Katarina Pettersson

Jag skriver här fast jag egentligen inte har tid till det och inte heller något särskilt att skriva om egentligen. Men jag börjar inse mer och mer att mitt minne verkligen inte är vad det brukade vara (och då har jag nog aldrig haft särskilt bra minne ens) och jag är rädd att jag kommer glömma bort och blanda ihop det mesta från Isabellas barndom. Gamla dagboksanteckningar och foton är ju typ det som kan hjälpa minnet.

 

Nu är det februari och precis som alltid tycker jag att tiden går sinnessjukt fort och att den bara ökar i hastighet för var vecka som går typ. Så jag undrar vart det kommer sluta. Den här helgen spenderade jag med en blöjfri olycksfri och aningen sjuk liten tjej som faktiskt inte är så liten längre. Hon är helt fantastisk och överraskar mig hela tiden med sitt ordförråd. Tänk om man själv kunde suga åt sig kunskap som en tvååring. Hon har mycket vilja och integritet men är för det mesta väldigt lätt att ha att göra med och är allmänt nöjd. I fredags var vi på aw hos Mette. Jag hade ju lämnat Isabella på förskolan och haft en riktigt dålig magkänsla av att göra det. Men hon verkade piggna på sig under dagen och var visserligen trött i bilen på väg till middagen men var sen toknöjd och glad hela tiden där. Vi åkte väl hem strax efter tio tror jag. Då hade vi nästan fått gräva fram bilen för att det kommit så mycket snö. Jag fick riktigt mycket sladd på arningeleden och bör nog tacka ödet eller högre makter för att det var helt tomt på vägen vid det tillfället. Jag sladdade absolut över i mötandes fil flera gånger och visserligen lät jag bilen göra det den ville eftersom jag ju såg att det var helt tomt men jag kan också vara ärlig med att säga att jag inte tror att jag hade kunnat påverka det ens om jag hade försökt eller velat. Ibland ska man ha tur! Isabella höll sig vaken hela vägen hem. På natten hade hon över 39 graders feber och hostade en hel del. Så vi sov inte så värst bra men hon vaknade glatt vid 8-tiden ändå. Vi var upp en sväng men hon sa att hon ville sova igen så då kröp vi ner i sängen och hon somnade faktiskt om. Det är inte ofta hon ber om att få sova direkt. Sen var det match, Isabella släpptes av vid mormor och de promenerade till hallen. Det tog tydligen närmare fyrtio minuter och de fick stanna och hosta en hel del. Tydligen så att hon kräktes enligt mormor. Men utan minsta lilla gnäll. Och i hallen var hon ovanligt stilla tydligen men glad och ändå rätt livad så om man inte känner henne bra kan man ju inte direkt ana att hon varit rekordsjuk. Det är andra gången som hon har feber, iaf vad jag har märkt av. 

på söndagen mådde hon bättre. Ingen feber tror jag och hostade inte så himla ofta även om det lät hemskt när hon väl gjorde det. Hon var lite tröttare än vanligt och somnade själv i min säng medan jag var ute och skottade. Jag mutade henne med russin och kex vid köksbordet så jag då och då kunde se henne genom fönstret. Rätt vad det var såg jag henne inte och fick gå in, hon svara inte när jag ropade och det hann pirra till lite i magen av oro. men där låg hon sovandes som törnrosa i sängen med en napp i munnen och en i vardera hand. Sötisen. 

 

Nu ska jag plocka lite för imorgon väntar arbetsdag 07.45-18.25 och sen handbollshall till 22.