Bara dravel
Just nu rullar livet bara på känns det som. Tiden går fort vilket jag konstaterar nästan varje dag och även fast jag vet att jag gör massa saker som är betydelsefulla och lever det liv som jag vill leva kan jag ibland känna att allt är meningslöst. Ibland är ju verkligen inte ofta och jag tror att det kan vara svårt att komma ifrån den känslan helt och hållet hela tiden men jag vet ju att jag känner den mer då jag är ledig ganska mycket och inte gör något speciellt med ledigheten så nu får jag helt enkelt se till att ta tag i saken för framöver kommer jag ha en del ledig tid :-)
Jag vet ju att det känns bättre om jag tränar, och just nu tränar jag inte över huvud taget. Trots att jag vet det så tränar jag inte, jag var faktiskt ganska sugen på att springa igår, eller ganska sugen är en överdriven känsla men det kändes inte avskyvärt att tänka tanken att ge mig ut. Då borde jag verkligen ha passat på men icke då... Jag längtar verkligen till Tinna kommer hem och hjälper mig att ta mig ut i skogen :-) Jag var ledig fyra dagar förra veckan och den som kändes allra härligast och bäst var faktiskt den då jag tillbringade en timme med att sopa altanen, en timme med att skura den och två-tre timmar att olja in den. Det finns hur många projekt som helst att ta tag i hemma men ändå så gör jag inget. Varför kan man ju fråga sig? Jag tror att det börjar bli dags för mig att bli vuxen på allvar. Att inte tillbringa 90% av min lediga tid till att bara slötitta på datorn/tv:n och slösurfa, man blir ju så seg och mosig av det så det finns inte. Den här helgen har jag tagit med mig lite hem att rätta och analysera och det var tillfredställande och faktiskt ganska kul så jag ångrade nästan att jag inte hade mer med mig hem.
Någon liten släng av åldersnoja har jag nog åkt på samtidigt som vissa saker i mitt privatliv som alltid varit så självklara inte riktigt längre är det. Som handbollen tillexempel, ska jag spela eller inte?
Jag mailade min tränare och sa i stort sett att han inte ska räkna med mig som spelare framöver. För just nu står det mig verkligen upp i halsen. Jag avskyr de dagar vi har träning för jag vet att jag kommer må dåligt så fort jag tänker på träningen. Jag vill verkligen inte gå, jag funderar på om vi blir så många som åtta spelare eller inte och jag känner mig så omotiverad som man bara kan göra. Och så känner jag mig tvingad att gå, tvingad av mitt eget samvete och min pliktkänsla gentemot laget. Det där laget som har kanske fyra-fem spelare med samma pliktkänsla och resten som kommer och går precis som de själva känner för. Som det är nu växer bara mitt hat inför träningarna och jag kände att jag var tvungen att bryta trenden. Jag hoppas att jag kommer bli mer motiverad och positivt inställd till det om jag får ta en paus från det och ha samma inställning till det som den där klicken som inte sätter laget först, eller ens i närheten av långt fram. Samtidigt vill jag inte tillhöra den klicken.
Jag tycker ju att det är ganska kul att spela match, även fast jag allt som oftast blir riktigt irriterad och grinig över hur dåligt det går och på beslut som tas av tränare, medspelare och andra inblandade. Det känns så hemskt tråkigt att det har blivit så här. Handbollen ska vara mitt fritidsintresse som jag ska vilja gå till, men som en kär vän till mig uttryckte sig så går jag bra mycket hellre till jobbet än till mina träningar och då menar jag verkligen bra mycket hellre. Visst ska jag erkänna att jag gärna går till jobbet, jag kan tycka att det är jobbigt att komma upp på morgonen och vara lite otaggad på att ta mig till jobbet också men så fort jag är på väg eller där känns det helt rätt och det är där jag vill vara då. Så har det varit med handbollen större delen av senioråren. Det fanns en tid då jag längtade efter träningar, matcher och cuper, en tid då jag njöt av att veta att snart är det handboll, en tid då jag älskade alla delar av det och jag är sjukt tacksam över att jag har haft den tiden. Men det är länge sedan, det var när jag var ungdomsspelare. Nu är det inte ens kul när jag är där speciellt ofta. Snarare att 70% av tiden som jag är där önskar jag att jag inte var det (nu syftar jag enbart på den delen av handbollen som innefattar mig som spelare, alltså när jag är där med damlaget). Men fy, läser jag det jag själv skriver funderar jag ju allvarligt på varför jag inte slutat för länge sedan men så enkelt är det inte. Jag älskar att spela handboll egentligen och de stunder som den känslan kommer tillbaka till mig även om det bara är 5% av tiden jag tillbringar där så gör den att det har varit värt det länge. Jag vill nog inte riktigt sluta och hoppas verkligen inte att de som är anledningen till att jag fortfarande spelar bestämmer sig för att sluta. Jag tror och hoppas att jag och mina vapendragare kan hitta tillbaka men det känns oerhört läskigt att tänka tanken att det kanske inte blir så.
Igår bakade jag bullar, för tredje gången i mitt liv. De blev inte riktigt lika lyckade som sist men jag var rätt stressad för det var samtidigt som jag tittade på hockey och jag hann nästan inte klart förrän det var dags för fotbollsmatch, men de var så goda så jag redan smällt i mig säkert sju stycken (igår åt jag inte så många eftersom jag proppade i mig så mycket deg och tillslut mådde lite illa faktiskt - det finns ett stopp i mig ibland :-)). Real luftade en hel del stackars spelare som knappt fått någon speltid alls i år, vilket inte är så konstigt med tanke på hur bra alla andra har gjort det, och det märktes väl en del kan man säga. Å andra sidan var det kanske inte helt lätt att ladda om efter guldfirandet och kanske var det det som påverkade spelet ännu mer. De låg under nästan hela matchen med 1-0, Ronaldo kvitterade på straff, lär ha varit rätt skönt efter hans senaste två missar, och sedan gjorde de ett till på övertid. Tyckte lite synd om Granada faktiskt som dessutom behövde poängen men det var skönt med lite flyt för real. Jag hoppas på vinst nästa match så når de 100 poäng vilket är helt otroligt på en säsong, 114 är väl maxpoängen?! Tyvärr kommer väl skytteligan gå till Messi som gjorde fyra stycken i gårdagens match, dåligt att göra sju mål? på de sista två matcherna. Hoppet är väl det sista som överger människan och kanske lyckas Ronaldo göra typ sex mål i sista matchen, eller vad är det nu som behövs?
Jag vet ju att det känns bättre om jag tränar, och just nu tränar jag inte över huvud taget. Trots att jag vet det så tränar jag inte, jag var faktiskt ganska sugen på att springa igår, eller ganska sugen är en överdriven känsla men det kändes inte avskyvärt att tänka tanken att ge mig ut. Då borde jag verkligen ha passat på men icke då... Jag längtar verkligen till Tinna kommer hem och hjälper mig att ta mig ut i skogen :-) Jag var ledig fyra dagar förra veckan och den som kändes allra härligast och bäst var faktiskt den då jag tillbringade en timme med att sopa altanen, en timme med att skura den och två-tre timmar att olja in den. Det finns hur många projekt som helst att ta tag i hemma men ändå så gör jag inget. Varför kan man ju fråga sig? Jag tror att det börjar bli dags för mig att bli vuxen på allvar. Att inte tillbringa 90% av min lediga tid till att bara slötitta på datorn/tv:n och slösurfa, man blir ju så seg och mosig av det så det finns inte. Den här helgen har jag tagit med mig lite hem att rätta och analysera och det var tillfredställande och faktiskt ganska kul så jag ångrade nästan att jag inte hade mer med mig hem.
Någon liten släng av åldersnoja har jag nog åkt på samtidigt som vissa saker i mitt privatliv som alltid varit så självklara inte riktigt längre är det. Som handbollen tillexempel, ska jag spela eller inte?
Jag mailade min tränare och sa i stort sett att han inte ska räkna med mig som spelare framöver. För just nu står det mig verkligen upp i halsen. Jag avskyr de dagar vi har träning för jag vet att jag kommer må dåligt så fort jag tänker på träningen. Jag vill verkligen inte gå, jag funderar på om vi blir så många som åtta spelare eller inte och jag känner mig så omotiverad som man bara kan göra. Och så känner jag mig tvingad att gå, tvingad av mitt eget samvete och min pliktkänsla gentemot laget. Det där laget som har kanske fyra-fem spelare med samma pliktkänsla och resten som kommer och går precis som de själva känner för. Som det är nu växer bara mitt hat inför träningarna och jag kände att jag var tvungen att bryta trenden. Jag hoppas att jag kommer bli mer motiverad och positivt inställd till det om jag får ta en paus från det och ha samma inställning till det som den där klicken som inte sätter laget först, eller ens i närheten av långt fram. Samtidigt vill jag inte tillhöra den klicken.
Jag tycker ju att det är ganska kul att spela match, även fast jag allt som oftast blir riktigt irriterad och grinig över hur dåligt det går och på beslut som tas av tränare, medspelare och andra inblandade. Det känns så hemskt tråkigt att det har blivit så här. Handbollen ska vara mitt fritidsintresse som jag ska vilja gå till, men som en kär vän till mig uttryckte sig så går jag bra mycket hellre till jobbet än till mina träningar och då menar jag verkligen bra mycket hellre. Visst ska jag erkänna att jag gärna går till jobbet, jag kan tycka att det är jobbigt att komma upp på morgonen och vara lite otaggad på att ta mig till jobbet också men så fort jag är på väg eller där känns det helt rätt och det är där jag vill vara då. Så har det varit med handbollen större delen av senioråren. Det fanns en tid då jag längtade efter träningar, matcher och cuper, en tid då jag njöt av att veta att snart är det handboll, en tid då jag älskade alla delar av det och jag är sjukt tacksam över att jag har haft den tiden. Men det är länge sedan, det var när jag var ungdomsspelare. Nu är det inte ens kul när jag är där speciellt ofta. Snarare att 70% av tiden som jag är där önskar jag att jag inte var det (nu syftar jag enbart på den delen av handbollen som innefattar mig som spelare, alltså när jag är där med damlaget). Men fy, läser jag det jag själv skriver funderar jag ju allvarligt på varför jag inte slutat för länge sedan men så enkelt är det inte. Jag älskar att spela handboll egentligen och de stunder som den känslan kommer tillbaka till mig även om det bara är 5% av tiden jag tillbringar där så gör den att det har varit värt det länge. Jag vill nog inte riktigt sluta och hoppas verkligen inte att de som är anledningen till att jag fortfarande spelar bestämmer sig för att sluta. Jag tror och hoppas att jag och mina vapendragare kan hitta tillbaka men det känns oerhört läskigt att tänka tanken att det kanske inte blir så.
Igår bakade jag bullar, för tredje gången i mitt liv. De blev inte riktigt lika lyckade som sist men jag var rätt stressad för det var samtidigt som jag tittade på hockey och jag hann nästan inte klart förrän det var dags för fotbollsmatch, men de var så goda så jag redan smällt i mig säkert sju stycken (igår åt jag inte så många eftersom jag proppade i mig så mycket deg och tillslut mådde lite illa faktiskt - det finns ett stopp i mig ibland :-)). Real luftade en hel del stackars spelare som knappt fått någon speltid alls i år, vilket inte är så konstigt med tanke på hur bra alla andra har gjort det, och det märktes väl en del kan man säga. Å andra sidan var det kanske inte helt lätt att ladda om efter guldfirandet och kanske var det det som påverkade spelet ännu mer. De låg under nästan hela matchen med 1-0, Ronaldo kvitterade på straff, lär ha varit rätt skönt efter hans senaste två missar, och sedan gjorde de ett till på övertid. Tyckte lite synd om Granada faktiskt som dessutom behövde poängen men det var skönt med lite flyt för real. Jag hoppas på vinst nästa match så når de 100 poäng vilket är helt otroligt på en säsong, 114 är väl maxpoängen?! Tyvärr kommer väl skytteligan gå till Messi som gjorde fyra stycken i gårdagens match, dåligt att göra sju mål? på de sista två matcherna. Hoppet är väl det sista som överger människan och kanske lyckas Ronaldo göra typ sex mål i sista matchen, eller vad är det nu som behövs?
Kommentarer
Trackback
