Katarina Pettersson

För en vecka sen hälsade jag på på jobbet. Jag träffade flera av mina underbara kollegor och faktiskt de flesta av mina gamla elever som går i fyran nu, jag tajmade när de gick till maten. Så härligt att se dem. Självklart träffade jag ju mina nuvarande elever, de får kallas så även om de har en annan lärare just den här terminen :-) Det var faktiskt främst för deras skull jag gick dit. Jag ville träffa alla men eleverna hade jag faktiskt lovat om och om igen att jag skulle hälsa på så dem såg jag till att sno en lektionsstund med. Så lilla Isabella fick sitta med vid samlingen och hon skötte sig exemplariskt. Tittade på de andra med stora nyfikna ögon och var tyst hela tiden, misstänker att hon inte kommer sköta sig så när det väl är dags för henne att börja skolan men som tur är det ju rätt lång tid kvar tills dess. Besöket fick mig att börja längta efter nästa läsår så det känns faktiskt underbart. Visst kommer jag säkert tycka att det är lite jobbigt att behöva återgå till vardag och verklighet igen men samtidigt ska det bli otroligt roligt och spännande faktiskt och jag tror att jag kommer njuta lite extra av ledigheten och tiden med Isabella när jag också tvingas bort hemifrån en del. Och att bara jobba fyra dagar i veckan känns lite som en dröm faktiskt. Få det bästa av två världar på något sätt. 

 

I söndags var det dags för dop. Vi tvekade ju en del inför om vi skulle ha eller inte men bestämde oss ändå för att köra. Vi är inte direkt religiösa av oss men båda tycker ändå rätt bra om kyrkan som lugn och mysig miljö och jag tycker ändå om den historiska och traditionella aspekten med det. Dessutom är just Vallentuna kyrka lite speciell för mig. Där döptes jag, gick på kyrkis och hade skolavslutningarna i 1:an till 6:an där, jag konfirmerades och har varit på andra dop och begravningar där så den platsen har ändå varit en del av min uppväxt. Nu var det för att fira och vara tacksamma över vår underbara dotter, som jag fortfarande inte riktigt har förstått att vi fått :-). Jag är verkligen inte så förtjust i att stå i centrum eller lite för nära. Särskilt inte om det innefattar att jag ska prestera eller göra något. Så lite jobbigt tyckte jag att det skulle bli. Självklart såg jag fram emot det också, det var ju väldigt många människor som jag tycker oerhört mycket om som kom för att träffa Isabella vilket jag såklart var väldigt glad över. Det blev en hel del bakande inför dopet och lite andra förberedelser men jag fick fantastisk hjälp och bestämde mig för att se det positivt och inte stressa upp mig vilket jag faktiskt inte tycker att jag gjorde. Just på dopdagen var det flera stycken i familjen och närmsta vännerna som verkligen ställde upp med att göra fint och klart innan samt städa efteråt vilket verkligen värmde. Det gjorde att det inte alls blev jobbigt för mig och lokalen blev så mycket finare än vad den hade blivit annars. Själva cermonin i kyrkan blev mycket bättre än jag vågat hoppats på. Jag tycker prästen gjorde det bra, särskilt när hon gjorde barnen delaktiga och jag upplevde det inte heller som långdraget och tjatigt som jag tycker vissa kristna cermonier kan bli. Jag är nöjd med psalmerna vi valde och det bästa och finaste av allt var en dikt Helena hade plockat ihop och läste. Jag kunde inte riktigt hålla tillbaka tårarna då, särskilt inte när jag såg att Karins ögon tårades. Sen så gjorde det ju inte saken sämre att Isabella verkade hur trygg och nöjd som helst. Hon sa inte ett knyst under hela tiden och lagom till den sista psalmen somnade hon och den hette just "sov du lilla". Hon var nöjd och glad och sov en del under fikat också. Jag märkte inte riktigt av henne så mycket då för hon var i mormors och morfars eller mosters famn hela tiden. Jag hörde inte ens minsta pip på hela tiden faktiskt. Jag är verkligen lyckligt lottad som har de människor jag har runt mig. Vi har så fantastiska vänner och härliga familjemedlemmar och som pricken över i får jag dela allt i mitt liv med min själsfrände och nu vår underbara dotter. 

 

Igår var det andra semifinalen och första halvlek kan vara det jobbigaste jag sett på länge. Jag hade konstant hög puls och mådde så dåligt. Jag var övertygad om att vi skulle förlora finalplatsen till Atletico. Jag trodde på förhand att vi skulle tappa den, när de gjorde 1-0 blev jag rätt säker och när de gjorde 2-0 minutrarna senare så var jag helt övertygad. Det är verkligen värst när vi är i ledning och har allt att förlora. Då går tiden så ultralångsamt och varje gång motståndarna får bollen vänds magen ut och in typ. Men så gjorde vi mål, det ögonblicket när hoppet tändes igen. Så fantastiskt och faktiskt väldigt välförtjänt tycker jag. Jag är imponerad över att real spelade så kontrollerat och lugnt trots pressen. Atletico var bra men vi var ännu bättre. Isco och Mordric höll i spelet och var precis lagom lugna och lagom modiga. Lite synd tycker jag faktiskt om Atletico som verkligen har gjort bra ifrån sig flera år i rad nu men som ändå åker ut pga just real. Kändes som att det var atleticos tur om det skulle vara någon rättvisa men å andra sidan har faktiskt real nog alltid varit det bättre laget och därför vunnit rättvist ändå. Jag tror (självklart) att Juventus blir lite för tuffa i finalen men man vet ju aldrig. Spännande och tokjobbigt kommer det säkert bli iaf. 

 

Det var en hel del bra saker måste ändå också skriva av mig om en väldigt tråkig sak. För en vecka sedan fick jag veta att en person jag bryr mig mycket om är väldigt sjuk. Jag hoppas verkligen att strålning och cellgifter gör sitt jobb och att en operation såsmånongom kommer bli möjlig och lyckad. Är det någon som klarar det så är det hon för hon är definitivt en av de starkaste och mest kapabla människor jag någonsin träffat. 

 

Nu ska jag trösta en nyvaken och ledsen bebis.