1 år gammal
När jag gjorde återblicken av 2017 hade jag först med dessa i vardera månad men efter ett tag bestämde jag mig för att plocka ut dem och ha dem i ett enskilt inlägg. Hennes utveckling blir lättare att överskåda då och kan tänka mig att jag kommer vilja kika tillbaka lite då och då för att minnas just den här magiska tiden lite extra.
En gång i månaden, inte exakt den åttonde varje gång men som mest tror jag det blev fyra dagar tidigare vid ett tillfälle såg jag till att fota henne på samma filt.. Man kan absolut säga att det blev mer och mer utmanande att ta de där bilderna ju äldre hon blev. Eller när hon blev två månader var nog lättast för då var hon tillräckligt med för att man skulle få lite kontakt med henne genom kameran men hon rullade inte runt och ville vara överallt och ingenstans hela tiden. Samtidigt blev det ju härligare och härligare "efterbilder" (de när jag fotat henne klart på filten med siffran bredvid och hon fick göra lite vad hon ville) ju äldre hon blev nästan. Bortsett från tionde månaden, då hade jag noll ork och energi så det blev typ sammanlagt tio bilder och ingen som egentligen håller måttet.
Isabella hette nog inte ens Isabella här, kommer inte ihåg när vi bestämde oss helt säkert faktiskt men det kan ha varit häromkring kanske. Hon var redan ganska stark i kroppen och nacken, det var hon ju redan på BB och hon blev ju inte direkt svagare. Det är svårt att minnas tillbaka till den här tiden och förstå hur liten hon faktiskt var. På nyårsafton träffade vi lilla Hugo som är två månader. Det var helt omöjligt att förstå att Isabella varit så liten.
Här handlade ju allt om att sova och äta ungefär och under korta perioder kika lite på det och dem som var nära. Och sprattla lite med armar och ben och lyfta en aning på huvudet när hon låg på mage. Hon var lättsam att ha att göra med från start egentligen. Började äta på en gång och verkade allmänt nöjd med det mesta. Det enda som vi haft lite tufft med är väl det där med att sova. Hon ville verkligen inte sova själv men å andra sidan var/är det ju rätt mysigt att ha en sovande bebis på sig, även om det är lite opraktiskt ibland. Är rätt säker på att hon sover mindre än de flesta andra jämnåriga men det kanske inte är så konstigt om man tänker på hennes pappas sömnbehov och hon är ju pigg och glad nästan hela tiden så hon får garanterat sitt behov mättat ändå.
Två månader och vaken på ett helt annat sätt. Hon hade träffat de flesta som vi umgås med relativt regelbundet och var nyfiken på alla. Men var såklart tryggast och lugnast i mammas famn. När Isabella var två månader kunde hon hålla uppe huvudet stabilt och högt i stort sett hur länge som helst. Med lite stöd satt hon själv och kikade runtomkring sig. Hon var fashinerad över mobilen som spelade melodier vid skötbordet och älskade när vi gjorde olika ljud med munnen. Då log hon stort och blev engagerad direkt.
När Isabella blev tre månader kunde hon rulla runt hur hon ville och valde för det mest magläge. Dock ville hon helst inte ligga ner, i alla fall inte några längre stunder. Det kunde hon möjligtvis tänka sig om hon fick nära sällskap av någon hon tyckte om. Det var mycket roligare att vara uppe i famnen eller att sitta. På nätterna vände hon sig ofta till magläge vilket kändes sådär med alla rekommendationer om ryggläge för så små.
Häromkring hade hon betydligt bättre kontroll på armar, händer och rörelser. Hon greppade gärna efter saker.
Jag kan absolut längta tillbaka till den första tiden när hon var helt färsk och visst var det mysigt men det var ju inte superspännande direkt. Hon åt och sov och tittade mest bara. Det var nog runt fyra månader som det ändå började bli lite roligt också, inte bara mysigt, häftigt och underbart. Hon började bland annat uppskatta böcker och ville känna och undersöka alla olika texturer.
Det gick fortfarande väldigt bra med amningen men hon visade klart intresse för det vi åt så vi körde en del smakportioner och började även med lite gröt, det sistnämnda var nog iof närmare fem månader.
I sängen började hon trycka upp rumpan i vädret och sköt/kastade sig framåt.
När Isabella var fem månader var hon sällan stilla i vaket läge. Hon ålade och halvkröp efter leksaker eller bollar och hade hon något att ta stöd på eller hålla i drog hon sig upp på fötter och strålade ståendes. Hon var duktig på att sitta själv och om hon tappade balansen parerarde hon för det mesta rätt bra själv. Hon babblade på och tyckte att det var roligt att göra alla möjliga ljud med munnen. Och att härma om någon stack ut tungan eller liknande.
Vid sex månaders ålder satt hon och kröp som ett proffs, kan ju vara så att det är en partisk mamma som sitter och skriver det här men det tror jag faktiskt vem som helst skulle hålla med mig om som såg henne. Fick hon chansen skulle hon såklart stå upp, det var hög tid att byta till sittvagnen för sista promenaden med liggdelen spenderade hon typ surfandes. Visserligen var det ju underhållande eftersom hon var skrattande glad men jag blev orolig att hon skulle ramla ur och kunde inte riktigt gå så avslappnat. Nyfiken har hon alltid varit men det satte nog lite extra fart häromkring, eller så märktes det bara mer eftersom hon hade blivit så rörlig. Lagom stora leksaker, gärna färgglada eller härligt mönstrade och särskilt gärna prasslande var favorit. Och allt skulle in i munnen och smakas på och undersökas. Hon gjorde första antydan till att säga pappa, mamma och något som lät som hej. Hon vinkade till Ditte flera gånger i Danmark.
Ganska kort efter att Isabella blev sex månader började jag trappa ner amningen och det var vi nog båda lika nöjda med. Det blev inga som helst problem utan efter typ en vecka hade hon vant sig helt vid annan mat. Gröt till frukost och välling på kvällen och barnmat däremellan. Helst smakade hon på det som vi åt och frukt såklart.
Hon fortsätter att utmana sig själv i rörelse. Klättrade upp på en del saker om det var lagom höjd och något att hålla lite i. Gåstolen där i bakgrunden var inte poppis särskilt länge och knappt alls när hon var tillräckligt lång i benen för att kunna gå runt med den. Så den klättrade hon ur om man lämnade henne där för länge och ignorerade protesterna. Ett tillfälle när jag sprang en snabbis till toaletten och lämnade henne i vardagsrummet kom hon gåendes jollrande glad till badrumsdörren genom att skjuta stolen framför sig. Det tyckte hon även om att göra med gåvagnar när vi kom någonstans där det fanns ngn. Som bvc, hos Edvin eller öppna förskolan tex. Runt möbler gick hon gärna och hur smidigt som helst. Vid det här laget kunde hon klappa i händerna.
Åtta månader och mer vild än någonsin. Men faktiskt nästan alltid glad och visar också att hon faktiskt kan sitta lugnt och stilla rätt länge om hon bara får något gott att äta på som vetekex eller frukt. Vid det här laget kändes det verkligen som att man fick kontakt på ett helt annat sätt och att hon uppskattade bus och lek så vi båda kunde ibland kikna av skratt när den ena hittade på något som den andra greppade och gjorde likadant. Det finns verkligen inte något härligare ljud (för mig) i hela universum än hennes skratt. Dock var det ju även underbart att höra henne säga mamma och pappa vilket hon gjorde ofta när hon var åtta månader. När det gällde motorik och rörelser kan jag inte komma på att hon gjorde något särskilt eller något nytt men däremot förfinade hon sina förmågor och blev betydligt mer stabil.
Nio månader och alltså ungefär lika länge utanför kroppen som i min mage. Kan verkligen inte greppa att hon faktiskt varit inne i mig förövrigt. Hon hade vid det här laget ganska länge visat uppskattning för musik men det tog ännu lite mer fart här någonstans tror jag. Hon började dansa till den mesta musiken som hördes och blev väldigt exalterad när det spelades någon favorit hon kände igen.
Jag hade i flera månader trott att hon snart skulle börja gå själv faktiskt eftersom hon så tidigt ställde sig upp och gick längs möbler men av någon anledning, vilket jag faktiskt är rätt glad över, nöjde hon sig med det och att krypa rätt länge. När hon var nio månader stod hon själv utan att hålla i sig rätt länge i taget och gick/kastade sig mellan möbler om det var 1-2 steg emellan. Vid det här laget hade hon blivit riktigt snabb och duktig på att klättra upp själv i soffan, särskilt i hörnet vid schäslongdelen. Hon var faktiskt också duktig på att ta sig ner säkert, la sig på mage och backade sakta med fötterna först.
När Isabella var tio månader kändes det som att den värsta mammigheten passerat. Visst kunde hon fortfarande vara väldigt blyg kring dem hon inte kände så bra men det var bara en liten stund och det märktes att hon kände sig väldigt trygg med många andra än bara mamma och pappa.
Hon tog här fortfarande bara två max tre steg för att ta sig någonstans men kunde stå själv väldigt länge. Även sätta sig på huk och ställa sig upp. Hon fortsatte visa intresse för musik och sånger, vissa rörelser till imse vimse och blinka lilla stjärna gjorde hon och applåderar mer än gärna åt sina bedrifter.
Elva månader och en så underbart glad tjej. I början av december tog hon 4-5 steg kontrollerat själv och i slutet av december kunde hon gå hur långt och länge som helst kändes det som. Det var runt julafton ungefär som hon verkligen började uppskatta att gå och valde det framför att krypa.
Hon har ett absolut favoritord - NEJ, vilket hon säger till det mesta och med väldig inlevelse ibland. I slutet av december började hon använda det mer och mer korrekt och förstärkte gärna med att vifta med händerna eller vända bort huvudet när hon verkligen menar det. Typ om någon annan vill hålla henne eller om hon inte vill äta mer mat. Hon visar att hon förstår flera andra ord också, som lampa och napp tillexempel.
1 ÅR!!! Hur gick det till? Hon kom ju nyss, fast å andra sidan känns det som att hon funnits hela mitt liv på något konstigt sätt.
Strax innan sin ettårsdag blev hon sjuk för första gången. En dag hade hon rätt hög feber och sov betydligt mer än hennes vanliga 30-40 min. Dagen därpå var hon pigg och nästan sig själv för att sedan ha typ en vecka av bristande aptit, betydligt mer gnällig och närhetstörstande och lite svagare och vingligare än vanligt. Men det var nog en rätt mild sjukdom ändå för hon hade pigga och väldigt glada stunder ändå för det mesta. Bortsett från sjukveckan, då hon var väldigt lättväckt men som tur var lyckades somna om rätt fort för det mesta om man bara var nära, så sov hon bra på nätterna i den här perioden. Visst vaknar hon ibland men somnar för det mesta i stort sett direkt. Vanligtvis somnar hon någon gång mellan 19.30 och 21. Det är sällan hon vaknar före 8 och ganska ofta får jag sova till 9.
Hon har blivit betydligare kinkigare med mat och visar väldigt tydligt när hon inte vill ha något. Hon visar lika tydligt när det är något hon vill ha. Bröd och frukt är poppis men bullar och kakor är hon helt galen i även sånt hon inte smakat.
Hon visar stort intresse för andra människor, särskilt barn. Även alla djur är spännande men det är verkligen skräckblandad förtjusning då dessa skrämmer henne en hel del också. Dock inte spindel vi träffade på för någon vecka sedan den var bara spännande. Jag fick rädda den så hon inte stoppade den i munnen.
På sista tiden har hon verkligen visat mycket glädje och igenkänning när det gäller personer i hennes närhet, utöver mig och Kjell. Särskilt när det gäller Edvin och Julius och Isa.
Världens finaste tjej!
Kommentarer
Trackback
