Säsongspremiär
Jag har för första gången på många många år inte sett en enda försäsongsmatch så nu är det verkligen evigheter sen jag såg mitt älskade lag. Och nu är jag förväntansfull och såklart illamående nervös när klockan närmar sig avspark med en rasande fart. Dock är jag lite ledsen också och det beror ju självklart på att det finns en person som jag inte kommer få se. En person som egentligen hör hemma där, på planen men om inte annat på bänken eller läktaren. Han som (sen raul lämnade) är 45% av real-madrid för mig. Ramos är typ 40 och resten av laget, klubben, supportrarna och historien får dela på resten. På sätt och vis är det nu lättare att de sista åren blev som de blev för jag har verkligen fått förbereda mig på att den här dagen var på väg. Men samtidigt önskar jag så innerligt att han hade fått lämna klubben på ett bättre sätt. Inte ifrågasatt av en enda person. Jag avskyr att publiken ibland buade åt honom, men men han har haft en helt sagolik och fantastisk era i klubbens historia och kommer för alltid ha en speciell plats där. Jag är innerligt glad att Ramos iaf blev kvar för om båda hade lämnat nu vet jag inte ens om jag hade klarat av att titta och följa laget den här säsongen.
Nya hjältar kommer förmodligen och jag kommer såklart aldrig sluta hålla på Real, men utan Raul och Casillas känns det lite tomt.
Hoppas att titlar och en bra lagstämning kan fylla det tomrummet i år.
Nya hjältar kommer förmodligen och jag kommer såklart aldrig sluta hålla på Real, men utan Raul och Casillas känns det lite tomt.
Hoppas att titlar och en bra lagstämning kan fylla det tomrummet i år.
Bästa veckan på länge
Och det var alltså första arbetsveckan, har jag nämnt förut att jag älskar mitt jobb och att jag är sjukt tacksam över att jag känner så?!? Den här första veckan har varit helt underbar och fantastisk på alla sätt och vis. De få nackdelarna med mitt jobb har inte hunnit komma än och eftersom man varit ledig så länge har man verkligen hunnit sakna allt och alla så det är en ren fröjd att vara där. Enda nackdelen är att jag inte vill behöva gå och lägga mig på kvällarna och att jag inte vill gå upp ur sängen på morgonen. Nu är det en dag kvar innan allt drar igång på allvar och vi kickar igång min allra första trea :-) Den dagen har jag fullbokad med samtal och efter jobbet ska jag faktiskt åka till läkaren. Inte likt mig, kan inte riktigt minnas när jag gjorde det senast. Måste nästan ha varit elbehandlingen och akupunkturen i höften för massa massa (läs typ 17) år sedan. Det här är ju såklart också något jag är sjukt tacksam över, det är lyxigt att vara frisk!
Jag har inte känt igen min kropp riktigt de senaste månaderna, sen typ början på maj egentligen. Varit lite av det ena och det andra som jag verkligen inte tycker har med mig att göra men som vanligt har jag envist väntat ut det och bestämt mig för att kroppen läker sig själv bara man ger den tid och hyfsade förutsättningar för det. Jag kanske har slarvat med de där förutsättningarna en del för jag har inte gjort egna huskurer som jag brukar kunna göra (tror mycket på natur och hälsokost) och jag har ätit sanslöst mycket onyttigheter och lagt på mig flera semesterkilon vilket säkert påverkar hälsan negativt såklart. I perioder har jag verkligen trott att det är på bättringsvägen men så kommer de jobbiga bakslagen. Sedan träningslägret har det eskalerat och påverkat mig mer och mer. Matchen i tisdags kunde jag nästan inte spela, den var på tok för nära matchen i söndags insåg jag när jag tillbringade halva den på bänken. Sedan dess har jag vilat kroppen och det har bara gjort lite ont ibland när jag gått och rört mig och sällan när jag suttit stilla. Matchen idag gick över förväntan, det gick nästan problemfritt hela första halvlek och helt okej i första delen av andra. Så länge det inte handlar om ruscher så fungerar det riktigt bra, tyvärr är det ju sånt som inträffar då och då i fotboll och i slutet efter några på rad var jag tvungen att kliva av trots att jag misstänkte att vi knappt hade någon att sätta in. Jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta att de kan ge mig någon klarhet i vad som är fel i morgon. Och kanske ännu mer att det inte är något superallvarligt och att det lätt är avhjälpt så jag kan börja känna mig som mig själv igen. Ända sedan mamma ringde i början på Juli med sorgliga nyheter om min kusin har jag haft en gnagande känsla av att en olycka sällan kommer ensam. Daniel ringde mig några veckor senare och jag fick så ont i magen för att jag var säker på att något hade hänt mamma hjärtat slog så hårt medan jag väntade på att han skulle svara när jag ringde upp. Lyckligtvis ville han bara fråga om hämtning vid arlanda men bara några dagar senare ringde mamma igen med fler tråkigheter. Hon har alltid sagt att ingen i hela hennes släkt har någonsin haft cancer, vi är superfriska osv. Nu kan hon inte säga det längre även om det tack och lov är en väldigt lindrig form av cancer som drabbat oss. Men just nu går jag och förbereder mig på att det är något sådant jag får höra imorgon. Det är något fel på hela min kropp och jag försöker helt enkelt ställa in mig på det värsta för att inte gå under av chock. Nu tror jag inte det på allvar men vet inte riktigt vad jag ska tro. Det är väl just därför jag faktiskt tog mig i kragen och bokade tid hos läkaren, jag har ingen logisk och bra förklaring riktigt på vad det kan vara. Jag har ju haft bra mycket ondare vid några tillfällen i livet men då har jag kunnat se logiskt på det, hitta orsaker till det och det har inte känts så här obehagligt och läskigt då.
Oj vad jag kom ifrån det jag hade tänkt att skriva om; den här veckan...
Utöver en fantastisk jobbvecka så har det också varit en underbar vecka socialt och privat också. I måndags hade jag en supermysig kväll med finaste gänget. Det kändes bra ända in i hjärtat när Anna, Lovisa, Tinna och Kicki varit här på middag och härligt häng.
I tisdags spelade jag ju fotbollsmatch med b-laget och den kan vi verkligen glömma för oj vad ont jag hade, oj vad kass jag var, oj vad vi blev utspelade, oj vad motståndarna var bitchiga och så vidare. Listan kan göras lång, dock fanns det en sak som jag tar med mig som positivt och det var att jag gjorde mål, mitt första med Frösunda och det var faktiskt lite kul.
I onsdags hade jag en biodejt med världens bästa Kjell. Vi som varit bortskämda med att nästan sitta ihop under sommaren kom in ordentligt i jobbsvängen och sågs inte en sekund från söndag morgon när han åkte till jobbet och onsdag eftermiddag när jag kom hem från jobbet. Så det blev bio, mysigt! I torsdags borde jag nog tränat men jag hade fortfarande rätt ont sedan tisdagsmatchen och hade fullt upp på jobbet och prioriterade att klippa gräset och äta middag istället när jag väl kom hem från jobbet. Gräset hade inte blivit klippt på evigheter och jag visste ju att jag skulle bort över helgen. Kjell åkte till Skåne med hela kompisgänget i torsdags morse. Väldigt avundsjuk blev jag men samtidigt hade jag två fantastiska jobbdagar så jag ska inte gnälla. Jag packade allt på morgonen i fredags och åkte direkt efter jobbet raka vägen ner till Sibbarp. Där väntade hela gänget och en fin gård, jag kom fram strax före tio och lyckades tajma födelsedagstårtan (Mikaela fyllde 26) perfekt. Sen blev det sånt där härligt mys med ritspel, skratt och semesterkänsla. Lördagen var helt underbar och trots att det blev typ 11 timmar ensam i bil i helgen och väckarklockan stod på 5.30 imorse så var det helt klart värt det. Helt underbart och jag är så glad över det fina kompisgänget. Det är Kjells just nu närmsta killkompisar Jocke, Tomas och Andreas som alla har fantastiska flickvänner och vi fungerar så himla bra tillsammans. Om en månad är gänget utökat med en liten liten kille och det ska bli så himla mysigt.
Att jag åkte hem så tidigt i morse var ju såklart för att det var match, vi vann med 4-0 vilket känns sjukt skönt. Skulle inte varit roligt att åka hem så tidigt för att torska. Tycker väl inte att vi gör en direkt bra match utan vi vinner väl främst för att de var dåliga och vi lyckades sätta våra lägen, men det är tre superviktiga poäng iaf!
Nu ska jag sätta mig ute och njuta av sommarvädret en liten stund innan Kjell kommer hem.
Jag har inte känt igen min kropp riktigt de senaste månaderna, sen typ början på maj egentligen. Varit lite av det ena och det andra som jag verkligen inte tycker har med mig att göra men som vanligt har jag envist väntat ut det och bestämt mig för att kroppen läker sig själv bara man ger den tid och hyfsade förutsättningar för det. Jag kanske har slarvat med de där förutsättningarna en del för jag har inte gjort egna huskurer som jag brukar kunna göra (tror mycket på natur och hälsokost) och jag har ätit sanslöst mycket onyttigheter och lagt på mig flera semesterkilon vilket säkert påverkar hälsan negativt såklart. I perioder har jag verkligen trott att det är på bättringsvägen men så kommer de jobbiga bakslagen. Sedan träningslägret har det eskalerat och påverkat mig mer och mer. Matchen i tisdags kunde jag nästan inte spela, den var på tok för nära matchen i söndags insåg jag när jag tillbringade halva den på bänken. Sedan dess har jag vilat kroppen och det har bara gjort lite ont ibland när jag gått och rört mig och sällan när jag suttit stilla. Matchen idag gick över förväntan, det gick nästan problemfritt hela första halvlek och helt okej i första delen av andra. Så länge det inte handlar om ruscher så fungerar det riktigt bra, tyvärr är det ju sånt som inträffar då och då i fotboll och i slutet efter några på rad var jag tvungen att kliva av trots att jag misstänkte att vi knappt hade någon att sätta in. Jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta att de kan ge mig någon klarhet i vad som är fel i morgon. Och kanske ännu mer att det inte är något superallvarligt och att det lätt är avhjälpt så jag kan börja känna mig som mig själv igen. Ända sedan mamma ringde i början på Juli med sorgliga nyheter om min kusin har jag haft en gnagande känsla av att en olycka sällan kommer ensam. Daniel ringde mig några veckor senare och jag fick så ont i magen för att jag var säker på att något hade hänt mamma hjärtat slog så hårt medan jag väntade på att han skulle svara när jag ringde upp. Lyckligtvis ville han bara fråga om hämtning vid arlanda men bara några dagar senare ringde mamma igen med fler tråkigheter. Hon har alltid sagt att ingen i hela hennes släkt har någonsin haft cancer, vi är superfriska osv. Nu kan hon inte säga det längre även om det tack och lov är en väldigt lindrig form av cancer som drabbat oss. Men just nu går jag och förbereder mig på att det är något sådant jag får höra imorgon. Det är något fel på hela min kropp och jag försöker helt enkelt ställa in mig på det värsta för att inte gå under av chock. Nu tror jag inte det på allvar men vet inte riktigt vad jag ska tro. Det är väl just därför jag faktiskt tog mig i kragen och bokade tid hos läkaren, jag har ingen logisk och bra förklaring riktigt på vad det kan vara. Jag har ju haft bra mycket ondare vid några tillfällen i livet men då har jag kunnat se logiskt på det, hitta orsaker till det och det har inte känts så här obehagligt och läskigt då.
Oj vad jag kom ifrån det jag hade tänkt att skriva om; den här veckan...
Utöver en fantastisk jobbvecka så har det också varit en underbar vecka socialt och privat också. I måndags hade jag en supermysig kväll med finaste gänget. Det kändes bra ända in i hjärtat när Anna, Lovisa, Tinna och Kicki varit här på middag och härligt häng.
I tisdags spelade jag ju fotbollsmatch med b-laget och den kan vi verkligen glömma för oj vad ont jag hade, oj vad kass jag var, oj vad vi blev utspelade, oj vad motståndarna var bitchiga och så vidare. Listan kan göras lång, dock fanns det en sak som jag tar med mig som positivt och det var att jag gjorde mål, mitt första med Frösunda och det var faktiskt lite kul.
I onsdags hade jag en biodejt med världens bästa Kjell. Vi som varit bortskämda med att nästan sitta ihop under sommaren kom in ordentligt i jobbsvängen och sågs inte en sekund från söndag morgon när han åkte till jobbet och onsdag eftermiddag när jag kom hem från jobbet. Så det blev bio, mysigt! I torsdags borde jag nog tränat men jag hade fortfarande rätt ont sedan tisdagsmatchen och hade fullt upp på jobbet och prioriterade att klippa gräset och äta middag istället när jag väl kom hem från jobbet. Gräset hade inte blivit klippt på evigheter och jag visste ju att jag skulle bort över helgen. Kjell åkte till Skåne med hela kompisgänget i torsdags morse. Väldigt avundsjuk blev jag men samtidigt hade jag två fantastiska jobbdagar så jag ska inte gnälla. Jag packade allt på morgonen i fredags och åkte direkt efter jobbet raka vägen ner till Sibbarp. Där väntade hela gänget och en fin gård, jag kom fram strax före tio och lyckades tajma födelsedagstårtan (Mikaela fyllde 26) perfekt. Sen blev det sånt där härligt mys med ritspel, skratt och semesterkänsla. Lördagen var helt underbar och trots att det blev typ 11 timmar ensam i bil i helgen och väckarklockan stod på 5.30 imorse så var det helt klart värt det. Helt underbart och jag är så glad över det fina kompisgänget. Det är Kjells just nu närmsta killkompisar Jocke, Tomas och Andreas som alla har fantastiska flickvänner och vi fungerar så himla bra tillsammans. Om en månad är gänget utökat med en liten liten kille och det ska bli så himla mysigt.
Att jag åkte hem så tidigt i morse var ju såklart för att det var match, vi vann med 4-0 vilket känns sjukt skönt. Skulle inte varit roligt att åka hem så tidigt för att torska. Tycker väl inte att vi gör en direkt bra match utan vi vinner väl främst för att de var dåliga och vi lyckades sätta våra lägen, men det är tre superviktiga poäng iaf!
Nu ska jag sätta mig ute och njuta av sommarvädret en liten stund innan Kjell kommer hem.
Sluttampen
På detta härliga och avslappnande lov. En del av mig känner ett litet obehag inför att börja jobba. Det handlar främst om en känsla av besvikelse för att jag inte hunnit alls så mycket som jag tänkt när det gäller mina fotoalbum och mina förberedelser inför läsåret. Dessutom ser jag verkligen inte fram emot att behöva ställa klockan och passa så mycket tider framöver. Men samtidigt ser jag verkligen fram emot att börja jobba. Att få rutin och vardag på plats igen lockar faktiskt lite och jag längtar ihjäl mig efter mina små änglar som säkert har vuxit hur mycket som helst i sommar. Det ska bli så himla spännande och roligt att få ha en trea.
De sista dagarna som är kvar är rätt fullbokade. Det är bland annat begravning, kräftskiva, 30-årsfest, fotbollsmatcher och träning som gäller innan det är dags att börja jobba igen. Roligt men lite för uppbokat om jag tänker efter.
Vi har sex arbetsdagar innan eleverna kommer och det är så himla skönt och bra. Man är rätt nollställd i huvudet efter så här lång ledighet och behöver en liten mjukstart. Hinna prata ihop sig med alla kollegor och väcka hjärnan lite för när eleverna väl är på plats finns det inget annat läge än 100% närvaro (både fysiskt och psykiskt). För sin egen skull och för elevernas. Både fredagen och måndagen har jag massa utvecklingssamtal inbokade, vilket också är skönt. Det är bra göra dem på en gång och att slippa många sena kvällsmöten mitt i terminen som gör att man stressar ihjäl sig och inte hinner med planering och utvärdering av undervisningen de veckorna. Jag får en ny elev men resten känner jag sen tidigare och det är också otroligt skönt.
Jag kommer troligtvis åka ner till Skåne nästa helg. Kjells tre bästa kompisar med flickvänner ska ner på semester och han åker med dem på torsdagen. Jag vill verkligen vara med men blir lite kluven då det krockar med en fotbollsmatch. De har tjatat på mig och jag har inte lovat något men sagt att jag gärna kommer men får se hur sent det blir med jobbet och så. Jag vet att Kjell verkligen vill att jag ska komma vilket avgör det hela men än så länge har han inte uttryckligen bett mig om det eller frågat rakt ut så jag skjuter upp beslutet. Jag har lovat både honom men framförallt mig själv att sätta honom före fotbollen så jag måste åka känner jag. Det är galet att det ska vara så svårt bara. Jag är ju hellre där med dem än spelar matchen, mycket hellre faktiskt om jag ska vara ärlig. Men ändå så mår jag så dåligt över att missa matchen. Jag vet att jag gör andra besvikna och det är jobbigt, som lagspelare hatar jag att inte ställa upp 100% för mitt lag, det lindrar bara pyttelite att jag verkligen har varit tydlig med min prioritering från start. Jag försöker trösta mig själv med att jag ändå inte tillför så mycket på fotbollen och hoppas verkligen att det inte är någon annan som missar matchen.
Helgen därpå är det Falun och träningsläger, i.o.m. Skånetrippen lutar det kanske snarare åt att jag stannar hemma och spelar fotbollsmatchen men också där har jag världens ångest. För mig går match före träning men Falun är ändå ett helt träningsläger och det gör stor skillnad på hur bra det blir med antalet spelare och det är ju inte helt fel för lagsammanhållning och annat att vara delaktig när det är en hel helg borta såklart. Blä för saker som krockar.
Nä nu ska jag återgå till att välja bort bilder. Jag närmar mig framkallning, har lite till att sålla bort bara och så borde jag se efter med mina vänner om de har bilder från tillfällen jag saknar men som jag ändå vill ha med i albumen. Jag tänker främst på Kickis 30-årsfest då jag inte hade med kameran tydligen och spanska cup-finalen då jag använde mitt zoom-objektiv och tror att jag kanske vill låna någon bild av Tinna eller Lili som är lite mer övergripande än mina. Det är alltså bilder för 2012, 2013 och 2014 som jag har gått igenom om. Sen har jag även valt ut några för att komplettera vissa album som inte är helt klara. Med tanke på att jag ska hinna komma ikapp med albumen i år så har jag att göra :-)
De sista dagarna som är kvar är rätt fullbokade. Det är bland annat begravning, kräftskiva, 30-årsfest, fotbollsmatcher och träning som gäller innan det är dags att börja jobba igen. Roligt men lite för uppbokat om jag tänker efter.
Vi har sex arbetsdagar innan eleverna kommer och det är så himla skönt och bra. Man är rätt nollställd i huvudet efter så här lång ledighet och behöver en liten mjukstart. Hinna prata ihop sig med alla kollegor och väcka hjärnan lite för när eleverna väl är på plats finns det inget annat läge än 100% närvaro (både fysiskt och psykiskt). För sin egen skull och för elevernas. Både fredagen och måndagen har jag massa utvecklingssamtal inbokade, vilket också är skönt. Det är bra göra dem på en gång och att slippa många sena kvällsmöten mitt i terminen som gör att man stressar ihjäl sig och inte hinner med planering och utvärdering av undervisningen de veckorna. Jag får en ny elev men resten känner jag sen tidigare och det är också otroligt skönt.
Jag kommer troligtvis åka ner till Skåne nästa helg. Kjells tre bästa kompisar med flickvänner ska ner på semester och han åker med dem på torsdagen. Jag vill verkligen vara med men blir lite kluven då det krockar med en fotbollsmatch. De har tjatat på mig och jag har inte lovat något men sagt att jag gärna kommer men får se hur sent det blir med jobbet och så. Jag vet att Kjell verkligen vill att jag ska komma vilket avgör det hela men än så länge har han inte uttryckligen bett mig om det eller frågat rakt ut så jag skjuter upp beslutet. Jag har lovat både honom men framförallt mig själv att sätta honom före fotbollen så jag måste åka känner jag. Det är galet att det ska vara så svårt bara. Jag är ju hellre där med dem än spelar matchen, mycket hellre faktiskt om jag ska vara ärlig. Men ändå så mår jag så dåligt över att missa matchen. Jag vet att jag gör andra besvikna och det är jobbigt, som lagspelare hatar jag att inte ställa upp 100% för mitt lag, det lindrar bara pyttelite att jag verkligen har varit tydlig med min prioritering från start. Jag försöker trösta mig själv med att jag ändå inte tillför så mycket på fotbollen och hoppas verkligen att det inte är någon annan som missar matchen.
Helgen därpå är det Falun och träningsläger, i.o.m. Skånetrippen lutar det kanske snarare åt att jag stannar hemma och spelar fotbollsmatchen men också där har jag världens ångest. För mig går match före träning men Falun är ändå ett helt träningsläger och det gör stor skillnad på hur bra det blir med antalet spelare och det är ju inte helt fel för lagsammanhållning och annat att vara delaktig när det är en hel helg borta såklart. Blä för saker som krockar.
Nä nu ska jag återgå till att välja bort bilder. Jag närmar mig framkallning, har lite till att sålla bort bara och så borde jag se efter med mina vänner om de har bilder från tillfällen jag saknar men som jag ändå vill ha med i albumen. Jag tänker främst på Kickis 30-årsfest då jag inte hade med kameran tydligen och spanska cup-finalen då jag använde mitt zoom-objektiv och tror att jag kanske vill låna någon bild av Tinna eller Lili som är lite mer övergripande än mina. Det är alltså bilder för 2012, 2013 och 2014 som jag har gått igenom om. Sen har jag även valt ut några för att komplettera vissa album som inte är helt klara. Med tanke på att jag ska hinna komma ikapp med albumen i år så har jag att göra :-)
Prag och Danmark
Redan på arlanda kunde vi se en del gula tröjor och vid mellanlandningen i Köpenhamn såg vi ännu fler. På planet från Köpenhamn till Prag började ett gäng sjunga fotbollslåtar tillsammans högt och tydligt vilket jag tyckte var underbart. Kan tänka mig att vissa andra ombord inte var lika imponerade men jag njöt som bara den. Resan i Tyskland var början för mitt och Kjells liv tillsammans och på sätt och vis kändes det nästan som att vi var tillbaka där. Jag tycker verkligen om känslan av tillhörighet och enighet man får inför en landskamp. Det är ju detsamma om det är en realmatch såklart. Alla är där av samma anledning, alla har samma innerliga önskan och förhoppning. Alla är lika nyfikna och spända.
Vi bodde på ett lyxigt hotell väldigt centralt och efter att ha checkat in och softat en liten stund på hotellet började vi bege oss mot arenan. Det var härligt väder och här och var traskade svenskar omkring och spred glädje. Sen var det dags. Vi hade superbra platser och jag är så glad att jag vågade ta med mitt zoomobjektiv för det var inte minsta tveksamhet kring att få ta med det in.
På förhand var jag säker på förlust och tvekade därför inte på att åka dit. Hade jag någonstans trott att vi skulle kunna vinna hade jag nog inte vågat åka eftersom jag då är säker på att jag förstör chanserna. När matchen började tittade vi bara på varandra och jag önskade att det inte skulle bli utklassning utan att vi skulle få hålla nollan ganska länge i alla fall. Men oj så bra Sverige ändå gjorde det. De var alltid rätt placerade i försvarsspelet och jobbade så bra tillsammans. Varteftersom matchen gick kom vi in mer och mer i matchen och tog faktiskt över den nästan. Inför förlängningen hade jag en riktigt bra känsla. Inte nödvändigtvis att det skulle bli en vinst men att vi i alla fall vågade mest och skapade bäst chanser och därför förtjänade vinsten bäst. Svenskarna såg mer inspirerade och modiga ut, kanske hade publiken en liten roll i det hela för Sveriges stöd var enormt. Klacken var underbar och resten av arenan hakade på.
Det kändes inte som en helt rättvis straffläggning. Jag skulle inte velat vara portugis och lägga upp bollen framför den gula väggen och höra alla busvisslingar och buandet. Men å andra sidan skulle jag aldrig velat lägga upp bollen för straff oavsett villkoren. Att få inleda straffläggningen måste ju också i de flesta fall vara en klar fördel. Man måste nog vara en vinnarskalle utan dess like och med nerver av något mer stabilt än stål för att trivas med rollen som sista portugisen fick på sin lott.
Jag hade inte kunnat drömma om att vi skulle få vara med om en så bra match och ett Em-guld. Det kunde ju inte gått bättre och jag är så glad över att få ha delat den upplevelsen med Kjell. När allt var avgjort så blev det såklart en hel del firande. Spelarna gick runt och tackade, publiken i sin tur tackade spelarna och alla (eller iaf alla svenskar) bara njöt.
Dagen därpå sov vi ut och åt god frukost innan vi gav oss ut på staden för att besöka de främsta sevärdigheterna och få en bättre blick av hur Prag ser ut. Det var varmt men inte plågsamt. Det fanns gott om skuggor och fotovädret var ju optimalt.
Vi avslutade besöket i Prag med ett gott restaurangbesök innan vi begav oss mot flygplatsen. Trots att vi inte hade så mycket tid så kändes det som om vi såg och gjorde det vi ville. Prag är helt klart en stad jag tycker om, nog en av de finare städerna jag har varit i. Den påminner en hel del om Krakow.
Snälla Philip och Ditte kom och hämtade oss på flygplatsen i Köpenhamn och när vi kom till lägenheten togs vi glatt emot av underbara Ellie.
Dagen därpå tog vi det rätt lugnt och bara umgicks. Vi åkte förbi ett köpcentrum i närheten för att äta, att vi valde just det köpcentrumet var för att de hade en dinosaurieutställning där. Kjell uppskattade den mest men Ellie tyckte det var rätt spännande också :-)
)
På fredagen satte vi oss i bilarna och åkte mot Horsens där Ditte hade bokat hotell till oss. Målet med utflykten var ju legoland och Horsens låg ca 30-40 min från Billund där Legoland ligger. Att hon bokade just där var nog främst för att hon fick ett bra pris på ett scandichotell genom en vän. Det är jag glad över för det var ett riktigt härligt hotell. Omgivningen var verkligen lugn och harmonisk, rummen var fina och maten var toppen. Det sjuka var att jag sen fick veta att jag bott på det där hotellet 29 år tidigare. Mamma reagerade direkt när jag berättade att vi bott i Horsens och tyckte hon kände igen det ortnamnet och när jag sen beskrev hotellet tyckte hon det lät väldigt bekant och letade fram några gamla bilder från när vi var på Legoland när jag var två år. Så himla häftigt att vi hamnade på exakt samma hotell, och att det var så likt i miljön på fotona.
Den övre bilden är på min pappa och vår superfina bil vi hade då, man kan ju helt klart se likheter på byggnaden.
De här bilderna är från baksidan:
Ovan är mammas bild på fontänen med hotellet i bakgrunden. Jag tog ingen bild på fontänen från det hållet men på bilden nedan står jag på sidan av fontänen, jag antar att bilden ovan är tagen på den grusvägen man ser på nedre bilden för om jag stått där hade jag fått med hotellet i bakgrunden.
Till och med parkbänken är kvar.
Rummen var dock betydligt mycket fräschare nu än vad de såg ut att va på bilderna från förr. När vi kommit fram åkte vi till ett zoo i närheten. Det var trevligt men vääääldigt varmt. På kvällen när vi kom tillbaka åt vi en grymt god grillbuffé på hotellet.
Så var det lördag och dags för höjdpunkten på Danmarkstrippen, Legoland.
När vi kom tillbaka till hotellet njöt vi av omgivningen och den härliga sommarkvällen. Sen var det en extra bonus att få en supersöt modell att fotografera.
Dagendärpå sov vi ut, åt lyxfrukost och begav oss sakteligen tillbaka till Köpenhamn. Vi passade på att stanna till för ett svalkande dopp efter lite drygt halva vägen.
Tillbaka i Köpenhamn hann vi med ännu mer kvalitetstid med släkten. Bland annat blev vi bjudna på sinnessjukt god mat hos tant Nilla (Philips mamma). Där tittade vi också på en del bilder från förr.
Sockersöt!
