Tänk så fel man kan ha
Innan jag fick barn hade jag rätt klart för mig vad jag tyckte och tänkte. Visst hade jag självinsikt nog att förstå att jag inte kunde se hela bilden och att det var mycket som skulle bli anorlunda mot vad jag trodde eller ville. Jag tycker jag varit väl förberedd och tacklat föräldraskapet med väldigt mycket lycka, ro och trygghet vilket jag trodde och är så galet tacksam över att det hittills har stämt in väldigt bra.
Men det är också mycket som inte alls blivit så som jag trott och som jag fått omvärdera totalt. Hur mycket onyttigheter hon redan har ätit tillexempel. Eftersom hon inte har några storesyskon tänkte jag att det ju kommer bli lätt att låta bli och eftersom jag tycker vardagen idag består av på tok för mycket socker och onyttigheter så tänke jag att vi nog skulle vara noggranna och duktiga i detta avseende. Med facit i hand vill jag inte påstå att det är någon katastrof direkt men hon har ätit betydligt mer än vad jag trott. Dels är det många andra som bjuder och ger och jag känner absolut inte för att hindra eller göra en stor grej av det. Dels är hon så sjukt intresserad trots att hon inte borde vara det. Jag tänkte att om hon inte får smaka på godis vet hon ju inte vad det är och kommer därför knappt vara intresserad och absolut acceptera att hon inte får. Visst accepterar hon det men hon har sedan hon lärde sig gå sprungit fram till lösgodiset i affären och suktat där i stort sett lika mycket som jag när jag går där. Visst ser det väl färgglatt och spännande ut men ändå... När vi gjorde pepparkakshus fick hon smaka non-stop och en skumtomte. Sedan dess utbrister hon lyckligt och ivrigt GOSIS varje gång hon ser någon form av godis. Jag fattar faktiskt inte ens hur hon kan sammankoppla alla former av godis till just godis bara av den erfarenheten. Som tur är får hon än så länge inga raseriutbrott över att hon inte får det hon vill ha. Hon tjatar lite eller säger bestämt att hon är arg om man nekar men värre än så är det inte... ÄN...
Sen det här med skärmtid... och även hur mycket jag sitter med en skärm framför mig när jag samtidigt är med henne. Usch vad jag inte lever upp till mina egna förväntningar där. Tycker fortfarande inte att det är någon katastrof direkt men egentligen borde hon ju nästan inte ha någon skärmtid alls kan jag tycka och jag borde nästan ha ännu mindre.
En vän till mig som har en treåring sa något i stil med att han inte kunde förstå vad han hade gjort med all tid innan han fick barn och att det verkligen inte gick att jämföra att ha fullt upp innan barn vs efter barn. Jag tänkte på mig själv och hur tiden med barn skulle bli, om det verkligen skulle bli så där stressigt och tidspressat som han fick det att verka och om jag skulle "glömma" vad jag gjort med all tid tidigare. Jag kände att det nog inte skulle bli så farligt. Jag tänkte att jag ju alltid har tagit på mig rätt mycket och har ansvarat för det ena och andra och därför skulle byta ut sånt mot att ha barn och att det då inte skulle kännas lika stressat. Men det är verkligen så för mig just nu. Jag kan inte förstå hur jag kan ha tyckt att jag någonsin haft mycket att göra, känt mig stressad eller tidspressad på något sätt. Det är ju så enkelt när man bara har sig själv att sköta. Dagarna räcker verkligen inte till ens till det minsta på måste-göra-listorna.
Om en vecka ska vi fira jul här. Och jag börjar känna av lite julstress och hets nu. Våra senaste typ15-20 jular har varit väldigt lugna och avslappnade. Det har varit närmsta familjen och inte många alls. De senaste åren har vi varit max 7-8 personer, förra året var vi iof 8 plus två barn. I år ska vi vara 11 vuxna och 4 barn här till jullunch och sen kommer ytterligare två vuxna och två barn efter Kalle. Det ska bli så himla mysigt och jag ser fram emot det galet mycket. Men det är också mycket tankar och fix som gör att jag blir lite stressad. Bara det här med sittplatser, tallrikar och glas... Jag har en helt ledig helg på mig att förbereda så jag känner inte riktigt tidspress ändå, men i nästa ögonblick kommer jag på att jag ju har en busig, pigg och underbar blivande två-åring som både sinkar mig i förberedelserna och aktivit förstör genom att stöka ner och så. Aja allt brukar ju lösa sig och jag tycker som sagt att det ska bli supermysigt så det känns mest bara bra. Skönast av allt är ju att jag bara behöver ställa alarm på klockan fyra mornar till, sen ska jag få sova ut i över två veckor. Sova ut kan visserligen bytas ut till något lämpligare uttryck då jag för det mesta blir väckt av något annat än alarmet numera. Men jag har ju världens snällaste tjej som ändå låter mig ligga kvar och mysa i sängen i några timmar. Det är sällan vi går upp före 9 på helgerna och det är ju värt så mycket, även om det betyder att jag legat vaken sen sjutiden ibland.
Nä nu ska jag hänga tvätt. Får se när jag ska slösa bort mer tid genom att skriva här nästa gång...
