Ensam och livets slut
Jag trivs verkligen bra ensam. Det finns några få personer som jag trivs nästan lika bra med som jag trivs med mig själv men inte ens dem skulle jag vilja vara för många dagar i sträck med utan att få en paus och bara vara med mig själv. Det ligger i min natur och eftersom jag trivs med det är det inget jag tänker arbeta på att förändra i närmsta laget.
I söndags fick vi finbesök från Danmark och de stannar till nu på fredag. Besöket innebär att vi är tre familjer (dock bara sju personer sammanlagt) som bor och lever tillsammans. Det är underbart kul och jag tycker verkligen om alla supermycket. Just nu sitter jag dock alldeles själv hemma och njuter faktiskt lite av just att få en paus från samlivet med de andra. Inte för att jag vill bort från dem på något sätt utan för att jag vill få vara helt själv. Anledningen till att jag fick den här pausen (visst hade jag kunnat tagit den annars också just för att jag velat men det hade jag nog inte gjort eftersom jag inte hade velat det tillräckligt för att det skulle vara värt det) är både sorglig och härlig. Jag ska nämligen på begravning om två timmar. Det är andra begravningen för i år på mammas sida (när jag räknar mina närmsta) och då är vi inte alls särskilt många där. Två av nio har lämnat jordelivet i år, den första var tragiskt och jobbigt även om jag ändå hoppas att det var det bästa för henne själv. Den andra var efterlängtad och helt klart det bästa för alla och särskilt henne själv även om det ändå känns lite sorgligt och tomt att veta att hon inte lever längre. Den något asociala egenkapen jag har har jag ärvt från min mormor som ärvt den från sin pappa osv. Hon och morfar var mina favoriter när jag var små, vi bodde grannar med dem och sov ofta över där när våra föräldrar jobbade natt, dygn osv. Hon var världens bästa mormor för mig. När min morfar dog kändes det som att hon tappade lite livsgnista. Hon klagade rätt snart själv över att hon behövde leva vidare ensam. Rätt snart märkte vi att hon skulle få svårt att klara sig själv för att hon blev mer och mer förvirrad. Jag är övertygad om att processen skyndades på eftersom hon var den ensamvarg hon var, hon träffade i stort sett bara oss i familjen, och rätt snart konstaterades demens och så småningom även alzheimer. Det blev ohållbart att hon skulle kunna bo kvar i sitt på tok för stora och krävande hus så det ordnades med lägenhet och min morbror tog över huset. Hon klarade sig väl hyfsat i lägenheten i några år men sinnet fördunklades mer och mer och mot hennes vilja blev hon satt på hem eftersom hon var en fara för sig själv. Från hemmet rymde hon några gånger vilket bara det känns rätt fruktansvärt. Stackars person som inte gjort något fel men ändå blir inlåst. Jag har svårt att förstå varför döden ska vänta så länge när den skulle kunna vara en befrielse. I perioder vägrade hon äta i försök att svälta sig själv men sinnet var inte klart tillräckligt länge för att lyckas för plötsligt var hon tillbaka i barndomen och åt för att hon glömde att hon inte ville leva längre.
Den sista gången jag kommer ihåg att jag träffade henne och hon faktiskt till ganska stor del visste vem jag var var för ungefär nio år sedan. De sista åren har hon inte känt igen sina egna barn och blivit helt sängliggande och utan talförmåga. Mamma, Anki och Natte har plikttroget besökt henne, främst för att se att hon inte blir vanvårdad tror jag eftersom det inte tycks ha gett Margit något alls. Fy för att behöva se sin mamma på det sättet. Jag önskar för allt i livet inte att min mamma (eller någon annan heller för den delen) går samma väg till mötes. Tyvärr finns det ju en rätt stor risk för det ändå. Genetiskt sett är hennes släkt seglivade och med stort anlag för demens, vilket mormor såklart är ett bevis på. Förhoppningsvis har sinnet varit så förstört att hon inte ens har behövt varit medveten om sitt eget lidande de senaste två tre åren iaf, då har det bara varit hennes barn som lidit, innan dess led hon så fort hon hade stunder av klarhet.
Så denna stund när vi får begrava henne är som sagt efterlängtad och egentligen ganska så glädjefylld men samtidigt är det ju ledsamt att behöva begrava sin mamma eller mormor.
Men jag ska minnas den hon var, min älskade mormor som var så snäll och mysig. Hon som alltid jobbade och slet och som alltid gjorde varm choklad med grädde till mig när jag sov över där. Jag ska vara tacksam för att jag fått växa upp med henne vid min sida och för allt hon har gett mig. Jag ska vara glad för att hon slipper leva längre vare sig det är så att hon bara är borta eller om hon finns någonstans i anden.
Jag är inte speciellt troende eller andlig men är det så att det finns något liv efter döden så är jag övertygad om att hon är väldigt lycklig nu. Mormors mamma dog kort efter att hon födde min mamma. Innan det hade hon länge varit sjuk och mormor hade några yngre syskon som hon i stort sett hade blivit en extramamma för. Hennes lillebror Kalle älskade henne över allt annat (iaf enligt flera andra i familjen) Jag har bara träffat honom någon enstaka gång uppe i Junsele (där de kommer ifrån) och tyckte direkt om honom för att han påminde så mycket om mormor. Han har också varit dement och i livets slutskede ett tag nu och fint nog fick han faktiskt dö bara två dagar efter mormor. Ingegärd (syster till mormor och Kalle) hade vakat vid hans sida och i slutet viskade hon om och om att Margit väntade på honom och att han skulle fara till henne.
Nu ska jag väl hoppa in i duschen, det lämpar sig inte att komma försent till en begravning kan jag tycka.
Så småningom ska jag väl se tillbaka på det här året som gått för imorgon är det sista dagen innan vi får ringa in ett nytt. Normalt brukar jag publicera en årsresumé i slutet av december men det hinner jag inte med i år. Danmarksgästerna och mitt löfte till mig själv att hinna ikapp med fotoalbumen har kommit emellan. Det där löftet har gått ganska bra faktiskt, jag är inte helt klar men jag har faktiskt klistrat in i stort sett alla bilder och till och med börjat välja ut bilder till 2015 års album. Visserligen ska jag väl göra fotoböcker för resorna jag gjorde 2015 också men det tänkte jag redan från början att jag inte skulle behöva bli klar med faktiskt. Och sen så har främsta anledningen till varför jag var så mån om att bli klar med albumen faktiskt skjutits upp en del så jag har fått lite extratid till album kanske man kan säga. Hurusom helst är jag glad över att jag satte lite press på mig och nöjd med vad jag har presterat. Det gäller att inte tappa fart nu bara... Men som sagt, duschen väntar.
I söndags fick vi finbesök från Danmark och de stannar till nu på fredag. Besöket innebär att vi är tre familjer (dock bara sju personer sammanlagt) som bor och lever tillsammans. Det är underbart kul och jag tycker verkligen om alla supermycket. Just nu sitter jag dock alldeles själv hemma och njuter faktiskt lite av just att få en paus från samlivet med de andra. Inte för att jag vill bort från dem på något sätt utan för att jag vill få vara helt själv. Anledningen till att jag fick den här pausen (visst hade jag kunnat tagit den annars också just för att jag velat men det hade jag nog inte gjort eftersom jag inte hade velat det tillräckligt för att det skulle vara värt det) är både sorglig och härlig. Jag ska nämligen på begravning om två timmar. Det är andra begravningen för i år på mammas sida (när jag räknar mina närmsta) och då är vi inte alls särskilt många där. Två av nio har lämnat jordelivet i år, den första var tragiskt och jobbigt även om jag ändå hoppas att det var det bästa för henne själv. Den andra var efterlängtad och helt klart det bästa för alla och särskilt henne själv även om det ändå känns lite sorgligt och tomt att veta att hon inte lever längre. Den något asociala egenkapen jag har har jag ärvt från min mormor som ärvt den från sin pappa osv. Hon och morfar var mina favoriter när jag var små, vi bodde grannar med dem och sov ofta över där när våra föräldrar jobbade natt, dygn osv. Hon var världens bästa mormor för mig. När min morfar dog kändes det som att hon tappade lite livsgnista. Hon klagade rätt snart själv över att hon behövde leva vidare ensam. Rätt snart märkte vi att hon skulle få svårt att klara sig själv för att hon blev mer och mer förvirrad. Jag är övertygad om att processen skyndades på eftersom hon var den ensamvarg hon var, hon träffade i stort sett bara oss i familjen, och rätt snart konstaterades demens och så småningom även alzheimer. Det blev ohållbart att hon skulle kunna bo kvar i sitt på tok för stora och krävande hus så det ordnades med lägenhet och min morbror tog över huset. Hon klarade sig väl hyfsat i lägenheten i några år men sinnet fördunklades mer och mer och mot hennes vilja blev hon satt på hem eftersom hon var en fara för sig själv. Från hemmet rymde hon några gånger vilket bara det känns rätt fruktansvärt. Stackars person som inte gjort något fel men ändå blir inlåst. Jag har svårt att förstå varför döden ska vänta så länge när den skulle kunna vara en befrielse. I perioder vägrade hon äta i försök att svälta sig själv men sinnet var inte klart tillräckligt länge för att lyckas för plötsligt var hon tillbaka i barndomen och åt för att hon glömde att hon inte ville leva längre.
Den sista gången jag kommer ihåg att jag träffade henne och hon faktiskt till ganska stor del visste vem jag var var för ungefär nio år sedan. De sista åren har hon inte känt igen sina egna barn och blivit helt sängliggande och utan talförmåga. Mamma, Anki och Natte har plikttroget besökt henne, främst för att se att hon inte blir vanvårdad tror jag eftersom det inte tycks ha gett Margit något alls. Fy för att behöva se sin mamma på det sättet. Jag önskar för allt i livet inte att min mamma (eller någon annan heller för den delen) går samma väg till mötes. Tyvärr finns det ju en rätt stor risk för det ändå. Genetiskt sett är hennes släkt seglivade och med stort anlag för demens, vilket mormor såklart är ett bevis på. Förhoppningsvis har sinnet varit så förstört att hon inte ens har behövt varit medveten om sitt eget lidande de senaste två tre åren iaf, då har det bara varit hennes barn som lidit, innan dess led hon så fort hon hade stunder av klarhet.
Så denna stund när vi får begrava henne är som sagt efterlängtad och egentligen ganska så glädjefylld men samtidigt är det ju ledsamt att behöva begrava sin mamma eller mormor.
Men jag ska minnas den hon var, min älskade mormor som var så snäll och mysig. Hon som alltid jobbade och slet och som alltid gjorde varm choklad med grädde till mig när jag sov över där. Jag ska vara tacksam för att jag fått växa upp med henne vid min sida och för allt hon har gett mig. Jag ska vara glad för att hon slipper leva längre vare sig det är så att hon bara är borta eller om hon finns någonstans i anden.
Jag är inte speciellt troende eller andlig men är det så att det finns något liv efter döden så är jag övertygad om att hon är väldigt lycklig nu. Mormors mamma dog kort efter att hon födde min mamma. Innan det hade hon länge varit sjuk och mormor hade några yngre syskon som hon i stort sett hade blivit en extramamma för. Hennes lillebror Kalle älskade henne över allt annat (iaf enligt flera andra i familjen) Jag har bara träffat honom någon enstaka gång uppe i Junsele (där de kommer ifrån) och tyckte direkt om honom för att han påminde så mycket om mormor. Han har också varit dement och i livets slutskede ett tag nu och fint nog fick han faktiskt dö bara två dagar efter mormor. Ingegärd (syster till mormor och Kalle) hade vakat vid hans sida och i slutet viskade hon om och om att Margit väntade på honom och att han skulle fara till henne.
Nu ska jag väl hoppa in i duschen, det lämpar sig inte att komma försent till en begravning kan jag tycka.
Så småningom ska jag väl se tillbaka på det här året som gått för imorgon är det sista dagen innan vi får ringa in ett nytt. Normalt brukar jag publicera en årsresumé i slutet av december men det hinner jag inte med i år. Danmarksgästerna och mitt löfte till mig själv att hinna ikapp med fotoalbumen har kommit emellan. Det där löftet har gått ganska bra faktiskt, jag är inte helt klar men jag har faktiskt klistrat in i stort sett alla bilder och till och med börjat välja ut bilder till 2015 års album. Visserligen ska jag väl göra fotoböcker för resorna jag gjorde 2015 också men det tänkte jag redan från början att jag inte skulle behöva bli klar med faktiskt. Och sen så har främsta anledningen till varför jag var så mån om att bli klar med albumen faktiskt skjutits upp en del så jag har fått lite extratid till album kanske man kan säga. Hurusom helst är jag glad över att jag satte lite press på mig och nöjd med vad jag har presterat. Det gäller att inte tappa fart nu bara... Men som sagt, duschen väntar.
Jul
Äntligen börjar lite julkänsla infinna sig. Sedan vi firade jul med våra vänner i slutet på november har jag knappt haft någon julkänsla alls. Lite på jobbet när vi julpysslade som mest men faktiskt knappt då. Jag tror vädret är största boven i avsaknaden och önskar verkligen att snön snart kommer för alla barns skull om inte annat. Iof är vädret kanske det optimala vintervädret för alla hemlösa och en del på flykt så man kanske bara ska vara tacksam och glad. Att jag nu ändå börjar känna av julen beror nog främst på att jag rotade fram min gamla plastgran som jag hade några år i lägenheten och pyntade den. Hade jag varit ensam i huset hade det blivit en riktig gran, gärna en som luktar så mycket som möjligt för det är bland den härligaste doft som finns, julgran. Men jag har en sambo som hatar oreda och mår psykiskt dåligt över tanken på att det kommer barr någonstans. Han är snäll och brukar göra mig till lags ändå och jag trodde nog faktiskt att jag skulle få min vilja igenom i år igen (utan att tvinga fram den). Men jag har gjort ett för dåligt jobb med att pika och önska så jag har inte lyckats övertyga honom den här gången. Det får bli något annat år helt enkelt, jag är faktiskt positivt överraskad över plastgranen, den blev mycket finare än jag vågade minnas och föreställa mig.
Idag har vi annars jagat runt i jakt på julklapp och julmat. Vi är ju inte så traditionsbundna i den här lilla familjen men jag tycker julen är den viktigaste och härligaste högtiden och den är verkligen barnens högtid så självklart vill vi umgås lite med underbara Ellie imorgon. Snart ska jag slå in hennes julklapp. Någon annan klapp blir det inte om det inte räknas att jag klickade hem lite till mig själv nyss på lets deal. Bland annat blev det en online-fotokurs vilket känns spännande och roligt.
Just nu funderar jag på om jag ska avlasta matlagningen och bakningen som ska göras på eller inför juldagen redan idag men orkar inte riktigt ta tag i det nu. På juldagen kommer mamma, syster och bror hit, tror även min kusin med tjej kommer och kanske någon ytterligare. Vi har delat upp lite arbetsuppgifter och kommer ju även laga mat på juldagen men lite ska göras innan och jag vet inte riktigt hur mycket tid jag kommer ha på mig imorgon eftersom vi ska på jullunch hos pappa och sen till Ellies farmor och farfar. Det som jag ska göra innan är griljera skinka, lägga in sill, baka vörtbröd, baka en sorts saffransbullar med vaniljkräm och göra lite annat julgodis. Tror inte något av det är super tidskrävande men samtidigt är jag en grym tidsoptimist och kommer säkert inte hinna i närheten av det jag tror på den tid jag tror.
Dessutom borde jag verkligen ta tag i all tvätt jag tvättade häromdagen, epilera hela kroppen, städa i köket och arbetsrummet samt sätta in foton i album. Men jag orkar faktiskt inte stressa över något, det som blir klart blir klart.
Men paketet ska jag iaf slå in nu, måste bara rota fram något inslagningspapper.
God Jul!
Idag har vi annars jagat runt i jakt på julklapp och julmat. Vi är ju inte så traditionsbundna i den här lilla familjen men jag tycker julen är den viktigaste och härligaste högtiden och den är verkligen barnens högtid så självklart vill vi umgås lite med underbara Ellie imorgon. Snart ska jag slå in hennes julklapp. Någon annan klapp blir det inte om det inte räknas att jag klickade hem lite till mig själv nyss på lets deal. Bland annat blev det en online-fotokurs vilket känns spännande och roligt.
Just nu funderar jag på om jag ska avlasta matlagningen och bakningen som ska göras på eller inför juldagen redan idag men orkar inte riktigt ta tag i det nu. På juldagen kommer mamma, syster och bror hit, tror även min kusin med tjej kommer och kanske någon ytterligare. Vi har delat upp lite arbetsuppgifter och kommer ju även laga mat på juldagen men lite ska göras innan och jag vet inte riktigt hur mycket tid jag kommer ha på mig imorgon eftersom vi ska på jullunch hos pappa och sen till Ellies farmor och farfar. Det som jag ska göra innan är griljera skinka, lägga in sill, baka vörtbröd, baka en sorts saffransbullar med vaniljkräm och göra lite annat julgodis. Tror inte något av det är super tidskrävande men samtidigt är jag en grym tidsoptimist och kommer säkert inte hinna i närheten av det jag tror på den tid jag tror.
Dessutom borde jag verkligen ta tag i all tvätt jag tvättade häromdagen, epilera hela kroppen, städa i köket och arbetsrummet samt sätta in foton i album. Men jag orkar faktiskt inte stressa över något, det som blir klart blir klart.
Men paketet ska jag iaf slå in nu, måste bara rota fram något inslagningspapper.
God Jul!
Sjuk och gnällig
Som vanligt när jag blir sjuk blir jag väldigt ynklig och gnällig, fast faktiskt inte riktigt så illa den här gången som det kan vara. Undra om det kan vara för att jag börjar vänja mig lite mer. Kroppen sviker mer och mer, antar att det går utför när man blir äldre ;-) Känslan av att vara oövervinnerlig och odödlig infinner sig alltmer sällan och respekten för livet ökar.
Börjar skriva om helgens match tror jag. Sista matchen innan uppehållet och jag var pigg och frisk när det var dags. Jag var nöjd sen matchen innan och hoppades att jag skulle kunna göra en till bra match, vilket sket sig totalt. Extra jobbigt kändes det för att Helena, mamma och Kjell satt i publiken och för att resten av laget också sög så vi förlorade stort mot ett lag som inte alls var bra. Jag var sjukt irriterad och frustrerad efteråt, lite tröst fick jag när jag kom upp i omklädningsrummet och såg att real iaf ledde med 4-0. Tog två minuter efter snacket då jag lät mig vara assur för sen väntade middag med de som varit min publik och jag ville inte dra ner stämningen helt och hållet. Lyckades inte helt men måste ändå säga att jag var rätt bra på att koppla bort matchen och känslorna efter den. Måste ha tagit på psyket för jag lämnade tydligen mobilen med körkort och bankomatkort och allt i hallen vilket jag insåg när vi kom till Lilla Hantverkarn i Täby kyrkby. Pallade inte att åka tillbaka och tänkte att hallen kanske inte ens skulle vara öppen vid det laget. Kjell fick ringa Kicki som fick hjälpa mig att få tag på någon där som kunde ta hand om telefonen vilket Alina så snällt gjorde. Jag bestämde mig för att skita i att hämta den och tänkte testa mitt beroende av mobilen fram till tisdagen då vi ändå skulle ses. Till min lycka hade jag rätt, är inte speciellt beroende av den alls. Nu har man faktiskt ganska lätt att kommunicera med människor ändå via internet så det gick verkligen inte någon nöd på mig. Det som på förhand kändes jobbigast att bli av med var runkeeper och möjligheten att lyssna på min ljudbok vilket i efterhand inte har saknats alls typ eftersom jag blev sjuk och inte pallrat mig ut på minsta lilla löprunda eller promenad.
Kjell hade vid det här laget varit sjuk i en vecka och faktiskt sjukare än jag någonsin sett honom. Han är faktiskt fortfarande inte helt bra men nu är han iaf pigg och så, det är bara hostan som dröjer sig kvar. Jag var så nöjd och kaxig (och tog ut segern i förskott) över att mitt immunsystem stod emot allt och på söndagen började det klia i halsen och göra ont i gommen typ. På måndagen var det betydligt värre och under natten hade mina ögon klappat ihop totalt och rann och varade (kan man säga det om all gegga?) konstant. Så jag tog mig till jobbet i glasögon och röda ögon och öm hals. Planen var att gå på bio med Kicki men vi flyttade fram det besöket och jag åkte hem och tog det lugnt i soffan. Övervägde att springa eftersom jag inte vill misslyckas med mitt mål med 15 mil innan jul men tröttheten och det halsonda tog över. På tisdagen var det ännu värre då halsen gjorde ännu ondare och dessutom började rösten ge lite vika. Jag åkte till träningen för att hämta mobilen men sen drog jag hem och bänkade mig framför CL och Sverigematchen som båda faktiskt gick rätt bra. Visst hade det varit grymt mycket bättre med en vinst mot Holland men på förhand trodde jag på stortorsk och ett tag under matchen var jag säker på förlust så det var ändå skönt att vi tog en poäng, synd bara att det inte var en sekund extra kvar så Linnea kunde blivit en ännu större matchhjälte.
På onsdagen var jag verkligen hes, hörde knappt själv vad jag sa ibland. Och det var en lång arbetsdag med öppet hus på eftermiddagen. Det går inte direkt att jobba som lärare och inte använda rösten, sen kanske jag är dum som försöker höja den ibland när jag anser att eleverna behöver/förtjänar det eller läser högt just när man har lite problem med den. Men ännu mindre går det ju att vara trevlig värd gentemot alla föräldrar om man inte säger något så halsen tog nog en hel del stryk. Än en gång fick jag dissa Kicki och bion och åkte direkt hem till soffan och liggande läge. Halsen gjorde så fruktansvärt ont och mitt i allt ringer mamma som precis har förlorat sin mamma och jag fick bara ge telefonen till Kjell för då hade all röst försvunnit och jag kunde inte ens göra en viskning hörbar.
Idag övervägde jag faktiskt att stanna hemma, hade jag haft yngre elever eller en mer krävande elevgrupp hade jag nog varit tvungen att göra det för rösten hade inte kommit tillbaka alls. Men som tur är kunde jag skriva på datorn och låta en elev läsa upp mina instruktioner så de kunde jobba på ändå. Faktiskt blev det lite bättre dessutom så efter lunch kunde jag då och då göra mig hörbar och kunde faktiskt hålla i en kort presentation om Lucy, den där människoapan som levde för ungefär 3 miljoner år sedan. Just där och då mådde jag faktiskt nästan bra tyckte jag själv. Visst gjorde halsen ont men inte alls som den gjort tidigare och rösten var ju på väg tillbaka. Nu vet jag inte om jag ser lika optimistiskt på mitt tillfrisknande för när jag kom hem och somnade vaknade jag titt som tätt av att jag hostar mycket mycket mer och att halsen gör ondare igen. Just nu hörs väl ungefär 10 % av det jag säger men jag tror minsann jag ska överleva morgondagen i skolan också. Hoppas bara inte jag smittar ner någon. Jag går ju inte och jobbar för att jag inte har råd att vara hemma en dag utan främst är det faktiskt för att jag så gärna vill vara där och för att jag är fostrad så. Man stannar inte hemma från jobbet och sätter någon annan på pottkanten om man inte absolut måste. Men sen så känns det surt att få en karensdag när jag ändå vet att det är jag som gör nästan hela jobbet ändå. Jag måste ändå planera om och tänka ut hur de ska ha det under dagen samtidigt som jag inte är där och kan få allt på det sätt som jag vill. Och det vi missar idag för att jag är hemma måste vi ta igen någon annan dag ändå. Men som sagt man vill ju absolut inte smitta någon för det känns ju inte alls schysst. Så jag är noga att undvika kroppskontakt så mycket som möjligt och rör inte ögonen som är rinniga och röda under dagtid och fruktansvärt geggiga på nätterna utan att isf direkt tvätta händerna osv.
Imorgon känns ännu tuffare att missa eftersom det dessutom är luciafirande för vår skola då. Det innebär att vi får ta del av de äldre elevernas luciatåg samt att det är risgrynsgröt med pepparkaka och mandarin till lunch, bästaste lunchen på hela året. Inte för att det är den godaste utan för att det är så mysigt och mycket känsla kring det. Faktiskt så skulle det nog kunna vara en av mina starkaste traditioner faktiskt för så har det nog varit under hela min skolgång under uppväxten också. Visserligen hade jag typ 7-8 års uppehåll från den men ändå.
Nu hoppas jag verkligen att jag blir frisk snart och att jag om inte annat blir tillräckligt pigg för att samla på mig några km till. Jag låg ju sjukt bra till inför att klara 15 mil innan det här hände och det skulle vara så surt om jag misslyckas nu pga det här. Är glad att jag faktiskt valde att räkna hela julveckan som bonus och tid att ta igen det om jag inte skulle varit klar då redan. i lördags gick jag till handbollen vilket gjorde att jag kom upp i sammanlagt 105,8 km. Vilket alltså är så långt jag kommit nu också tyvärr men det gör att jag har 13 dagar på mig att klara 45km vilket faktiskt borde vara hur enkelt som helst. För nu är det bara två träningar i veckan utöver det där jag ska klara av. Tidigare har det ju varit en match också vilket gör att det känns som att jag har en extradag per vecka nästan att promenera eller springa på. Dessutom är det 3-4 veckodagar då jag kommer vara ledig och borde ha obegränsat med tid för att gå och springa. Jag måste bara bli tillräckligt frisk så jag orkar helt enkelt.
Jag har ju ytterligare ett mål att klara av innan det här året är slut, där ligger jag inte alls lika bra till så det kommer bli betydligt mycket tuffare. Men skam den som ger sig, pyssla kan man ju iaf göra trots halsont. Visserligen har jag inte pallat att göra det alls den här veckan heller dock, tror jag kanske gjorde några sidor i måndags men annars har huvudet inte orkat det ens. Men tänkte att jag kanske ska försöka mig på det nu. Jag sov ju i två timmar efter jobbet så en timme till kan jag nog palla med att vara vaken.
Börjar skriva om helgens match tror jag. Sista matchen innan uppehållet och jag var pigg och frisk när det var dags. Jag var nöjd sen matchen innan och hoppades att jag skulle kunna göra en till bra match, vilket sket sig totalt. Extra jobbigt kändes det för att Helena, mamma och Kjell satt i publiken och för att resten av laget också sög så vi förlorade stort mot ett lag som inte alls var bra. Jag var sjukt irriterad och frustrerad efteråt, lite tröst fick jag när jag kom upp i omklädningsrummet och såg att real iaf ledde med 4-0. Tog två minuter efter snacket då jag lät mig vara assur för sen väntade middag med de som varit min publik och jag ville inte dra ner stämningen helt och hållet. Lyckades inte helt men måste ändå säga att jag var rätt bra på att koppla bort matchen och känslorna efter den. Måste ha tagit på psyket för jag lämnade tydligen mobilen med körkort och bankomatkort och allt i hallen vilket jag insåg när vi kom till Lilla Hantverkarn i Täby kyrkby. Pallade inte att åka tillbaka och tänkte att hallen kanske inte ens skulle vara öppen vid det laget. Kjell fick ringa Kicki som fick hjälpa mig att få tag på någon där som kunde ta hand om telefonen vilket Alina så snällt gjorde. Jag bestämde mig för att skita i att hämta den och tänkte testa mitt beroende av mobilen fram till tisdagen då vi ändå skulle ses. Till min lycka hade jag rätt, är inte speciellt beroende av den alls. Nu har man faktiskt ganska lätt att kommunicera med människor ändå via internet så det gick verkligen inte någon nöd på mig. Det som på förhand kändes jobbigast att bli av med var runkeeper och möjligheten att lyssna på min ljudbok vilket i efterhand inte har saknats alls typ eftersom jag blev sjuk och inte pallrat mig ut på minsta lilla löprunda eller promenad.
Kjell hade vid det här laget varit sjuk i en vecka och faktiskt sjukare än jag någonsin sett honom. Han är faktiskt fortfarande inte helt bra men nu är han iaf pigg och så, det är bara hostan som dröjer sig kvar. Jag var så nöjd och kaxig (och tog ut segern i förskott) över att mitt immunsystem stod emot allt och på söndagen började det klia i halsen och göra ont i gommen typ. På måndagen var det betydligt värre och under natten hade mina ögon klappat ihop totalt och rann och varade (kan man säga det om all gegga?) konstant. Så jag tog mig till jobbet i glasögon och röda ögon och öm hals. Planen var att gå på bio med Kicki men vi flyttade fram det besöket och jag åkte hem och tog det lugnt i soffan. Övervägde att springa eftersom jag inte vill misslyckas med mitt mål med 15 mil innan jul men tröttheten och det halsonda tog över. På tisdagen var det ännu värre då halsen gjorde ännu ondare och dessutom började rösten ge lite vika. Jag åkte till träningen för att hämta mobilen men sen drog jag hem och bänkade mig framför CL och Sverigematchen som båda faktiskt gick rätt bra. Visst hade det varit grymt mycket bättre med en vinst mot Holland men på förhand trodde jag på stortorsk och ett tag under matchen var jag säker på förlust så det var ändå skönt att vi tog en poäng, synd bara att det inte var en sekund extra kvar så Linnea kunde blivit en ännu större matchhjälte.
På onsdagen var jag verkligen hes, hörde knappt själv vad jag sa ibland. Och det var en lång arbetsdag med öppet hus på eftermiddagen. Det går inte direkt att jobba som lärare och inte använda rösten, sen kanske jag är dum som försöker höja den ibland när jag anser att eleverna behöver/förtjänar det eller läser högt just när man har lite problem med den. Men ännu mindre går det ju att vara trevlig värd gentemot alla föräldrar om man inte säger något så halsen tog nog en hel del stryk. Än en gång fick jag dissa Kicki och bion och åkte direkt hem till soffan och liggande läge. Halsen gjorde så fruktansvärt ont och mitt i allt ringer mamma som precis har förlorat sin mamma och jag fick bara ge telefonen till Kjell för då hade all röst försvunnit och jag kunde inte ens göra en viskning hörbar.
Idag övervägde jag faktiskt att stanna hemma, hade jag haft yngre elever eller en mer krävande elevgrupp hade jag nog varit tvungen att göra det för rösten hade inte kommit tillbaka alls. Men som tur är kunde jag skriva på datorn och låta en elev läsa upp mina instruktioner så de kunde jobba på ändå. Faktiskt blev det lite bättre dessutom så efter lunch kunde jag då och då göra mig hörbar och kunde faktiskt hålla i en kort presentation om Lucy, den där människoapan som levde för ungefär 3 miljoner år sedan. Just där och då mådde jag faktiskt nästan bra tyckte jag själv. Visst gjorde halsen ont men inte alls som den gjort tidigare och rösten var ju på väg tillbaka. Nu vet jag inte om jag ser lika optimistiskt på mitt tillfrisknande för när jag kom hem och somnade vaknade jag titt som tätt av att jag hostar mycket mycket mer och att halsen gör ondare igen. Just nu hörs väl ungefär 10 % av det jag säger men jag tror minsann jag ska överleva morgondagen i skolan också. Hoppas bara inte jag smittar ner någon. Jag går ju inte och jobbar för att jag inte har råd att vara hemma en dag utan främst är det faktiskt för att jag så gärna vill vara där och för att jag är fostrad så. Man stannar inte hemma från jobbet och sätter någon annan på pottkanten om man inte absolut måste. Men sen så känns det surt att få en karensdag när jag ändå vet att det är jag som gör nästan hela jobbet ändå. Jag måste ändå planera om och tänka ut hur de ska ha det under dagen samtidigt som jag inte är där och kan få allt på det sätt som jag vill. Och det vi missar idag för att jag är hemma måste vi ta igen någon annan dag ändå. Men som sagt man vill ju absolut inte smitta någon för det känns ju inte alls schysst. Så jag är noga att undvika kroppskontakt så mycket som möjligt och rör inte ögonen som är rinniga och röda under dagtid och fruktansvärt geggiga på nätterna utan att isf direkt tvätta händerna osv.
Imorgon känns ännu tuffare att missa eftersom det dessutom är luciafirande för vår skola då. Det innebär att vi får ta del av de äldre elevernas luciatåg samt att det är risgrynsgröt med pepparkaka och mandarin till lunch, bästaste lunchen på hela året. Inte för att det är den godaste utan för att det är så mysigt och mycket känsla kring det. Faktiskt så skulle det nog kunna vara en av mina starkaste traditioner faktiskt för så har det nog varit under hela min skolgång under uppväxten också. Visserligen hade jag typ 7-8 års uppehåll från den men ändå.
Nu hoppas jag verkligen att jag blir frisk snart och att jag om inte annat blir tillräckligt pigg för att samla på mig några km till. Jag låg ju sjukt bra till inför att klara 15 mil innan det här hände och det skulle vara så surt om jag misslyckas nu pga det här. Är glad att jag faktiskt valde att räkna hela julveckan som bonus och tid att ta igen det om jag inte skulle varit klar då redan. i lördags gick jag till handbollen vilket gjorde att jag kom upp i sammanlagt 105,8 km. Vilket alltså är så långt jag kommit nu också tyvärr men det gör att jag har 13 dagar på mig att klara 45km vilket faktiskt borde vara hur enkelt som helst. För nu är det bara två träningar i veckan utöver det där jag ska klara av. Tidigare har det ju varit en match också vilket gör att det känns som att jag har en extradag per vecka nästan att promenera eller springa på. Dessutom är det 3-4 veckodagar då jag kommer vara ledig och borde ha obegränsat med tid för att gå och springa. Jag måste bara bli tillräckligt frisk så jag orkar helt enkelt.
Jag har ju ytterligare ett mål att klara av innan det här året är slut, där ligger jag inte alls lika bra till så det kommer bli betydligt mycket tuffare. Men skam den som ger sig, pyssla kan man ju iaf göra trots halsont. Visserligen har jag inte pallat att göra det alls den här veckan heller dock, tror jag kanske gjorde några sidor i måndags men annars har huvudet inte orkat det ens. Men tänkte att jag kanske ska försöka mig på det nu. Jag sov ju i två timmar efter jobbet så en timme till kan jag nog palla med att vara vaken.
Inte så ofta...
...det händer något här inne längre. Det har bara blivit så, har inte riktigt tid och tillräckligt med lust för att ta mig tid antar jag. Just nu sitter jag och har ångest över att behöva ge mig ut på en löptur följt av handbollsträningen. Det är så mörkt och kallt ute och jag skulle lätt kunna gå och lägga mig för natten istället. Känns som om klockan är närmare midnatt faktiskt. Tur att träningen inte känns lika tung och tråkig som den gjort stora delar av min seniortid.
När vi var i Skövde gjorde vi en deal för att vi alla ville röra på oss aningen mer än vi gör. Jag har verkligen latat till mig en del med träningen om man jämför med hur det var som bäst. Inte för att det är lika illa som när det var som sämst men under hösten skulle jag gissa på att jag snittar tre pass i veckan och det är jag inte helt nöjd med. I alla fall så bestämde vi oss för att vi ska gå eller springa 15 mil var innan julafton, vilket innebär mellan två och tre mil i veckan. Det fick den effekt som jag ville, jag har verkligen rört på mig mer men herrejösses vad det känns som att jag inte gör annat än springer. Förra veckan sprang jag måndag, tisdag, torsdag, fredag och promenad lördag. Sen hade jag ju också handboll på tisdag, torsdag och söndag. Jag är nog fortfarande nöjd med dealen och känner väl på sätt och vis att jag skulle kunna lägga ner så fort jag inte är det även om mitt envisa vägra vika ner sig sida inte skulle tycka om det. Men det blir ju bara kallare och kallare och jag är väldigt trött på att ränna runt i en mörk skog. Aja det är bara att kämpa på, jag vet ju att jag kommer vara både nöjd och stolt om jag klarar utmaningen.
I helgen mötte vi Enköping, hatar att möta dem men det var ju verkligen inte samma Enköping vi mött de senaste åren. Trots det lyckades vi inte vinna. Vi förlorade med 22-21, fruktansvärt irriterande då vi precis lika gärna hade kunnat vunnit eller iaf spelat lika. Jag missade en straff när det var typ fyra min kvar och matchen var helt jämn, stolpe ut :-( De fick en straff när det var fyra sek kvar, jag orsakade den och den gick in via stolpen. Med bara den informationen kanske man kan tycka att jag ska skämmas eller må dåligt över min insats men det gör jag faktiskt inte. Klart jag velat sätta straffen och är irriterad över att jag inte gjorde det. När det gäller deras straff så vet jag inte om jag tycker att det är det. En spelare var helt fri och jag var på henne litegrann så jag kan köpa att det blir straff men samtidigt var det inte den nivån de dömt efter under resten av matchen men men. Jag ångrar inte heller att jag var där och störde lite man kan ju inte bara stanna och se på när någon kommer helt fri. Jag tror jag skulle klandra mig mer om det inte var för att jag är väldigt nöjd med resten av matchen. Jag gjorde åtta mål vilket är mycket för att vara jag. Jag tycker att jag var stabil bakåt och tog merparten bra beslut under matchen. Känns skönt att gå ifrån en match och vara hyfsat nöjd med sin egen insats, så surt bara att det inte räcker till vinst för oss. Men jag tycker att laget spelade klart bättre den här helgen än de senaste matcherna iaf så det är ju bra. Nu är det bara en match kvar innan uppehållet, jag hoppas verkligen vi får avsluta med en vinst men det kommer kräva mycket tur och ännu mer kämparglöd.
Nä nu ska jag äta lite och sen byta om.
När vi var i Skövde gjorde vi en deal för att vi alla ville röra på oss aningen mer än vi gör. Jag har verkligen latat till mig en del med träningen om man jämför med hur det var som bäst. Inte för att det är lika illa som när det var som sämst men under hösten skulle jag gissa på att jag snittar tre pass i veckan och det är jag inte helt nöjd med. I alla fall så bestämde vi oss för att vi ska gå eller springa 15 mil var innan julafton, vilket innebär mellan två och tre mil i veckan. Det fick den effekt som jag ville, jag har verkligen rört på mig mer men herrejösses vad det känns som att jag inte gör annat än springer. Förra veckan sprang jag måndag, tisdag, torsdag, fredag och promenad lördag. Sen hade jag ju också handboll på tisdag, torsdag och söndag. Jag är nog fortfarande nöjd med dealen och känner väl på sätt och vis att jag skulle kunna lägga ner så fort jag inte är det även om mitt envisa vägra vika ner sig sida inte skulle tycka om det. Men det blir ju bara kallare och kallare och jag är väldigt trött på att ränna runt i en mörk skog. Aja det är bara att kämpa på, jag vet ju att jag kommer vara både nöjd och stolt om jag klarar utmaningen.
I helgen mötte vi Enköping, hatar att möta dem men det var ju verkligen inte samma Enköping vi mött de senaste åren. Trots det lyckades vi inte vinna. Vi förlorade med 22-21, fruktansvärt irriterande då vi precis lika gärna hade kunnat vunnit eller iaf spelat lika. Jag missade en straff när det var typ fyra min kvar och matchen var helt jämn, stolpe ut :-( De fick en straff när det var fyra sek kvar, jag orsakade den och den gick in via stolpen. Med bara den informationen kanske man kan tycka att jag ska skämmas eller må dåligt över min insats men det gör jag faktiskt inte. Klart jag velat sätta straffen och är irriterad över att jag inte gjorde det. När det gäller deras straff så vet jag inte om jag tycker att det är det. En spelare var helt fri och jag var på henne litegrann så jag kan köpa att det blir straff men samtidigt var det inte den nivån de dömt efter under resten av matchen men men. Jag ångrar inte heller att jag var där och störde lite man kan ju inte bara stanna och se på när någon kommer helt fri. Jag tror jag skulle klandra mig mer om det inte var för att jag är väldigt nöjd med resten av matchen. Jag gjorde åtta mål vilket är mycket för att vara jag. Jag tycker att jag var stabil bakåt och tog merparten bra beslut under matchen. Känns skönt att gå ifrån en match och vara hyfsat nöjd med sin egen insats, så surt bara att det inte räcker till vinst för oss. Men jag tycker att laget spelade klart bättre den här helgen än de senaste matcherna iaf så det är ju bra. Nu är det bara en match kvar innan uppehållet, jag hoppas verkligen vi får avsluta med en vinst men det kommer kräva mycket tur och ännu mer kämparglöd.
Nä nu ska jag äta lite och sen byta om.
