Katarina Pettersson

Det här året närmar sig sitt slut. Vilket år det har varit! Det har gått i rekordfort men samtidigt varit så evighetslångt. För ett år sedan var jag stor som bara den och så otroligt tung men samtidigt lätt i sinnet. Jag kan absolut inte förstå att det var lilla Isabella som låg där under mitt hjärta. Men oj vad glad jag är över det. För varje dag som går blir jag mer och mer förälskad i henne. När hon skrattar går det inte att vara ledsen eller olycklig. Hela kroppen blir varm och börjar le. Livet har blivit så mycket enklare men samtidigt så mycket tuffare. Enklare för att det numera egentligen bara finns en mening med mitt liv, se till att hon har det så bra som möjligt. Men så mycket tuffare för att jag inte har kontroll över i närheten av lika mycket i mitt liv som tidigare och eftersom det är krävande att ta hand om en annan människa till fullo samtidigt som ens sinne ska acceptera föräldraskap och allt vad det innebär och utesluter. Framförallt är det tufft eftersom jag nu har det mest värdefulla någonsin att ansvara för och ta hand om och jag inte kan linda in och skydda det hur mycket som helst och jag är skrämmande medveten om en hel del faror som lurar där ute och som jag är helt maktlös mot. Det gäller att bara försöka stanna upp i nuet och njuta. Att titta på henne när hon sover och förundras över det lilla miraklet. Att bli varm och känna tacksamhet och hoppas att hon får fortsätta vara frisk och frodas.
Nu ska jag krypa ner i sängen bredvid henne, så himla mysigt!