Katarina Pettersson

 

Vår underbara tjej fyllde tre år. I present av mig och Kjell fick hon ett biobesök för att se Frost 2. Vi åkte skridskor igen. Hon var på treårskontroll, växer och frodas som hon ska :-) Edvin fyllde ju också tre såklart och Tinna fyllde tio gånger så mycket. Det firade vi med mysigt häng hos henne, biljardturnering, god mat och utekväll. Ida bjöd på ett mysigt dop. Det var såklart även handboll i vanlig ordning. Bella stöttade mig på tjejernas och mina egna träningar. Det var ju även ett EM på hemmaplan. Vi gick på matcherna i finalhelgen som spelades i Stockholm, tråkigt men väntat fick vi ju inte se Sverige spela tyvärr. 

 

 

 

 

Insåg att jag ville skriva av mig en del så det får bli två 2020-inlägg. Ett med bara text och ett med främst bilder. 

 

Troligtvis det längsta året sedan jag var liten och tiden gick i slow-motion i jämförelse med hastigheten sedan man blev vuxen. I mars var det lite som att tempot tvärdog och det vardagliga ekorrhjulslivet fick sig en ordentlig törn. Att bara gå och vänta på att se utvecklingen i världen från dag till dag gjorde att en månad kändes ungefär som ett halvår. Då är jag ändå en av de lyckliga som inte kan klaga så värst mycket på hur mitt egna liv påverkades av det här. Jag har aldrig behövt känna mig orolig över att bli av med mitt jobb, jag har inte känt någon som blivit allvarlig sjuk i corona, jag har fått gå till min arbetsplats och socialicera med människor ungefär som jag brukar göra. Handbollen blev ju påverkat med inställda träningar och matcher. Jag är sjukt glad över att vi fick spela lite i höstas iaf. Det var faktiskt några ögonblick i våras under uppehållet som jag funderade på om det inte är bättre att inte ha massa vardagkvällar och helger uppbokade med handboll. Det var faktiskt väldigt skönt och det kändes som att jag fick väldigt mycket tid till annat jag tycker om att göra. Samt att det blev lite mer kvalitetstid med Bella. När hösten kom och handbollen skulle dra igång igen tvekade jag inte direkt. Det var ju självklart att jag skulle spela men jag var faktiskt lite tveksam till om jag verkligen skulle älska det som jag gjort tidigare. Att laget dessutom stod utan tränare och att vi hade en ytterst oklar spelartrupp som helt saknade mina privata vänner gjorde ju inte direkt saken bättre. Men till min förvåning tyckte jag ändå om det. Kanske inte så att jag längtade till träningarna direkt men det har jag ju inte gjort sedan jag blev senior. Och de var betydligt roligare än vad jag hade väntat mig så det var ju bra. Det är ju matcherna jag verkligen älskar och längtar till. Vilket jag gjorde nu med trots att förutsättningarna för att vinna kändes nästan obefintliga. Det andra lite större som påverkade mig var att fotbolls-EM flyttades fram ett år. Jag hade matchbiljetter och flygbiljetter ordnade och var såklart väldigt taggad. Visserligen började man ju befara att det skulle ställas in långt innan man taggat till på riktigt, som tur var. Det är ju sagt att turneringen ska spelas med samma schema nu i sommar. Det är ju verkligen inte lätt att sia om framtiden men det känns ju inte riktigt som att man kommer resa runt mellan flera länder i Europa och trängas i enorma folksamlingar med fokus på öl och fotboll om några månader så jag räknar med att det inte blir något EM för min del, annat än från tv-soffan då. 

Jag vet att jag ska vara sjukt glad och tacksam över att corona inte påverkat mitt liv mer än så och det är jag verkligen. Vilket jag också är! Eller jo, jag har ju faktiskt behövt vara hemma från jobbet lika många sjukdagar den här terminen som jag har på alla mina år som lärare sammanlagt annars typ. I slutet på november blev jag sjuk och testet visade positivt för covid-19. Återigen får jag vara glad och tacksam för jag kom väldigt lindrigt undan men tre rätt trötta dagar, lite halsont och ett dygn då smak och luktsinne var försvunnet och en vecka senare kunde jag ju vara tillbaka på jobbet. 

 

Men nu får det räcka med corona-snack. Är precis som alla andra evinnerligt trött på det men kan inte låta bli att ändå skriva om det en del såklart. 2020 bjöd på mycket annat också. En hel del deprimernade och tråkigt kanske. Jag börjar få deppstunder då jag känner att vi är på skenande väg mot en domedag. Klimatkrisen känns miljoner gånger tyngre för mig än en futtig pandemi (menar ingen respektlöshet mot de som drabbats hårt här såklart). Men jag vill precis som annars i mitt liv fokusera på det härliga och positiva för sånt finns det hur mycket av som helst också såklart. Känns roligare att läsa det här inlägget igen om några år och då kunna läsa hur bra jag har haft det och inte allt det som varit mindre bra. 

 

Det bästa och viktigaste i mitt liv är ju såklart Isabella. Hon började året med att fylla 3 och om bara några dagar fyller hon 4. Hon är snäll och glad nästan hela tiden. Visserligen väldigt envis och bestämd men än så länge rättar hon sig utan att bråka eller tjafsa efter vad jag och Kjell vill. Det är så himla skönt. Kan tänka mig att det kommer bli riktigt tuffa år i tonåren men än så länge har allt med henne varit sjukt mycket härligare och lättare än jag ens kunnat föreställa mig. Dock tycker jag att det börjar bli svårare och svårare att vara mamma. För oss stämmer talesättet "små barn små problem, stora barn stora problem" in otroligt bra. Hon har blivit så stor och självständig på vissa punkter och har ju flera relationer där det ena och andra händer. Hon analyserar och reflekterar en del och det är inte alltid lätt att veta hur jag ska samtala med henne, hur jag ska hjälpa henne att bli stark och självständig, trygg och lycklig. Hur mycket utrymme bör hennes känslor få, ska jag låta henne vara arg, ledsen, sårbar osv. När och hur bör jag trösta, stötta, råda. Det är ju bara att acceptera att jag kommer misslyckas om och om igen. Ibland utan att veta om det. Men jag ska göra mitt bästa och fortsätta att njuta av att vara hennes mamma. 

 

Jag har ju fått en ny klass. På sätt och vis känns det galet att det redan har gått en termin men samtidigt känns det väldigt konstigt att det inte gått längre tid än så. Jag måste erkänna att första halvan av terminen var rätt tuff. Men ju längre av terminen som gick ju bättre har det känts och det är ju fantastiskt. Jag känner mig riktigt sugen på vårterminen. Jag hoppas att eleverna fortsätter vara lika fina och snälla mot varandra som de har varit och att vi lyckas få till bra och spännande områden för dem att dyka in i. 

 

Hälsomässigt är jag faktiskt rätt nöjd med mig själv. Under stora delar av hösten tycker jag min kost var bra. Vissa delar är den ju å andra sidan katastofal, som nu tex. Träningen är jag faktiskt väldigt nöjd med. Under december så körde jag på riktigt bra efter att Tinna motiverat mig till att vara med i decemberruschen. Där fick jag färdiga träningspass som jag körde ungefär varannan dag. De var betydligt tuffare än all annan träning jag lyckats få till hemma så nu är jag faktiskt lite sugen på att jobba vidare med hemmaträningen. Det är ju så bra att man inte riktigt kan komma med ursäkter eftersom jag kan träna vilken tid på dygnet som helst. Jag behöver alltså inte tänka på öppettider, när jag kan få barnvakt eller hur jag ska ta mig till träningen. Kjell gav mig en bra träningsmatta i våras och så har jag ju min crosstrainer som jag fick av Anna för en väldig massa år sedan som tack för att hon fick bo här så jag känner att jag har rätt bra förutsättningar för att få till helt okej träning här hemma. Nu gäller det bara att hålla i det här. Jag hoppas att man ska få komma igång och spela några matcher också under våren för annars blir det så toklångt uppehåll.

 

Det här var ju tänkt att vara min gamla hederliga tillbakablick över året med en hel del bilder. Men kände rätt fort att det istället fick bli att skriva en del och ta bilderna när de flesta orden dokumenterats. Känner mig redo för att börja med det nu, sen återstår det att se när det blir klart för det kan ju ta ett tag och jag tror inte jag har så mycket tid framöver. Det är födelsedagsfiranden och pyjamaspartyn att planera och fixa inför och snart börjar jag jobba igen.