Katarina Pettersson

Jag sitter i soffan och degar till gilmore girls. Jag är inte den mest sociala människan och kan tycka att det är lite jobbigt med oväntade besök. När det knackar på dörren och jag inte väntar på någon får jag alltid en liten obehaglig känsla i magen. Varför vet jag faktiskt inte och kan inte ens förklara det för mig själv för jag har aldrig varit med om ett obehagligt besök. Visserligen har jag varit med om besök då jag skämts lite över hur stökigt det är hemma eller så men tom det är bara några enstaka tillfällen. Nu när vi bor i huset så tycker jag ibland att jag ser någon i ögonvrån som rör sig utanför huset och blir lite orolig, rätt ofta tycker jag att det verkar som om bilar stannar till och lyssnar uppmärksamt men 99 gånger av 100 är det såklart inbillning, eller det räcker inte 999 av 1000 minst. För ett litet tag sen tyckte jag att det lät som om någon gick på gruset här utanför och tittade dit men såg inget men bara några sekunder senare knackade det på dörren. Fan, tänkte jag men var glad att jag hade tillräckligt med kläder på mig för att kunna öppna dörren, visserligen bara min fula rutiga hemmaklänning men ändå. Jag gick och öppnade och utanför stod en liten liten kille som ändå var så stor. Första tanken var att det var en av grannens söner men så såg jag ju att det var en av mina guldklimpar från förskolan. Jag har för mig att han började på småbarnsavdelningen hösten som jag började, han gick på min avdelning det sista halvåret som jag var där ungefär men jag hade hans storebror hela tiden jag jobbade. Han stod bara där och såg helt underbar ut. De bor i närheten men har aldrig varit här förut. Det var så härligt att träffa honom igen och efter ett litet tag kom storebror fram runt husknuten och jag fick hälsa på deras hund som de var ute och rastade. Jag måste ta mig tid att åka till förskolan och hälsa på. Det har jag bara gjort en gång sen jag slutade, till mitt försvar beror det mycket på att det inte är så många som är kvar där sedan min tid, det gäller barn såväl som personal. De två sista åren jobbade jag ju främst med de allra äldsta och de har ju sedan länge gått vidare till skolans värld. Men det finns ju några underbara troll som är kvar och som jag saknar så mycket så det värker till inom mig om jag tänker på dem, värker till på ett härligt och positivt sätt ska jag tillägga. Undra när jag ska lyckas få till det, på tisdag kanske fast nej då är det ju match och då kommer jag nog jobba över och gå direkt. Jag vill vara där senast 15 för annars hinner så många gå hem och då är det tisdagar eller fredagar som gäller. Det är supersvårt att lämna jobbet före tre och före halvtre är det i stort sett omöjligt om jag inte har en superviktig tid bokad.
Men som sagt så ska jag ta mig tid, det är de små trollen värda flera gånger om för det var så kul att få se dem igen!