Tiden går
Det är ju inte direkt någon nyhet, inte heller att jag tycker att det är mest läskigt och jobbigt att den rullar fram i så högt tempo. Jag blir nog sämre och sämre på att kika in här och skriva, vilket jag tycker är synd. Mest för att jag tycker att det är så kul att ha lite att gå tillbaka till och läsa några år senare. Så nu bestämde jag att det verkligen är hög tid att jag skriver av mig lite samtidigt som jag inte har något särskilt som jag faktiskt vill skriva av mig med.
Får väl göra en riktigt dagboksinlägg och tänka tillbaka lite på vad jag varit med om på sistone. Det har varit rätt fullt upp faktiskt.
På jobbet är det supermycket, samtidigt som det är lugnare än det någonsin varit på sitt sätt. Kraven på kunskaperna och elevernas förmågor är verkligen superhöga vilket gör att både de och jag måste hinna med så mycket som det bara går hela tiden. Vilket är kul men lite stressande och ibland frustrerande när man inte hinner ens en bråkdel av vad man skulle vilja.
Jag har äldre elever än jag haft tidigare och enligt mig även den lättaste (på många sätt) gruppen jag haft sedan jag började som lärare. Det gör att jag kan slappna av mer och inte behöva vara på helspänn och föregå precis varenda liten konfliktsituation som kan uppstå, ta itu med dem som trots all ansträngning ändå sker varje dag och att hela tiden hålla stenhårt på varenda liten ram som gäller för hur vi ska ha det i skolan. Det är himla skönt för det kommer inte riktigt naturligt för mig och är framförallt det jag tycker är tråkigast med jobbet tror jag. Vissa dagar känner jag mig aningen frustrerad över hur lite eleverna kan och andra dagar spricker jag nästan av stolthet och imponeras djupt över vad de kan och hur de utvecklas. Har sjuk separationsångest inför att lämna klassen men jag börjar faktiskt också se fram emot framtida klasser och årskurser. Man vill ju så gärna göra om och göra ännu mer rätt :-)
Privat går det lite mer upp och ner än jag är van vid. Jag brukar nog vara lite mer balanserad än jag varit de senaste 4-5 månaderna, det har varit bättre start på det nya året än avslutet på det gamla även om jag verkligen inte klagar för det var bra även i slutet på förra året, bara inte så där toppenbra som jag för det mesta är bortskämd med. De senaste veckorna har nog egentligen varit väldigt bra för mig men Kjell har haft det väldigt tufft och tungt och det påverkas jag ju av såklart. Jag kan fortfarande inte förstå hur jag kan ha haft sån tur att jag fått träffa honom och får dela så mycket underbart med honom. Kan inte heller förstå hur alla känslor bara växer när de var så orimligt höga redan på en gång. Jag blev sjukt imponerad av honom i stort sett direkt och tänkte att det var för bra för att vara sant, att han var för bra för att vara sann. Men det har han om och om igen motbevisat för mig. Trots att det kändes sagolikt och overkligt den första sommaren så har allt hittills varit så mycket bättre än vad jag då kunde hoppas och önska mig. Visst har det varit en hel del som varit tråkigt/jobbigt/sorgligt och visst har han sidor och egenskaper jag irriterar mig på och ibland önskar att han inte hade men det vore väl konstigt annars. Nu har han gått igenom en tragedi på jobbet som jag önskar att han sluppit (och såklart ännu mer önskar jag att andra som blivit ännu mer drabbade hade sluppit det) men återigen har han stigit ännu mer i mina ögon. Jag fascineras över hur mycket han kan och vad han klarar av. Hur han hanterar situationer som uppstår, både när de uppstår och i efterhand. I mina ögon är han helt enkelt bäst :-)
Handbollsmässigt går det kanske inte kalasbra men det är för det mesta som jag trivs väldigt bra med det. Jag brukar vara glad när jag är där, oavsett om det är träning eller match eller bara häng med laget. Jag längtar till varje match och vill inte att de ska ta slut. Får småpanik över att det bara är fyra matcher kvar på säsongen vilket är ett gott tecken. Vid det här laget (med undantag från förra säsongen om jag inte missminner mig) brukar jag vara mätt på handboll och iaf bitvis längta till att säsongen ska ta slut.
På fredagarna har vi ju våra "handboll för alla" träningar vilket känns väldigt bra. Man börjar lära känna vissa av deltagarna en aning trots att vi bara kan kommunicera med varandra lite halvbra. Jag är glad att Tomas är med och att jag inte står ensam med allt ansvar. Det är nyttigt för mig att behöva kommunicera på andra sätt än med bara svenska. Jag kan tycka att det känns lite jobbigt att behöva stressa till det på fredagarna men jag åker alltid därifrån med ett leende på läpparna.
I fredags var jag inte där för då åkte jag raka vägen upp till Vemdalen efter jobbet. Jag överraskade Kjell som inte hade någon aning om att jag skulle komma vilket jag verkligen är glad över att jag beslutade mig för att göra. Han hade åkt dit med gänget tidigare i veckan och när jag anslöt saknades bara fina Amanda som var tvungen att plugga och skriva tentor. Vi hade en supermysig helg med spel, god mat, härligt umgänge och en del skidåkning. Jag överraskade nog mig själv den här helgen lika mycket som jag överraskade Kjell. Jag har bara åkt skidor tillsammans med Karin en gång förut, det var i fyran eller femman och det gick inte så bra som jag hade velat, även om det kanske inte heller gick så katastrofalt som jag minns det. Jag tyckte inte att det var så vansinnigt kul, säkert mestadels för att jag inte riktigt kände mig så bra som jag ville. Efter det har jag nog haft ganska obefintligt intresse av att åka och var nog ganska säker på att jag inte skulle åka igen. När Kjell frågade mig i oktober om jag ville åka med så kände jag väldigt starkt att jag inte tänkte göra det. Även om jag trivs sjukt bra i gängets sällskap och gärna umgås med dem så kunde jag inte riktigt se något positivt i att åka till fjällen. Men så blev det ändå så och det är jag som sagt glad över. Jag bestämde mig i början av veckan för att jag skulle åka upp och blev lite förvånad över att jag övervägde att faktiskt åka skidor när jag väl kom upp. Jag märkte att en del av mig var lite sugen och nyfiken samtidigt som jag var lite orolig att det skulle bli plågsamt både fysiskt och psykiskt. I torsdags vrickade jag till foten igen (gjorde det för några matcher sedan) och trodde nog att det var rätt kört. Det gjorde så himla mycket mer ont den här gången men det berodde väl på att jag saknade matchadrenalin, på fredagen var den ungefär som dagen efter matchen och på lördagen ännu bättre. I pjäxorna satt foten bra och ganska orörligt så jag vågade mig upp i backen. Hade det bara varit vana åkare hade jag nog inte gjort det för jag vet hur snälla alla är och att de absolut tänker offra hela sin skiddag för att ta hand om mig för att jag inte ska bli ensam. Jag höll på att ramla det första jag gjorde när jag skulle ur liften men efter det gick det betydligt bättre. Jag tog mig ner utan några som helst problem, för den sakens skull lurade jag nog inte någon i backen till att tro att jag var något annat än nybörjare för det såg nog inte så lite stelt ut men jag imponerade iaf rejält på mig själv. Sista åket var jag trött och det var rejält isigt på vissa ställen och då var jag ganska nära på att ramla vid ett tillfälle och blev då väldigt glad över att jag inte ramlade någon gång för det kan nog ha gått illa med tanke på vilken gammal och stel kropp jag har. Foten hade känts bra hela dagen men då när jag höll på att ramla fastnade den lite och efter det gjorde det lite ont. Den är lite svullen och väldigt känslig för att belastas fel. Men så länge jag står stabilt och trampar helt rätt är det inga som helst problem eller smärtor vilket är skönt. Jag började skriva på det här inlägget igår (måndag) men nu är det tisdag och jag har precis missat årets första träning på grund av foten. Det är egentligen ett oförändrat läge så jag kanske borde ha tränat men å andra sidan vill jag lära mig av mitt misstag sen förra vrickningen och det är ju att jag aldrig riktigt lät den bli bra. Jag vet ju hur lätt det är att slå upp en sådan skada, om det nu kan klassas som skada när det är så lindrigt...
Får väl göra en riktigt dagboksinlägg och tänka tillbaka lite på vad jag varit med om på sistone. Det har varit rätt fullt upp faktiskt.
På jobbet är det supermycket, samtidigt som det är lugnare än det någonsin varit på sitt sätt. Kraven på kunskaperna och elevernas förmågor är verkligen superhöga vilket gör att både de och jag måste hinna med så mycket som det bara går hela tiden. Vilket är kul men lite stressande och ibland frustrerande när man inte hinner ens en bråkdel av vad man skulle vilja.
Jag har äldre elever än jag haft tidigare och enligt mig även den lättaste (på många sätt) gruppen jag haft sedan jag började som lärare. Det gör att jag kan slappna av mer och inte behöva vara på helspänn och föregå precis varenda liten konfliktsituation som kan uppstå, ta itu med dem som trots all ansträngning ändå sker varje dag och att hela tiden hålla stenhårt på varenda liten ram som gäller för hur vi ska ha det i skolan. Det är himla skönt för det kommer inte riktigt naturligt för mig och är framförallt det jag tycker är tråkigast med jobbet tror jag. Vissa dagar känner jag mig aningen frustrerad över hur lite eleverna kan och andra dagar spricker jag nästan av stolthet och imponeras djupt över vad de kan och hur de utvecklas. Har sjuk separationsångest inför att lämna klassen men jag börjar faktiskt också se fram emot framtida klasser och årskurser. Man vill ju så gärna göra om och göra ännu mer rätt :-)
Privat går det lite mer upp och ner än jag är van vid. Jag brukar nog vara lite mer balanserad än jag varit de senaste 4-5 månaderna, det har varit bättre start på det nya året än avslutet på det gamla även om jag verkligen inte klagar för det var bra även i slutet på förra året, bara inte så där toppenbra som jag för det mesta är bortskämd med. De senaste veckorna har nog egentligen varit väldigt bra för mig men Kjell har haft det väldigt tufft och tungt och det påverkas jag ju av såklart. Jag kan fortfarande inte förstå hur jag kan ha haft sån tur att jag fått träffa honom och får dela så mycket underbart med honom. Kan inte heller förstå hur alla känslor bara växer när de var så orimligt höga redan på en gång. Jag blev sjukt imponerad av honom i stort sett direkt och tänkte att det var för bra för att vara sant, att han var för bra för att vara sann. Men det har han om och om igen motbevisat för mig. Trots att det kändes sagolikt och overkligt den första sommaren så har allt hittills varit så mycket bättre än vad jag då kunde hoppas och önska mig. Visst har det varit en hel del som varit tråkigt/jobbigt/sorgligt och visst har han sidor och egenskaper jag irriterar mig på och ibland önskar att han inte hade men det vore väl konstigt annars. Nu har han gått igenom en tragedi på jobbet som jag önskar att han sluppit (och såklart ännu mer önskar jag att andra som blivit ännu mer drabbade hade sluppit det) men återigen har han stigit ännu mer i mina ögon. Jag fascineras över hur mycket han kan och vad han klarar av. Hur han hanterar situationer som uppstår, både när de uppstår och i efterhand. I mina ögon är han helt enkelt bäst :-)
Handbollsmässigt går det kanske inte kalasbra men det är för det mesta som jag trivs väldigt bra med det. Jag brukar vara glad när jag är där, oavsett om det är träning eller match eller bara häng med laget. Jag längtar till varje match och vill inte att de ska ta slut. Får småpanik över att det bara är fyra matcher kvar på säsongen vilket är ett gott tecken. Vid det här laget (med undantag från förra säsongen om jag inte missminner mig) brukar jag vara mätt på handboll och iaf bitvis längta till att säsongen ska ta slut.
På fredagarna har vi ju våra "handboll för alla" träningar vilket känns väldigt bra. Man börjar lära känna vissa av deltagarna en aning trots att vi bara kan kommunicera med varandra lite halvbra. Jag är glad att Tomas är med och att jag inte står ensam med allt ansvar. Det är nyttigt för mig att behöva kommunicera på andra sätt än med bara svenska. Jag kan tycka att det känns lite jobbigt att behöva stressa till det på fredagarna men jag åker alltid därifrån med ett leende på läpparna.
I fredags var jag inte där för då åkte jag raka vägen upp till Vemdalen efter jobbet. Jag överraskade Kjell som inte hade någon aning om att jag skulle komma vilket jag verkligen är glad över att jag beslutade mig för att göra. Han hade åkt dit med gänget tidigare i veckan och när jag anslöt saknades bara fina Amanda som var tvungen att plugga och skriva tentor. Vi hade en supermysig helg med spel, god mat, härligt umgänge och en del skidåkning. Jag överraskade nog mig själv den här helgen lika mycket som jag överraskade Kjell. Jag har bara åkt skidor tillsammans med Karin en gång förut, det var i fyran eller femman och det gick inte så bra som jag hade velat, även om det kanske inte heller gick så katastrofalt som jag minns det. Jag tyckte inte att det var så vansinnigt kul, säkert mestadels för att jag inte riktigt kände mig så bra som jag ville. Efter det har jag nog haft ganska obefintligt intresse av att åka och var nog ganska säker på att jag inte skulle åka igen. När Kjell frågade mig i oktober om jag ville åka med så kände jag väldigt starkt att jag inte tänkte göra det. Även om jag trivs sjukt bra i gängets sällskap och gärna umgås med dem så kunde jag inte riktigt se något positivt i att åka till fjällen. Men så blev det ändå så och det är jag som sagt glad över. Jag bestämde mig i början av veckan för att jag skulle åka upp och blev lite förvånad över att jag övervägde att faktiskt åka skidor när jag väl kom upp. Jag märkte att en del av mig var lite sugen och nyfiken samtidigt som jag var lite orolig att det skulle bli plågsamt både fysiskt och psykiskt. I torsdags vrickade jag till foten igen (gjorde det för några matcher sedan) och trodde nog att det var rätt kört. Det gjorde så himla mycket mer ont den här gången men det berodde väl på att jag saknade matchadrenalin, på fredagen var den ungefär som dagen efter matchen och på lördagen ännu bättre. I pjäxorna satt foten bra och ganska orörligt så jag vågade mig upp i backen. Hade det bara varit vana åkare hade jag nog inte gjort det för jag vet hur snälla alla är och att de absolut tänker offra hela sin skiddag för att ta hand om mig för att jag inte ska bli ensam. Jag höll på att ramla det första jag gjorde när jag skulle ur liften men efter det gick det betydligt bättre. Jag tog mig ner utan några som helst problem, för den sakens skull lurade jag nog inte någon i backen till att tro att jag var något annat än nybörjare för det såg nog inte så lite stelt ut men jag imponerade iaf rejält på mig själv. Sista åket var jag trött och det var rejält isigt på vissa ställen och då var jag ganska nära på att ramla vid ett tillfälle och blev då väldigt glad över att jag inte ramlade någon gång för det kan nog ha gått illa med tanke på vilken gammal och stel kropp jag har. Foten hade känts bra hela dagen men då när jag höll på att ramla fastnade den lite och efter det gjorde det lite ont. Den är lite svullen och väldigt känslig för att belastas fel. Men så länge jag står stabilt och trampar helt rätt är det inga som helst problem eller smärtor vilket är skönt. Jag började skriva på det här inlägget igår (måndag) men nu är det tisdag och jag har precis missat årets första träning på grund av foten. Det är egentligen ett oförändrat läge så jag kanske borde ha tränat men å andra sidan vill jag lära mig av mitt misstag sen förra vrickningen och det är ju att jag aldrig riktigt lät den bli bra. Jag vet ju hur lätt det är att slå upp en sådan skada, om det nu kan klassas som skada när det är så lindrigt...
Jag hade nog tänkt skriva en hel del mer igår, som om fotokursen, real madrid, framtidsplaner, dataspel och andra lösryckta tankar men kanske var det bra att jag blev avbruten av en hungrig Kjell och tog en paus som blev längre än tänkt så detta inlägg inte behöver bli längre :-)
Vi ses om några månader igen...
