med lite flyt för real. Jag hoppas på vinst nästa match så når de 100 poäng vilket är helt otroligt på en säsong, 114 är väl maxpoängen?! Tyvärr kommer väl skytteligan gå till Messi som gjorde fyra stycken i gårdagens match, dåligt att göra sju mål? på de sista två matcherna. Hoppet är väl det sista som överger människan och kanske lyckas Ronaldo göra typ sex mål i sista matchen, eller vad är det nu som behövs?

Det här med tid är lite märkligt. Radan när man är liten börjar man inse att tiden går fort när det är roligt och långsamt när man har tråkigt vilket i sig är skumt för en timme är ju alltid en timme. När jag blev lite äldre förstod jag även att något som hände för ett tag sen kan kännas som om det var en evighet sedan fast det på samma gång kan kännas som om det var igår. Egentligen är det ju inte själva tiden som är märklig för tiden är ju alltid detsamma det är ett mätinstrument som faktiskt inte förändras utan en sekund är alltid en sekund, ett dygn är alltid lika många timmar och ett år är nästan alltid lika många dagar osv. Det som gör att det blir lite märkligt är ju allt som har med det mänskliga sinnet och dess sätt att uppleva saker och ting. Människan är verkligen en komplicerad och makalös varelse.

Nu på morgonkvisten slogs jag av hur konstigt det är att jag brukar kunna uppskatta en ledig kväll och känna att det är lyxigt och njuta av att jag har så mycket tid innan jag måste sova om jag är hemma före sju på kvällen före en arbetsdag. Nyss tänkte jag lite på vad dagen har att erbjuda, dels vad den har för "borden" men också för nöjes skull och jag slogs av tanken att ånej snart måste jag gå och lägga mig och imorgon är det jobb som gäller. Jag blev smått stressad över att ledigheten snart var slut och då har jag ju ändå säg femton timmar istället för fem timmar "fritid" som jag normalt brukar kunna njuta av.
Man blir verkligen girig och ju mer man har ju girigare blir man. Jag måste vara försiktig i sommar känner jag, påminna mig själv jämt och ständigt om hur lyxigt det är med lov så jag inte tar det för givet och blir slapp, slö och otacksam. Jag vet att Helena sa något om att hon nästan njöt mer av semestern förrut när hon hade fyra veckor i jämförelse med sju-åtta veckor.

En av alla de otroliga och fantastiska sakerna med människan är ju hjärnan och som tur är kan man ju påverka den en del. Det är helt enkelt upp till mig nu att bestämma över min hjärna att njuta av alla femton timmar jag har idag och hela tiden påminna den om allt jag har att vara lycklig för, för det är inte lite vill jag lova. Tyvärr verklar ju den mänskliga hjärnan vara bättre på att automatiskt se brister och uppmärksamma det jobbiga men som tur är kan man träna bort det och lära hjärnan att bli bättre på att vara positiv. Skulle jag jobba med psykologi är det absolut där jag skulle lägga mitt fokus, alltså på kognitiv beteendeterapi typ. Nu blev jag väldigt sugen på att lära mig mer om det för som lärare är jag ju nära väldigt många barn och där har jag ju en verklig chans att påverka. Det får nog bli sommarens prio. Ska jag vara ärlig och slå mig själv på bröstet så tror jag att jag redan påverkar mina elever på ett positivt sätt i det här avseendet, men jag skulle säkert kunna göra det mycket mycket mer om jag läste på om detta, för det har jag verkligen inte gjort. Lite lite psykologi läste jag i gymnasiet och lite lite gick vi in på olika teorier med psykologi och beteendevetenskap i fokuset på lärarhögskolan men oj vad sugen jag blev på det här, synd bara att det är massa annat jag också varit sugen på att studera och lära mig om. Men det här får nog bli sommarens projekt :-)

Nu ska jag ut i det härliga vädret och skura altanen och entren.