lycka
Sitter och njuter av att småäta snask och titta på greys. Hann inte skriva mer än så innan jag hörde lite gnäll på gränsen till skrik från sovrummet. Gick dit och stoppade in nappen och tror faktiskt att jag kanske har en liten stund till ensam i soffan innan jag måste mata och trösta.
Jag kan verkligen inte klaga för Isabella är för det mesta väldigt lugn och så utvilad som jag känt mig de här månaderna har jag nog inte känt mig sen innan tonåren typ. Jag vet inte om det beror på hormoner eller helt enkelt det faktum att jag faktiskt får sova rätt mycket och sällan har tider att passa. Visst jag kan inte styra helt och hållet över när och hur länge jag får sova men det kan man ju verkligen inte heller när man har ett jobb att sköta och måste ställa väckarklockan varje dag. Jag går sällan upp före nio och ibland ligger vi kvar i sängen till elva. Visst vaknar hon och behöver, eller vill äta lite men hon brukar vara lugn och somna om rätt fort. Är hon pigg kan man ligga och "prata" en stund och sen somna om.
Så sömnbrist är absolut inget problem för mig som nybliven förälder. Kan tänka mig att det säkert blir det någon gång framöver men är väldigt glad och tacksam över att det inte är det just nu iaf. Är väl mest orolig över när man ska orka med att jobba också men å andra sidan ska jag ju bara jobba fyra dagar i veckan i höst så då borde man ju orka återhämta sig under långhelgen :-)
Jag brukar ibland skämta med nära och kära om att jag inte har några mänskliga behov. Det är klart att jag behöver äta, sova, uträtta behov och få närhet men inte riktigt i den grad som de flesta andra verkar behöva för att må bra. Däremot tror jag nog att jag har större behov än de flesta av att få vara ensam. Jag älskar att vara själv. Det är klart att jag inte skulle vilja vara det dygnet runt hela tiden men ganska ofta skulle jag verkligen inte ha något emot det. Så det som jag nog tyckt varit jobbigast med att bli förälder är just att jag inte har så mycket ensam tid som jag kanske skulle vilja. Usch vad illa det låter, men att det är det jobbigaste beror ju mest på att jag lyckligt nog inte tycker att föräldraskapet varit särskilt jobbigt alls än så länge. Jag älskar ju att vara med Isabella och även att vara med mina vänner och min familj. Men som nu att bara få sitta helt själv och göra precis vad jag vill känns så lyxigt. Förhoppningsvis får vetskapen om att jag inte kan kontrollera hur långa dessa stunder mig att njuta extra mycket av dem. Förut var det här standard varje helg men nu är det några minuter här och var och rätt vad det är får jag några timmar med en sovande bebis och ett hem helt för mig själv. Och något mer underbart att se på än sitt sovande barn finns nog inte - möjligtvis sitt leende och skrattande barn - så för att sammanfatta allt blaj... Jag är lyckligare än lyckligast just nu!
Jag kan verkligen inte klaga för Isabella är för det mesta väldigt lugn och så utvilad som jag känt mig de här månaderna har jag nog inte känt mig sen innan tonåren typ. Jag vet inte om det beror på hormoner eller helt enkelt det faktum att jag faktiskt får sova rätt mycket och sällan har tider att passa. Visst jag kan inte styra helt och hållet över när och hur länge jag får sova men det kan man ju verkligen inte heller när man har ett jobb att sköta och måste ställa väckarklockan varje dag. Jag går sällan upp före nio och ibland ligger vi kvar i sängen till elva. Visst vaknar hon och behöver, eller vill äta lite men hon brukar vara lugn och somna om rätt fort. Är hon pigg kan man ligga och "prata" en stund och sen somna om.
Så sömnbrist är absolut inget problem för mig som nybliven förälder. Kan tänka mig att det säkert blir det någon gång framöver men är väldigt glad och tacksam över att det inte är det just nu iaf. Är väl mest orolig över när man ska orka med att jobba också men å andra sidan ska jag ju bara jobba fyra dagar i veckan i höst så då borde man ju orka återhämta sig under långhelgen :-)
Jag brukar ibland skämta med nära och kära om att jag inte har några mänskliga behov. Det är klart att jag behöver äta, sova, uträtta behov och få närhet men inte riktigt i den grad som de flesta andra verkar behöva för att må bra. Däremot tror jag nog att jag har större behov än de flesta av att få vara ensam. Jag älskar att vara själv. Det är klart att jag inte skulle vilja vara det dygnet runt hela tiden men ganska ofta skulle jag verkligen inte ha något emot det. Så det som jag nog tyckt varit jobbigast med att bli förälder är just att jag inte har så mycket ensam tid som jag kanske skulle vilja. Usch vad illa det låter, men att det är det jobbigaste beror ju mest på att jag lyckligt nog inte tycker att föräldraskapet varit särskilt jobbigt alls än så länge. Jag älskar ju att vara med Isabella och även att vara med mina vänner och min familj. Men som nu att bara få sitta helt själv och göra precis vad jag vill känns så lyxigt. Förhoppningsvis får vetskapen om att jag inte kan kontrollera hur långa dessa stunder mig att njuta extra mycket av dem. Förut var det här standard varje helg men nu är det några minuter här och var och rätt vad det är får jag några timmar med en sovande bebis och ett hem helt för mig själv. Och något mer underbart att se på än sitt sovande barn finns nog inte - möjligtvis sitt leende och skrattande barn - så för att sammanfatta allt blaj... Jag är lyckligare än lyckligast just nu!
Kommentarer
Trackback
