Oktober
När blev det oktober, seriöst!?! Jag hinner inte med mig själv eller något annat längre. Jag förstod ju någonstans att det skulle bli så här när hon kom, långt innan det också för den delen. Men ändå hur förberedd jag än var på det så gick det inte att förstå på förhand. Tiden verkligen bara skenar iväg. Hon är över nio månader nu, och alltså funnits lika länge på utsidan som insidan. Det känns som en vecka sen vi var på BB men det känns också som en hel evighet sedan.
Nu när jag har börjat jobba (jag säger det och tänker det som att jag började för någon vecka sedan och inte två månader sedan) går det såklart ännu fortare. Trots att det får tiden att skena ännu fortare är jag väldigt nöjd med att jag jobbar. Jag trivs så otroligt bra på jobbet och mår bra av att komma iväg och vara mig själv. Och det är så mysigt att få sakna och längta hem. Och det är så härligt att få se hur bandet mellan mina två favoritpersoner bara växer starkare och starkare.
Jag är ju hemma på måndagar och det är verkligen lyxigt och härligt att få tre dagars helg. Då får jag njuta riktigt ordentligt och faktiskt hinna uppleva att det är helg innan den är förbi. Men jag trivs faktiskt inte med att bara vara på jobbet fyra dagar i veckan. Dels så är det tuffare än jag tänkt att gå miste om saker. Jag känner mig inte delaktig på riktigt samma sätt som jag normalt är eftersom jag missar en del. Men det skulle jag absolut kunna vänja mig vid. Nu har de dock precis flyttat vår viktiga mötesdag från onsdagar till måndagar vilket gör att jag nog kommer känna mig ännu mer lost. Men det som gör att jag faktiskt överväger om jag tycker att det är värt det och ska ta mig (och prata ihop mig med kjell) en allvarlig funderare på om vi ska tänka om, är att jag inte hinner ens i närheten av det jag vill på jobbet. Jag är van att kunna prioritera jobbet som nummer ett. Visst har min familj varit viktigast för mig hela tiden men tidigare så har den inte krävt något av mig i stort sett så jag har kunnat jobba precis så länge jag vill. Nu kan jag inte (och vill väl kanske inte heller) stanna hela kvällarna. Det som jag hade svårt att hinna med tidigare på fem dagar ska jag nu få plats med på bara fyra. Så jag känner mig betydligt mer stressad än tidigare på jobbet och gör betydligt fler timmar än jag borde. Vilket betyder att jag får 80% av lönen men gör typ 90% av arbetet, minst. Tanken var att jag skulle jobba så här hela läsåret men jag vet inte om det blir så. Jag skulle nästan kunna tänka mig att vara hemma full tid ett tag under våren istället men det känns inte bra att lämna klassen igen. Det blir så hattigt för dem. Så det lutar väl kanske snarare åt att jag går upp till 100% igen. Men jag ska som sagt fundera och prata ihop mig med pappan i huset. Tänk vilka möjligheter vi ändå har, snacka om att man ska vara tacksam över det. Vilket jag är, och mer tacksam än jag trodde man kunde vara över något är jag över min lilla tjej :-)
Nu när jag har börjat jobba (jag säger det och tänker det som att jag började för någon vecka sedan och inte två månader sedan) går det såklart ännu fortare. Trots att det får tiden att skena ännu fortare är jag väldigt nöjd med att jag jobbar. Jag trivs så otroligt bra på jobbet och mår bra av att komma iväg och vara mig själv. Och det är så mysigt att få sakna och längta hem. Och det är så härligt att få se hur bandet mellan mina två favoritpersoner bara växer starkare och starkare.
Jag är ju hemma på måndagar och det är verkligen lyxigt och härligt att få tre dagars helg. Då får jag njuta riktigt ordentligt och faktiskt hinna uppleva att det är helg innan den är förbi. Men jag trivs faktiskt inte med att bara vara på jobbet fyra dagar i veckan. Dels så är det tuffare än jag tänkt att gå miste om saker. Jag känner mig inte delaktig på riktigt samma sätt som jag normalt är eftersom jag missar en del. Men det skulle jag absolut kunna vänja mig vid. Nu har de dock precis flyttat vår viktiga mötesdag från onsdagar till måndagar vilket gör att jag nog kommer känna mig ännu mer lost. Men det som gör att jag faktiskt överväger om jag tycker att det är värt det och ska ta mig (och prata ihop mig med kjell) en allvarlig funderare på om vi ska tänka om, är att jag inte hinner ens i närheten av det jag vill på jobbet. Jag är van att kunna prioritera jobbet som nummer ett. Visst har min familj varit viktigast för mig hela tiden men tidigare så har den inte krävt något av mig i stort sett så jag har kunnat jobba precis så länge jag vill. Nu kan jag inte (och vill väl kanske inte heller) stanna hela kvällarna. Det som jag hade svårt att hinna med tidigare på fem dagar ska jag nu få plats med på bara fyra. Så jag känner mig betydligt mer stressad än tidigare på jobbet och gör betydligt fler timmar än jag borde. Vilket betyder att jag får 80% av lönen men gör typ 90% av arbetet, minst. Tanken var att jag skulle jobba så här hela läsåret men jag vet inte om det blir så. Jag skulle nästan kunna tänka mig att vara hemma full tid ett tag under våren istället men det känns inte bra att lämna klassen igen. Det blir så hattigt för dem. Så det lutar väl kanske snarare åt att jag går upp till 100% igen. Men jag ska som sagt fundera och prata ihop mig med pappan i huset. Tänk vilka möjligheter vi ändå har, snacka om att man ska vara tacksam över det. Vilket jag är, och mer tacksam än jag trodde man kunde vara över något är jag över min lilla tjej :-)
Kärlek
