Ensam och livets slut
Jag trivs verkligen bra ensam. Det finns några få personer som jag trivs nästan lika bra med som jag trivs med mig själv men inte ens dem skulle jag vilja vara för många dagar i sträck med utan att få en paus och bara vara med mig själv. Det ligger i min natur och eftersom jag trivs med det är det inget jag tänker arbeta på att förändra i närmsta laget.
I söndags fick vi finbesök från Danmark och de stannar till nu på fredag. Besöket innebär att vi är tre familjer (dock bara sju personer sammanlagt) som bor och lever tillsammans. Det är underbart kul och jag tycker verkligen om alla supermycket. Just nu sitter jag dock alldeles själv hemma och njuter faktiskt lite av just att få en paus från samlivet med de andra. Inte för att jag vill bort från dem på något sätt utan för att jag vill få vara helt själv. Anledningen till att jag fick den här pausen (visst hade jag kunnat tagit den annars också just för att jag velat men det hade jag nog inte gjort eftersom jag inte hade velat det tillräckligt för att det skulle vara värt det) är både sorglig och härlig. Jag ska nämligen på begravning om två timmar. Det är andra begravningen för i år på mammas sida (när jag räknar mina närmsta) och då är vi inte alls särskilt många där. Två av nio har lämnat jordelivet i år, den första var tragiskt och jobbigt även om jag ändå hoppas att det var det bästa för henne själv. Den andra var efterlängtad och helt klart det bästa för alla och särskilt henne själv även om det ändå känns lite sorgligt och tomt att veta att hon inte lever längre. Den något asociala egenkapen jag har har jag ärvt från min mormor som ärvt den från sin pappa osv. Hon och morfar var mina favoriter när jag var små, vi bodde grannar med dem och sov ofta över där när våra föräldrar jobbade natt, dygn osv. Hon var världens bästa mormor för mig. När min morfar dog kändes det som att hon tappade lite livsgnista. Hon klagade rätt snart själv över att hon behövde leva vidare ensam. Rätt snart märkte vi att hon skulle få svårt att klara sig själv för att hon blev mer och mer förvirrad. Jag är övertygad om att processen skyndades på eftersom hon var den ensamvarg hon var, hon träffade i stort sett bara oss i familjen, och rätt snart konstaterades demens och så småningom även alzheimer. Det blev ohållbart att hon skulle kunna bo kvar i sitt på tok för stora och krävande hus så det ordnades med lägenhet och min morbror tog över huset. Hon klarade sig väl hyfsat i lägenheten i några år men sinnet fördunklades mer och mer och mot hennes vilja blev hon satt på hem eftersom hon var en fara för sig själv. Från hemmet rymde hon några gånger vilket bara det känns rätt fruktansvärt. Stackars person som inte gjort något fel men ändå blir inlåst. Jag har svårt att förstå varför döden ska vänta så länge när den skulle kunna vara en befrielse. I perioder vägrade hon äta i försök att svälta sig själv men sinnet var inte klart tillräckligt länge för att lyckas för plötsligt var hon tillbaka i barndomen och åt för att hon glömde att hon inte ville leva längre.
Den sista gången jag kommer ihåg att jag träffade henne och hon faktiskt till ganska stor del visste vem jag var var för ungefär nio år sedan. De sista åren har hon inte känt igen sina egna barn och blivit helt sängliggande och utan talförmåga. Mamma, Anki och Natte har plikttroget besökt henne, främst för att se att hon inte blir vanvårdad tror jag eftersom det inte tycks ha gett Margit något alls. Fy för att behöva se sin mamma på det sättet. Jag önskar för allt i livet inte att min mamma (eller någon annan heller för den delen) går samma väg till mötes. Tyvärr finns det ju en rätt stor risk för det ändå. Genetiskt sett är hennes släkt seglivade och med stort anlag för demens, vilket mormor såklart är ett bevis på. Förhoppningsvis har sinnet varit så förstört att hon inte ens har behövt varit medveten om sitt eget lidande de senaste två tre åren iaf, då har det bara varit hennes barn som lidit, innan dess led hon så fort hon hade stunder av klarhet.
Så denna stund när vi får begrava henne är som sagt efterlängtad och egentligen ganska så glädjefylld men samtidigt är det ju ledsamt att behöva begrava sin mamma eller mormor.
Men jag ska minnas den hon var, min älskade mormor som var så snäll och mysig. Hon som alltid jobbade och slet och som alltid gjorde varm choklad med grädde till mig när jag sov över där. Jag ska vara tacksam för att jag fått växa upp med henne vid min sida och för allt hon har gett mig. Jag ska vara glad för att hon slipper leva längre vare sig det är så att hon bara är borta eller om hon finns någonstans i anden.
Jag är inte speciellt troende eller andlig men är det så att det finns något liv efter döden så är jag övertygad om att hon är väldigt lycklig nu. Mormors mamma dog kort efter att hon födde min mamma. Innan det hade hon länge varit sjuk och mormor hade några yngre syskon som hon i stort sett hade blivit en extramamma för. Hennes lillebror Kalle älskade henne över allt annat (iaf enligt flera andra i familjen) Jag har bara träffat honom någon enstaka gång uppe i Junsele (där de kommer ifrån) och tyckte direkt om honom för att han påminde så mycket om mormor. Han har också varit dement och i livets slutskede ett tag nu och fint nog fick han faktiskt dö bara två dagar efter mormor. Ingegärd (syster till mormor och Kalle) hade vakat vid hans sida och i slutet viskade hon om och om att Margit väntade på honom och att han skulle fara till henne.
Nu ska jag väl hoppa in i duschen, det lämpar sig inte att komma försent till en begravning kan jag tycka.
Så småningom ska jag väl se tillbaka på det här året som gått för imorgon är det sista dagen innan vi får ringa in ett nytt. Normalt brukar jag publicera en årsresumé i slutet av december men det hinner jag inte med i år. Danmarksgästerna och mitt löfte till mig själv att hinna ikapp med fotoalbumen har kommit emellan. Det där löftet har gått ganska bra faktiskt, jag är inte helt klar men jag har faktiskt klistrat in i stort sett alla bilder och till och med börjat välja ut bilder till 2015 års album. Visserligen ska jag väl göra fotoböcker för resorna jag gjorde 2015 också men det tänkte jag redan från början att jag inte skulle behöva bli klar med faktiskt. Och sen så har främsta anledningen till varför jag var så mån om att bli klar med albumen faktiskt skjutits upp en del så jag har fått lite extratid till album kanske man kan säga. Hurusom helst är jag glad över att jag satte lite press på mig och nöjd med vad jag har presterat. Det gäller att inte tappa fart nu bara... Men som sagt, duschen väntar.
I söndags fick vi finbesök från Danmark och de stannar till nu på fredag. Besöket innebär att vi är tre familjer (dock bara sju personer sammanlagt) som bor och lever tillsammans. Det är underbart kul och jag tycker verkligen om alla supermycket. Just nu sitter jag dock alldeles själv hemma och njuter faktiskt lite av just att få en paus från samlivet med de andra. Inte för att jag vill bort från dem på något sätt utan för att jag vill få vara helt själv. Anledningen till att jag fick den här pausen (visst hade jag kunnat tagit den annars också just för att jag velat men det hade jag nog inte gjort eftersom jag inte hade velat det tillräckligt för att det skulle vara värt det) är både sorglig och härlig. Jag ska nämligen på begravning om två timmar. Det är andra begravningen för i år på mammas sida (när jag räknar mina närmsta) och då är vi inte alls särskilt många där. Två av nio har lämnat jordelivet i år, den första var tragiskt och jobbigt även om jag ändå hoppas att det var det bästa för henne själv. Den andra var efterlängtad och helt klart det bästa för alla och särskilt henne själv även om det ändå känns lite sorgligt och tomt att veta att hon inte lever längre. Den något asociala egenkapen jag har har jag ärvt från min mormor som ärvt den från sin pappa osv. Hon och morfar var mina favoriter när jag var små, vi bodde grannar med dem och sov ofta över där när våra föräldrar jobbade natt, dygn osv. Hon var världens bästa mormor för mig. När min morfar dog kändes det som att hon tappade lite livsgnista. Hon klagade rätt snart själv över att hon behövde leva vidare ensam. Rätt snart märkte vi att hon skulle få svårt att klara sig själv för att hon blev mer och mer förvirrad. Jag är övertygad om att processen skyndades på eftersom hon var den ensamvarg hon var, hon träffade i stort sett bara oss i familjen, och rätt snart konstaterades demens och så småningom även alzheimer. Det blev ohållbart att hon skulle kunna bo kvar i sitt på tok för stora och krävande hus så det ordnades med lägenhet och min morbror tog över huset. Hon klarade sig väl hyfsat i lägenheten i några år men sinnet fördunklades mer och mer och mot hennes vilja blev hon satt på hem eftersom hon var en fara för sig själv. Från hemmet rymde hon några gånger vilket bara det känns rätt fruktansvärt. Stackars person som inte gjort något fel men ändå blir inlåst. Jag har svårt att förstå varför döden ska vänta så länge när den skulle kunna vara en befrielse. I perioder vägrade hon äta i försök att svälta sig själv men sinnet var inte klart tillräckligt länge för att lyckas för plötsligt var hon tillbaka i barndomen och åt för att hon glömde att hon inte ville leva längre.
Den sista gången jag kommer ihåg att jag träffade henne och hon faktiskt till ganska stor del visste vem jag var var för ungefär nio år sedan. De sista åren har hon inte känt igen sina egna barn och blivit helt sängliggande och utan talförmåga. Mamma, Anki och Natte har plikttroget besökt henne, främst för att se att hon inte blir vanvårdad tror jag eftersom det inte tycks ha gett Margit något alls. Fy för att behöva se sin mamma på det sättet. Jag önskar för allt i livet inte att min mamma (eller någon annan heller för den delen) går samma väg till mötes. Tyvärr finns det ju en rätt stor risk för det ändå. Genetiskt sett är hennes släkt seglivade och med stort anlag för demens, vilket mormor såklart är ett bevis på. Förhoppningsvis har sinnet varit så förstört att hon inte ens har behövt varit medveten om sitt eget lidande de senaste två tre åren iaf, då har det bara varit hennes barn som lidit, innan dess led hon så fort hon hade stunder av klarhet.
Så denna stund när vi får begrava henne är som sagt efterlängtad och egentligen ganska så glädjefylld men samtidigt är det ju ledsamt att behöva begrava sin mamma eller mormor.
Men jag ska minnas den hon var, min älskade mormor som var så snäll och mysig. Hon som alltid jobbade och slet och som alltid gjorde varm choklad med grädde till mig när jag sov över där. Jag ska vara tacksam för att jag fått växa upp med henne vid min sida och för allt hon har gett mig. Jag ska vara glad för att hon slipper leva längre vare sig det är så att hon bara är borta eller om hon finns någonstans i anden.
Jag är inte speciellt troende eller andlig men är det så att det finns något liv efter döden så är jag övertygad om att hon är väldigt lycklig nu. Mormors mamma dog kort efter att hon födde min mamma. Innan det hade hon länge varit sjuk och mormor hade några yngre syskon som hon i stort sett hade blivit en extramamma för. Hennes lillebror Kalle älskade henne över allt annat (iaf enligt flera andra i familjen) Jag har bara träffat honom någon enstaka gång uppe i Junsele (där de kommer ifrån) och tyckte direkt om honom för att han påminde så mycket om mormor. Han har också varit dement och i livets slutskede ett tag nu och fint nog fick han faktiskt dö bara två dagar efter mormor. Ingegärd (syster till mormor och Kalle) hade vakat vid hans sida och i slutet viskade hon om och om att Margit väntade på honom och att han skulle fara till henne.
Nu ska jag väl hoppa in i duschen, det lämpar sig inte att komma försent till en begravning kan jag tycka.
Så småningom ska jag väl se tillbaka på det här året som gått för imorgon är det sista dagen innan vi får ringa in ett nytt. Normalt brukar jag publicera en årsresumé i slutet av december men det hinner jag inte med i år. Danmarksgästerna och mitt löfte till mig själv att hinna ikapp med fotoalbumen har kommit emellan. Det där löftet har gått ganska bra faktiskt, jag är inte helt klar men jag har faktiskt klistrat in i stort sett alla bilder och till och med börjat välja ut bilder till 2015 års album. Visserligen ska jag väl göra fotoböcker för resorna jag gjorde 2015 också men det tänkte jag redan från början att jag inte skulle behöva bli klar med faktiskt. Och sen så har främsta anledningen till varför jag var så mån om att bli klar med albumen faktiskt skjutits upp en del så jag har fått lite extratid till album kanske man kan säga. Hurusom helst är jag glad över att jag satte lite press på mig och nöjd med vad jag har presterat. Det gäller att inte tappa fart nu bara... Men som sagt, duschen väntar.
Kommentarer
Trackback
