Sjuk och gnällig
Som vanligt när jag blir sjuk blir jag väldigt ynklig och gnällig, fast faktiskt inte riktigt så illa den här gången som det kan vara. Undra om det kan vara för att jag börjar vänja mig lite mer. Kroppen sviker mer och mer, antar att det går utför när man blir äldre ;-) Känslan av att vara oövervinnerlig och odödlig infinner sig alltmer sällan och respekten för livet ökar.
Börjar skriva om helgens match tror jag. Sista matchen innan uppehållet och jag var pigg och frisk när det var dags. Jag var nöjd sen matchen innan och hoppades att jag skulle kunna göra en till bra match, vilket sket sig totalt. Extra jobbigt kändes det för att Helena, mamma och Kjell satt i publiken och för att resten av laget också sög så vi förlorade stort mot ett lag som inte alls var bra. Jag var sjukt irriterad och frustrerad efteråt, lite tröst fick jag när jag kom upp i omklädningsrummet och såg att real iaf ledde med 4-0. Tog två minuter efter snacket då jag lät mig vara assur för sen väntade middag med de som varit min publik och jag ville inte dra ner stämningen helt och hållet. Lyckades inte helt men måste ändå säga att jag var rätt bra på att koppla bort matchen och känslorna efter den. Måste ha tagit på psyket för jag lämnade tydligen mobilen med körkort och bankomatkort och allt i hallen vilket jag insåg när vi kom till Lilla Hantverkarn i Täby kyrkby. Pallade inte att åka tillbaka och tänkte att hallen kanske inte ens skulle vara öppen vid det laget. Kjell fick ringa Kicki som fick hjälpa mig att få tag på någon där som kunde ta hand om telefonen vilket Alina så snällt gjorde. Jag bestämde mig för att skita i att hämta den och tänkte testa mitt beroende av mobilen fram till tisdagen då vi ändå skulle ses. Till min lycka hade jag rätt, är inte speciellt beroende av den alls. Nu har man faktiskt ganska lätt att kommunicera med människor ändå via internet så det gick verkligen inte någon nöd på mig. Det som på förhand kändes jobbigast att bli av med var runkeeper och möjligheten att lyssna på min ljudbok vilket i efterhand inte har saknats alls typ eftersom jag blev sjuk och inte pallrat mig ut på minsta lilla löprunda eller promenad.
Kjell hade vid det här laget varit sjuk i en vecka och faktiskt sjukare än jag någonsin sett honom. Han är faktiskt fortfarande inte helt bra men nu är han iaf pigg och så, det är bara hostan som dröjer sig kvar. Jag var så nöjd och kaxig (och tog ut segern i förskott) över att mitt immunsystem stod emot allt och på söndagen började det klia i halsen och göra ont i gommen typ. På måndagen var det betydligt värre och under natten hade mina ögon klappat ihop totalt och rann och varade (kan man säga det om all gegga?) konstant. Så jag tog mig till jobbet i glasögon och röda ögon och öm hals. Planen var att gå på bio med Kicki men vi flyttade fram det besöket och jag åkte hem och tog det lugnt i soffan. Övervägde att springa eftersom jag inte vill misslyckas med mitt mål med 15 mil innan jul men tröttheten och det halsonda tog över. På tisdagen var det ännu värre då halsen gjorde ännu ondare och dessutom började rösten ge lite vika. Jag åkte till träningen för att hämta mobilen men sen drog jag hem och bänkade mig framför CL och Sverigematchen som båda faktiskt gick rätt bra. Visst hade det varit grymt mycket bättre med en vinst mot Holland men på förhand trodde jag på stortorsk och ett tag under matchen var jag säker på förlust så det var ändå skönt att vi tog en poäng, synd bara att det inte var en sekund extra kvar så Linnea kunde blivit en ännu större matchhjälte.
På onsdagen var jag verkligen hes, hörde knappt själv vad jag sa ibland. Och det var en lång arbetsdag med öppet hus på eftermiddagen. Det går inte direkt att jobba som lärare och inte använda rösten, sen kanske jag är dum som försöker höja den ibland när jag anser att eleverna behöver/förtjänar det eller läser högt just när man har lite problem med den. Men ännu mindre går det ju att vara trevlig värd gentemot alla föräldrar om man inte säger något så halsen tog nog en hel del stryk. Än en gång fick jag dissa Kicki och bion och åkte direkt hem till soffan och liggande läge. Halsen gjorde så fruktansvärt ont och mitt i allt ringer mamma som precis har förlorat sin mamma och jag fick bara ge telefonen till Kjell för då hade all röst försvunnit och jag kunde inte ens göra en viskning hörbar.
Idag övervägde jag faktiskt att stanna hemma, hade jag haft yngre elever eller en mer krävande elevgrupp hade jag nog varit tvungen att göra det för rösten hade inte kommit tillbaka alls. Men som tur är kunde jag skriva på datorn och låta en elev läsa upp mina instruktioner så de kunde jobba på ändå. Faktiskt blev det lite bättre dessutom så efter lunch kunde jag då och då göra mig hörbar och kunde faktiskt hålla i en kort presentation om Lucy, den där människoapan som levde för ungefär 3 miljoner år sedan. Just där och då mådde jag faktiskt nästan bra tyckte jag själv. Visst gjorde halsen ont men inte alls som den gjort tidigare och rösten var ju på väg tillbaka. Nu vet jag inte om jag ser lika optimistiskt på mitt tillfrisknande för när jag kom hem och somnade vaknade jag titt som tätt av att jag hostar mycket mycket mer och att halsen gör ondare igen. Just nu hörs väl ungefär 10 % av det jag säger men jag tror minsann jag ska överleva morgondagen i skolan också. Hoppas bara inte jag smittar ner någon. Jag går ju inte och jobbar för att jag inte har råd att vara hemma en dag utan främst är det faktiskt för att jag så gärna vill vara där och för att jag är fostrad så. Man stannar inte hemma från jobbet och sätter någon annan på pottkanten om man inte absolut måste. Men sen så känns det surt att få en karensdag när jag ändå vet att det är jag som gör nästan hela jobbet ändå. Jag måste ändå planera om och tänka ut hur de ska ha det under dagen samtidigt som jag inte är där och kan få allt på det sätt som jag vill. Och det vi missar idag för att jag är hemma måste vi ta igen någon annan dag ändå. Men som sagt man vill ju absolut inte smitta någon för det känns ju inte alls schysst. Så jag är noga att undvika kroppskontakt så mycket som möjligt och rör inte ögonen som är rinniga och röda under dagtid och fruktansvärt geggiga på nätterna utan att isf direkt tvätta händerna osv.
Imorgon känns ännu tuffare att missa eftersom det dessutom är luciafirande för vår skola då. Det innebär att vi får ta del av de äldre elevernas luciatåg samt att det är risgrynsgröt med pepparkaka och mandarin till lunch, bästaste lunchen på hela året. Inte för att det är den godaste utan för att det är så mysigt och mycket känsla kring det. Faktiskt så skulle det nog kunna vara en av mina starkaste traditioner faktiskt för så har det nog varit under hela min skolgång under uppväxten också. Visserligen hade jag typ 7-8 års uppehåll från den men ändå.
Nu hoppas jag verkligen att jag blir frisk snart och att jag om inte annat blir tillräckligt pigg för att samla på mig några km till. Jag låg ju sjukt bra till inför att klara 15 mil innan det här hände och det skulle vara så surt om jag misslyckas nu pga det här. Är glad att jag faktiskt valde att räkna hela julveckan som bonus och tid att ta igen det om jag inte skulle varit klar då redan. i lördags gick jag till handbollen vilket gjorde att jag kom upp i sammanlagt 105,8 km. Vilket alltså är så långt jag kommit nu också tyvärr men det gör att jag har 13 dagar på mig att klara 45km vilket faktiskt borde vara hur enkelt som helst. För nu är det bara två träningar i veckan utöver det där jag ska klara av. Tidigare har det ju varit en match också vilket gör att det känns som att jag har en extradag per vecka nästan att promenera eller springa på. Dessutom är det 3-4 veckodagar då jag kommer vara ledig och borde ha obegränsat med tid för att gå och springa. Jag måste bara bli tillräckligt frisk så jag orkar helt enkelt.
Jag har ju ytterligare ett mål att klara av innan det här året är slut, där ligger jag inte alls lika bra till så det kommer bli betydligt mycket tuffare. Men skam den som ger sig, pyssla kan man ju iaf göra trots halsont. Visserligen har jag inte pallat att göra det alls den här veckan heller dock, tror jag kanske gjorde några sidor i måndags men annars har huvudet inte orkat det ens. Men tänkte att jag kanske ska försöka mig på det nu. Jag sov ju i två timmar efter jobbet så en timme till kan jag nog palla med att vara vaken.
Börjar skriva om helgens match tror jag. Sista matchen innan uppehållet och jag var pigg och frisk när det var dags. Jag var nöjd sen matchen innan och hoppades att jag skulle kunna göra en till bra match, vilket sket sig totalt. Extra jobbigt kändes det för att Helena, mamma och Kjell satt i publiken och för att resten av laget också sög så vi förlorade stort mot ett lag som inte alls var bra. Jag var sjukt irriterad och frustrerad efteråt, lite tröst fick jag när jag kom upp i omklädningsrummet och såg att real iaf ledde med 4-0. Tog två minuter efter snacket då jag lät mig vara assur för sen väntade middag med de som varit min publik och jag ville inte dra ner stämningen helt och hållet. Lyckades inte helt men måste ändå säga att jag var rätt bra på att koppla bort matchen och känslorna efter den. Måste ha tagit på psyket för jag lämnade tydligen mobilen med körkort och bankomatkort och allt i hallen vilket jag insåg när vi kom till Lilla Hantverkarn i Täby kyrkby. Pallade inte att åka tillbaka och tänkte att hallen kanske inte ens skulle vara öppen vid det laget. Kjell fick ringa Kicki som fick hjälpa mig att få tag på någon där som kunde ta hand om telefonen vilket Alina så snällt gjorde. Jag bestämde mig för att skita i att hämta den och tänkte testa mitt beroende av mobilen fram till tisdagen då vi ändå skulle ses. Till min lycka hade jag rätt, är inte speciellt beroende av den alls. Nu har man faktiskt ganska lätt att kommunicera med människor ändå via internet så det gick verkligen inte någon nöd på mig. Det som på förhand kändes jobbigast att bli av med var runkeeper och möjligheten att lyssna på min ljudbok vilket i efterhand inte har saknats alls typ eftersom jag blev sjuk och inte pallrat mig ut på minsta lilla löprunda eller promenad.
Kjell hade vid det här laget varit sjuk i en vecka och faktiskt sjukare än jag någonsin sett honom. Han är faktiskt fortfarande inte helt bra men nu är han iaf pigg och så, det är bara hostan som dröjer sig kvar. Jag var så nöjd och kaxig (och tog ut segern i förskott) över att mitt immunsystem stod emot allt och på söndagen började det klia i halsen och göra ont i gommen typ. På måndagen var det betydligt värre och under natten hade mina ögon klappat ihop totalt och rann och varade (kan man säga det om all gegga?) konstant. Så jag tog mig till jobbet i glasögon och röda ögon och öm hals. Planen var att gå på bio med Kicki men vi flyttade fram det besöket och jag åkte hem och tog det lugnt i soffan. Övervägde att springa eftersom jag inte vill misslyckas med mitt mål med 15 mil innan jul men tröttheten och det halsonda tog över. På tisdagen var det ännu värre då halsen gjorde ännu ondare och dessutom började rösten ge lite vika. Jag åkte till träningen för att hämta mobilen men sen drog jag hem och bänkade mig framför CL och Sverigematchen som båda faktiskt gick rätt bra. Visst hade det varit grymt mycket bättre med en vinst mot Holland men på förhand trodde jag på stortorsk och ett tag under matchen var jag säker på förlust så det var ändå skönt att vi tog en poäng, synd bara att det inte var en sekund extra kvar så Linnea kunde blivit en ännu större matchhjälte.
På onsdagen var jag verkligen hes, hörde knappt själv vad jag sa ibland. Och det var en lång arbetsdag med öppet hus på eftermiddagen. Det går inte direkt att jobba som lärare och inte använda rösten, sen kanske jag är dum som försöker höja den ibland när jag anser att eleverna behöver/förtjänar det eller läser högt just när man har lite problem med den. Men ännu mindre går det ju att vara trevlig värd gentemot alla föräldrar om man inte säger något så halsen tog nog en hel del stryk. Än en gång fick jag dissa Kicki och bion och åkte direkt hem till soffan och liggande läge. Halsen gjorde så fruktansvärt ont och mitt i allt ringer mamma som precis har förlorat sin mamma och jag fick bara ge telefonen till Kjell för då hade all röst försvunnit och jag kunde inte ens göra en viskning hörbar.
Idag övervägde jag faktiskt att stanna hemma, hade jag haft yngre elever eller en mer krävande elevgrupp hade jag nog varit tvungen att göra det för rösten hade inte kommit tillbaka alls. Men som tur är kunde jag skriva på datorn och låta en elev läsa upp mina instruktioner så de kunde jobba på ändå. Faktiskt blev det lite bättre dessutom så efter lunch kunde jag då och då göra mig hörbar och kunde faktiskt hålla i en kort presentation om Lucy, den där människoapan som levde för ungefär 3 miljoner år sedan. Just där och då mådde jag faktiskt nästan bra tyckte jag själv. Visst gjorde halsen ont men inte alls som den gjort tidigare och rösten var ju på väg tillbaka. Nu vet jag inte om jag ser lika optimistiskt på mitt tillfrisknande för när jag kom hem och somnade vaknade jag titt som tätt av att jag hostar mycket mycket mer och att halsen gör ondare igen. Just nu hörs väl ungefär 10 % av det jag säger men jag tror minsann jag ska överleva morgondagen i skolan också. Hoppas bara inte jag smittar ner någon. Jag går ju inte och jobbar för att jag inte har råd att vara hemma en dag utan främst är det faktiskt för att jag så gärna vill vara där och för att jag är fostrad så. Man stannar inte hemma från jobbet och sätter någon annan på pottkanten om man inte absolut måste. Men sen så känns det surt att få en karensdag när jag ändå vet att det är jag som gör nästan hela jobbet ändå. Jag måste ändå planera om och tänka ut hur de ska ha det under dagen samtidigt som jag inte är där och kan få allt på det sätt som jag vill. Och det vi missar idag för att jag är hemma måste vi ta igen någon annan dag ändå. Men som sagt man vill ju absolut inte smitta någon för det känns ju inte alls schysst. Så jag är noga att undvika kroppskontakt så mycket som möjligt och rör inte ögonen som är rinniga och röda under dagtid och fruktansvärt geggiga på nätterna utan att isf direkt tvätta händerna osv.
Imorgon känns ännu tuffare att missa eftersom det dessutom är luciafirande för vår skola då. Det innebär att vi får ta del av de äldre elevernas luciatåg samt att det är risgrynsgröt med pepparkaka och mandarin till lunch, bästaste lunchen på hela året. Inte för att det är den godaste utan för att det är så mysigt och mycket känsla kring det. Faktiskt så skulle det nog kunna vara en av mina starkaste traditioner faktiskt för så har det nog varit under hela min skolgång under uppväxten också. Visserligen hade jag typ 7-8 års uppehåll från den men ändå.
Nu hoppas jag verkligen att jag blir frisk snart och att jag om inte annat blir tillräckligt pigg för att samla på mig några km till. Jag låg ju sjukt bra till inför att klara 15 mil innan det här hände och det skulle vara så surt om jag misslyckas nu pga det här. Är glad att jag faktiskt valde att räkna hela julveckan som bonus och tid att ta igen det om jag inte skulle varit klar då redan. i lördags gick jag till handbollen vilket gjorde att jag kom upp i sammanlagt 105,8 km. Vilket alltså är så långt jag kommit nu också tyvärr men det gör att jag har 13 dagar på mig att klara 45km vilket faktiskt borde vara hur enkelt som helst. För nu är det bara två träningar i veckan utöver det där jag ska klara av. Tidigare har det ju varit en match också vilket gör att det känns som att jag har en extradag per vecka nästan att promenera eller springa på. Dessutom är det 3-4 veckodagar då jag kommer vara ledig och borde ha obegränsat med tid för att gå och springa. Jag måste bara bli tillräckligt frisk så jag orkar helt enkelt.
Jag har ju ytterligare ett mål att klara av innan det här året är slut, där ligger jag inte alls lika bra till så det kommer bli betydligt mycket tuffare. Men skam den som ger sig, pyssla kan man ju iaf göra trots halsont. Visserligen har jag inte pallat att göra det alls den här veckan heller dock, tror jag kanske gjorde några sidor i måndags men annars har huvudet inte orkat det ens. Men tänkte att jag kanske ska försöka mig på det nu. Jag sov ju i två timmar efter jobbet så en timme till kan jag nog palla med att vara vaken.
Kommentarer
Trackback
