lättretlig
Jag har fått höra miljoner gånger att jag har otroligt mycket tålamod och då brukar jag tacka för det är en enligt mig bra egenskap som lärare samt för mig själv hålla med. Jag tycker att jag för det mesta kan hålla mig lugn och inte brusa upp i onödan. För ett bra tag sedan såg jag ett gammalt videoklipp från när jag var liten. Daniel var nog två ungefär och det innebär alltså att jag var åtta. Jag satt i en soffa och höll på med något och han satt bredvid och drog mig i håret om och om igen, ganska hårt såg det ut som. Jag sa bara nej lugnt om och om igen och tog tillbaka håret, jag tror faktiskt att många hade lackat ur och agerat annorlunda. Sen så påstår jag inte att jag alltid håller mig lugn och har en ändlöst lång stubin. Snarare tvärtom för vart jag vill komma med inlägget är att jag för tillfället inte riktigt känner igen mig själv. Jag triggas igång så sjukt mycket lättare än vanligt. På jobbet och hemma. Småungar, kollegor och även den bästa sambon kan vara riktigt dryga när man är så här lättretlig och framförallt kan jag vara otrevlig och opedagogisk utan att någon har gjort sig förtjänt av det och det är såklart inte okej. För egentligen är de ju inte alls dryga utan det är jag som uppfattar dem så eftersom jag själv inte är i balans. Jag är så sjukt glad över att jag inte brukar vara så här. Varför jag är det förstår jag inte men jag tror och hoppas verkligen att det kommer gå över lika fort som det kom. Fastan påverkar nog lite negativt men jag tror verkligen inte att det är huvudanledningen. Det har nog pågått i kanske en vecka och går lite upp och ner men värst märkte jag av det igår innan lunch och det var säkerligen just fastans fel. Jag fastade i måndags och åt i stort sett bara lite nötter och russin på hela dagen, jag tränade på ct:n och cyklade till jobbet. På tisdagsmorgonen åt jag som vanligt ingenting och cyklade till jobbet, vi äter lunch vid elva men timmen innan det märkte jag verkligen av att jag inte orkade med saker som jag brukar, att jag blev irriterad som bara den över saker jag annars som mest blir lite frustrerad över.
Som sagt förstår jag inte varför jag är så här nu, kan snarare tycka att jag verkligen inte borde vara det. För även om det såklart är lite intensivt inför terminsslutet så känner jag mig inte alls speciellt stressad. Jag känner verkligen av att semestern närmar sig och tycker att den här perioden på året nästan är den optimala. Våren börjar övergå i sommar och allt är grönt ljust och härligt. Hela världen runt omkring en får nytt liv och med det kommer så sjukt mycket energi. Jag har mer tid till mig själv än jag haft på länge då jag inte längre är tränare. Jag mår väldigt bra i kroppen och tränar relativt bra iaf och sover dessutom precis lagom mycket känns det som. Jag trivs bättre än någonsin i huset och väldigt nöjd med typ allt i livet. Hur kan det då komma sig att man är mer lättstörd och retlig än vanligt. Jag borde hoppa och dansa på rosa moln hela dagarna och ta allt med en klackspark. Kan det kanske ha med matchen och all nervositet inför den att göra? Kanske kanske inte det enda jag vet är att nu räcker det. Det är faktiskt jag som bestämmer över mig själv och jag bestämmer att nu får det räcka, nu ska jag inte bli onödigt irriterad och kort i tonen, det är inget som blir bättre av det. Istället ska jag möta allt och alla med ett leende, särskilt dem som jag bryr mig mest om!
Som sagt förstår jag inte varför jag är så här nu, kan snarare tycka att jag verkligen inte borde vara det. För även om det såklart är lite intensivt inför terminsslutet så känner jag mig inte alls speciellt stressad. Jag känner verkligen av att semestern närmar sig och tycker att den här perioden på året nästan är den optimala. Våren börjar övergå i sommar och allt är grönt ljust och härligt. Hela världen runt omkring en får nytt liv och med det kommer så sjukt mycket energi. Jag har mer tid till mig själv än jag haft på länge då jag inte längre är tränare. Jag mår väldigt bra i kroppen och tränar relativt bra iaf och sover dessutom precis lagom mycket känns det som. Jag trivs bättre än någonsin i huset och väldigt nöjd med typ allt i livet. Hur kan det då komma sig att man är mer lättstörd och retlig än vanligt. Jag borde hoppa och dansa på rosa moln hela dagarna och ta allt med en klackspark. Kan det kanske ha med matchen och all nervositet inför den att göra? Kanske kanske inte det enda jag vet är att nu räcker det. Det är faktiskt jag som bestämmer över mig själv och jag bestämmer att nu får det räcka, nu ska jag inte bli onödigt irriterad och kort i tonen, det är inget som blir bättre av det. Istället ska jag möta allt och alla med ett leende, särskilt dem som jag bryr mig mest om!
Kommentarer
Trackback
