Skrytinlägg
Jag kämpar på med min plan för mitt liv och jag tycker fortfarande det känns fantastiskt. Jag är inne på sista veckan av den tredje perioden. Jag har faktiskt inte riktigt hållit mig till planen när det gäller kost. Tanken var att det skulle bli lite tuffare för varje period men så har det inte riktigt blivit. Men jag tycker ändå att det känns helt okej som det är så det får vara bra så. Det blir en del småfuskande då och då och på senaste veckorna har jag inte haft särskilt imponerande resultat varken på vågen eller med måttbandet. Men min känsla är ändå starkt positiv. Jag har inte haft någon ordentlig dipp och det är ju balans som är det ultimata målet. Och jag trivs så mycket bättre i kroppen och känner mig mer hälsosam.
Nu samlar jag motivation och kraft för att klara av den förmodligen största utmaningen på hela året. Sommarlovet. Jag ser fram emot det så väldigt mycket och det ska bli så härligt att vara ledig så länge och få massa kvalitetstid med mina små underverk. Och jag tänker att jag kommer få massa tid över att träna och att det inte kommer vara svårt att hålla en vettig kost. Men så vet jag att jag blir härligt lat och slapp och att träningarna inte alls kommer lika automatiskt som när man är inne i ekorrhjulet och att frestande måltider och myskvällar med snacks kan bli otaliga i perioder. Och att det är så lätt att unna sig för mycket. Men jag ska se till att hålla allt på en rimlig nivå. Det gäller bara att jag bestämmer mig.
Nu till själva skrytet. Idag var jag ute på årets första löprunda. Jag har alltid hatat att springa. Det är inget i det som är härligt eller fantastiskt. Förutom möjligtvis känslan efteråt. När jag springer hemifrån gör jag det bortåt på vägen och vänder och springer samma väg tillbaka. Jag vet inte hur långt det är och jag brukar inte bry mig om tiden. Jag har nyligen varit lite småsjuk och väldigt hostig så jag har inte tränat så bra de senaste veckorna. Och det var som sagt första löprundan så jag hade verkligen ingen aning om vad jag skulle vänta mig. Eller iof sprang vi en runda innan träningen i måndags men den kändes verkligen inte positiv. Så idag tänkte jag att det inte spelade någon roll hur långt jag sprang eller i vilket tempo eller om jag ens sprang. Det kändes ungefär som vanligt, till och från helt okej och ibland rätt hemskt. Men ju längre jag kom ju bättre kändes det överlag. Svackorna blev mindre och jag kände mig lättare och starkare. Jag vänder inte alltid på samma ställe men det finns ett träd som ändå är ett riktmärke. När löprundorna blev aningen täta (en kort period) valde jag att alltid springa lite längre, kanske bara någon meter men ändå längre. Men idag kände jag att jag egentligen ville och kunde springa rätt mycket längre så jag bara fortsatte. Inte superlångt längre än vad jag tidigare sprungit, kommer inte ihåg exakt hur långt jag kommit som längst tidigare heller men det kändes ändå väldigt skönt att ha slagit rekord typ. Vägen tillbaka kändes bättre än vägen ut, på hemvägen är det en backe som jag tillåter mig själv att gå i rätt ofta och det hade jag nog trott på förhand att jag skulle göra idag men det behövdes verkligen inte. Och lite senare började jag känna att det inte var så långt kvar så då fick jag för mig att öka takten. Det händer extremt sällan och aldrig när det är så långt kvar. Så de sista hundra metrarna sprang jag och faktiskt nästan njöt. Njöt av att jag var impnderad av mig själv. Och de sista hundra ökade jag ännu mer. Hade absolut inte trott att det skulle kännas så bra idag. Jag har ingen aning om det faktiskt var bra för jag vet ju inte hur långt jag sprang eller på vilken tid. Men jag vet ju hur det kändes och det var det viktiga. Jag hade tänkt köra lite fysträning efter men det blev ogräsplockning istället.
