Katarina Pettersson

Trodde verkligen att jag hade gjort klart och publicerat rysslandsinlägget för flera månader sedan. Men bättre sent än aldrig som man brukar säga. 

 

Tror jag minst en gång i varje inlägg säger att tiden går fort, kanske inte nödvändigtvis med just de orden men iaf med den innebörden. Det gör den verkligen och jag försöker njuta av varje dag så mycket det bara går. Tycker faktiskt att det går rätt bra. Jag kommer ofta på mig själv med att känna en pirrande lycka inifrån och ut som gör att jag inte kan motstå att le. Det känns som ett kvitto på att jag faktiskt lyckas. 

Vissa dagar är bättre än andra såklart, precis som livet bör vara. Idag var en sådan dag. Har en hel del att göra med att det var en lördag och att jag då får så många timmar med min favorit. Dessutom hälsade en väldigt liten krabat på en snabbis. Söta lilla Tor. Efter det var jag på en inspirerande och härlig dag i hallen. Jag är så lyckligt lottad som är en del av den platsen. Jag känner mig alltid så otroligt välkommen och hemma där. Isabella har ju fått haka på oavsett om hon velat eller inte, det är skönt ändå att hon nu när hon pratar faktiskt gärna säger JAAAAAA om jag frågar om (eller snarare berättar att) vi ska till handbollshallen. Hon kan också själv säga bolla eller mål spontant vilket jag tolkar som att hon vill dit för det säger hon alltid glatt när hon ser hallen. Ännu härligare är det att se hur hon bemöts av alla människor där. Vill man hamna på en mammas gilla-lista behöver man bara vara lite snäll mot barnet så är det kirrat och klart och det har verkligen varenda handbollsperson varit än så länge. Typ alla andra personer också iof men det känns verkligen som att laget och klubben har välkomnat henne med öppna armar och genuint blir glada av att se henne. Trots att hon inte alltid är helt problemfri i sammanhanget. Idag var jag där på utbildning 13-16.30 och lyckades tajma in så hon sov när vi kom dit. Tror hon kanske vaknade strax efter två och då var hon lite trött och blyg men det släppte rätt fort. Jag kunde vara med på i stort sett allt i precis den utsträckning som jag ville och hon var lika nöjd och glad som hon (tack och lov) nästan alltid är. Visst distraherade hon lite ibland men de andra fick mig bara att känna att det var på ett positivt sätt. Hoppas det var så och annars är jag nästan lika glad ändå för att de andra isf ansträngde sig för att få mig att känna så. 

När vi kom hem blev det middag, nattning och sen real-match. Skönt med vinst även om det inte var med världens marginal direkt. 

Imorgon blir det släktmys i Torslunda. Vi ska göra pizza och titta på derbyt. Hoppas såklart på vinst för Bajen även om jag verkligen inte tror på det. Oavsett ska det bli mysigt att träffa Sigge och resten av familjen. Var ett tag sen sist. 

Nu ska jag gå resterande steg, har typ 300 kvar innan jag når dagens mål och jag har ju inte så värst många minuter tillgodo. Sen ska jag sova, höll på att somna själv sittandes i fotöljen i Isabellas rum vid åtta eftersom jag var så trött men sen kickade kvällspiggheten in, vet ju dock att jag egentligen verkligen borde somnat för länge sedan.