Katarina Pettersson

Jag har för första gången på många många år inte sett en enda försäsongsmatch så nu är det verkligen evigheter sen jag såg mitt älskade lag. Och nu är jag förväntansfull och såklart illamående nervös när klockan närmar sig avspark med en rasande fart. Dock är jag lite ledsen också och det beror ju självklart på att det finns en person som jag inte kommer få se. En person som egentligen hör hemma där, på planen men om inte annat på bänken eller läktaren. Han som (sen raul lämnade) är 45% av real-madrid för mig. Ramos är typ 40 och resten av laget, klubben, supportrarna och historien får dela på resten. På sätt och vis är det nu lättare att de sista åren blev som de blev för jag har verkligen fått förbereda mig på att den här dagen var på väg. Men samtidigt önskar jag så innerligt att han hade fått lämna klubben på ett bättre sätt. Inte ifrågasatt av en enda person. Jag avskyr att publiken ibland buade åt honom, men men han har haft en helt sagolik och fantastisk era i klubbens historia och kommer för alltid ha en speciell plats där. Jag är innerligt glad att Ramos iaf blev kvar för om båda hade lämnat nu vet jag inte ens om jag hade klarat av att titta och följa laget den här säsongen.
Nya hjältar kommer förmodligen och jag kommer såklart aldrig sluta hålla på Real, men utan Raul och Casillas känns det lite tomt.
Hoppas att titlar och en bra lagstämning kan fylla det tomrummet i år.