Dramatisk och kort roadtrip
I torsdags morse packade jag in mig i bilen och åkte för att plocka upp resten av familjen. Mamma och Daniel i centrum och Helena plockade vi upp i Väsby, sen bar det av mot norr och första stoppet blev i Hudiksvall. Där strosade vi runt lite och åt på ett anrikt café innan vi satte oss i bilen igen. Helena tog över förarsätet och vi åkte vidare med siktet inställt på Höga kusten. Där tänkte vi spendera eftermiddagen och kvällen för att sedan ta oss till vandrarhemmet vi bokat som jag tror låg i närheten av Långsele där vi skulle hämta upp mormors syster morgonen därpå. Huvudmålet med resan var väl Junsele där min mormor är uppvuxen. Hon dog i vintras precis som hennes lillebror som bodde kvar på Eden i Junsele och mamma ville återse platsen innan det eventuellt ska bli försäljning och så.
Vi hade inte åkt mer än max en halvtimme innan resan tog en dramatisk vändning. Helena ville gå på loppis och bestämde sig för att svänga av E4:an in på en grusväg. Innan vi hann svänga smällde det till och aningen chockad förstod jag att vi blivit påkörda bakifrån. Dessa hemska vänstersvängar som man blivit så varnad om är helt klart en trafikfara. Bilen förflyttade sig fram och i sidled över mötande körfälts vägbanan tack och lov kom ingen bil i full fart just då. Det var en 90-väg och hyfsat med trafik hela tiden så vi hade verkligen tur. Bilen stannade några meter från kollisionen precis i väggrenen och jag var förvånad men inte särskilt rädd eller skakad. Min känsla var att jag åkt fram några dm men inte känt av kollisionen så värst mycket. Jag satt i passagerarsätet fram och vände mig om för att kolla hur det var med resten av familjen. Helena blödde näsblod vilket förvånade mig nästan lika mycket som själva smällen. Jag kunde inte alls acceptera att det var så illa att hon kan ha slagit i ratten, krockkuddarna hade inte utlösts men det är tydligen vanligt när man blir påkörd bakifrån?! Hon verkade iaf må hyfsat bra, var klar i huvudet men chockad och klandrade sig själv en del vilket bara känns naturligt då det var hon som körde. Daniel satt bakom Helena och verkade helt okej, mamma sa direkt att hon trodde att hon brutit nacken vilket jag tog med en rätt skaplig nypa salt. Hon hade ju en nackfraktur för några år sedan och fick gå med nackkrage rätt länge så visserligen kan man ju tycka att hon erfarenhetsmässigt vet hur det känns att bryta nacken och därför nog gjort det. Men det är ju vanligt att man överdriver när något gör ont och eftersom jag upplevde smällen så pass måttlig ändå kunde jag inte riktigt föreställa mig att hon skulle ha gjort det. Och så förstår jag om hon tänker tillbaka på det som hände förut och är rädd för en liknande situation. Efter att ha sett att alla ändå var relativt okej ringde jag 112 och blev aningen irriterad över att jag inte kom fram på en gång, samtidigt försökte jag skapa mig en bild av resten av olycksplatsen och såg hur en man från den andra bilen - som jag då bara hoppades var den enda bilen som också var inblandad vilket visade sig stämma - fick hjälp att lägga sig ner på sidan av vägen. Direkt högg det till av oro i magen, för honom men kanske framförallt för min syster faktiskt som jag inte ville på något sätt skulle vara inblandad i något som fick allvarliga livsödes konsekvenser. Det var två andra bilar som kört söderut som stannat för att hjälpa till och en kille kom fram mot oss för att se hur det var med oss. Han kunde lugnande meddela att det nog inte var någon fara med den andra mannen som hade lite ont i bröstet och ryggen. Vid det laget hade jag precis fått kontakt med 112 och berättat vad som hänt (enligt min mobil ringde jag 13.21 och enligt tidningsuppgifter kom larmet in 13.26, nu vet jag inte hur tillförlitliga de uppgifterna är men det gick iaf inte snabbt förrän de svarade). De kom med massa frågor om exakt var vi befann oss och jag var inte alls säker utan fick fråga de andra och framförallt mannen som kommit fram till oss hade bra koll på området och kunde ta över samtalet. Ett ungt par från den andra bilen kom fram och med tanke på att det redan bildats långa köer i båda riktningar och att all trafik stod still vågade jag mig ur bilen. Jag har ju en sambo som är tusen gånger mer riskmedveten än jag och dessutom väldigt rutinerad när det kommer till bilolyckor så jag kunde bara höra hans förmaningar om att jag vid en bilolycka aldrig ska ta mig ur bilen förrän jag är helt säker på att det inte medför extra fara. Där någonstans tror jag att nästa förvåning kom, när vi insåg att Daniels dörr inte gick att få upp, det blev bara en liten glipa och sen satt den som berget. Jag stod fortfarande kvar på "min sida" av bilen där den såg relativt oskadd ut och hade som sagt ett intryck av att det varit en måttlig kollision så jag hade inte riktigt en tanke på att dörren inte skulle gå upp som vanligt. Såsmåningom kom brandmän till platsen och började förhöra sig om allas mående och se över situationen samt ta sig an bilen för att få ut de andra i familjen. Daniel kom ju inte ut på grund av dörren som fick sågas eller klippas loss, vet inte riktigt vad man ska kalla det. Helena som fortfarande blödde näsblod och nu hade fått en rejäl fläskläpp hade tänkt att själv kliva ut men blev ombedd att sitta kvar alldeles stilla och mamma var fortfarande rätt övertygad om att något var ila med nacken och skulle såklart inte röra sig alls. I den andra bilen hade det suttit tre män varav den ena kom fram och frågade hur det var med oss och vi stod och pratade en stund. Av dem var det föraren som hade ont i bröst och rygg och låg kvar på marken och omhändertogs av brandmän men de andra två verkade lika oberörda som jag kände mig. Efter en stund fick de bort Daniels dörr och han kom ut till mig. Han var ganska orolig för mamma som tydligen inte alls hade kunnat svara på frågor om vart vi kom ifrån eller vart vi var på väg. Jag blev förvånad över det men tänkte att det säkert är väldigt vanligt vid chock och att hon förhoppningsvis bara var rädd och orolig på grund av nacken. Jag ville egentligen gå fram till henne och Helena för att försäkra mig om att de ändå var okej men kände att det är bättre att låta räddningspersonalen göra sitt jobb utan att vara i vägen. Två ambulanser hade nog vid det laget kommit till platsen och tog sig an mamma och Helena först eftersom de ändå verkade värst drabbade. Miljoner tankar och frågor hinner ju passera medan man står där. Självklart var känslan av tacksamhet över att det ändå inte hade gått ännu värre rätt stark hela tiden. Jag kände mig förvånansvärt lugn och klar hela tiden. Fick hundra frågor om igen hur det kändes och om jag hade ont någonstans och försökte verkligen känna efter men kunde inte hitta minsta lilla oro eller fel med mig. Banala och korkade tankar som att typiskt att vi tankade full tank precis innan krocken dök också upp medan jag såg dem klippa sönder min fina älskade bil framför ögonen på mig. Han som var ansvarig på plats från ambulansen kom fram till oss och berättade att det var sex ambulanser till på väg. Han var tvungen att gå iväg innan jag hann protestera, ambulanser till vilka då? Jag hade nog i tankarna tagit föregivet att jag och Daniel skulle åka med varsin ambulans med mamma och Helena. När han kom tillbaka förklarade han att de bestämt att eftersom alla varit med om samma kollision som påstods ha skett i ungefär 90 km i timmen skulle vi alla mobiliseras på bår och åka varsin ambulans. Jag ville protestera men kände att det nog inte riktigt är min plats att göra det. De har sina rutiner att följa och vet ju bäst så jag frågade bara vart vi skulle köras och om alla kunde få hamna på samma sjukhus. Han svarade att han tyvärr inte kunde lova något och då inte riktigt visste men att det skulle handla om Hudiksvalls sjukhus eller Sundsvalls. Lite senare kom han tillbaka och berättade att mamma och Helena skulle köras till Hudiksvall sjukhus som låg närmast, de kunde bara ta emot tre personer men vi kunde få välja om vi ville utnyttja den tredje platsen också eller om jag och Daniel ville åka till Sundsvall tillsammans. Ungefär då tror jag att de hade lyckats såga loss hela taket av bilen och lyfte bort det för att kunna lyfta ut Helena och mamma så säkert som möjligt. Jag och Daniel diskuterade saken och jag kände att jag nog helst ville ha honom hos mamma och Helena, då visste jag att han kunde hålla koll på dem och hur det gick samt uppdatera mig via telefon. Han tyckte också det kändes bra så vi bestämde att de tre skulle till Hudiksvall och jag till sundsvall. Jag pratade med brandmän och bärgare för att försöka se om det var något jag borde ordna med rent praktiskt på plats med bilen, bagaget och sånt. Vilket det inte verkade vara. Bärarna skulle ta med sig vårt bagage och låsa in det på sin station i Hudiksvall så jag fick deras nummer och försäkrade mig om att jag kunde få tag på dem dygnet runt vilket jag skulle kunna. Jag hade fortfarande ett surr av tankar över vart vi skulle ta vägen efter allt, fortsätta resan? Åka hem? bli kvar på sjukhus? Hyra bil? Åka tåg/buss? osv. Bilen tömdes på i stort sett allt och Helena och mamma åkte iväg med varsin ambulans. Daniel blev lagd på bår och vi blev meddelade att han trots vår önskan skulle hamna på Sundsvalls sjukhus han med. Ungefär då kom även min ambulans och personalen gjorde en första koll på plats. Det hade andra gjort tidigare också men inte riktigt lika noga. Jag insåg att det är lite svårt att göra som de säger när det handlar om sånt som inte känns naturligt. Den ena killen ställde sig nämligen rakt framför mig och den ena precis till höger om mig, båda väldigt nära. Han till höger pratade med mig och sa att jag bara skulle titta rakt fram. När han började ställa frågor som jag skulle svara på om vad som händ och annat var det otroligt ansträngande att inte vända sig mot honom. Jag fick tvinga huvudet att fortsätta vara riktat framåt men det kändes väldigt onaturligt och oartigt.
Efter en stund satte de på mig nackkrage och jag bands fast på en bårliknande sak innan jag lyftes in i ambulansen. Där tog han blodtryck och mätte mitt saturationsvärde? samt tempen, allt såg bra ut och när han kontaktade sjukhuset och berättade att vi var på väg sa han att han inte kunde hitta något fel alls och att jag var väldigt lugn och inte visade några tecken på chock alls men att de på plats ändå bestämt att alla inblandade skulle åka in och bli undersökta av läkare. Vi åkte rätt lugnt eftersom det inte var någon uppenbar fara med mig och jag passade på att observera ambulansen inifrån så mycket jag kunde och tänkte att det här säkert är en bra erfarenhet att ha om jag någonsin verkligen skulle behöva en ambulans på riktigt så kanske jag skulle kunna känna mig ännu mer trygg då eftersom jag åkt ambulans tidigare. När vi kom fram berättade de att jag skulle få komma in i ett speciellt traumarum där det skulle stå massa människor och vänta på att bara få omringa mig och komma med massa frågor. Jag är lite glad att han berättade det för annars kanske jag hade blivit lite tagen av situationen som följde för det var verkligen så. Det stod ett helt team redo när jag kom in och omringade mig på direkten. Det kändes både larvigt men också skönt att bli så omhuldad. Jag satt ju fortfarande fast och kunde inte se så mycket runtomkring bortsett från det hav av människor som tittade ner på mig men jag hörde ett annat team i närheten och frågade om det var min lillebror som låg där vilket det var. Snart så hade de konstaterat att jag var fri att röra på nacken och kunde då titta på när han undersöktes medan de fortsatte med resten av min kropp. De hade satt en nål i vänsterarmen i ambulansen men bestämde sig för att sätta en ny i högerarmen också eftersom den vänstra var rätt liten vad jag förstod. Kort därefter blev jag utrullad på en mjukare säng och in på ett litet rum på akutavdelningen där jag skulle invänta ytterligare kontroller. Kort därpå kom även min lillebror rullandes dock fortfarande fastlåst och utan tröja vilket gjorde mig smått orolig. Jag vågade först inte lämna min säng eftersom jag fått order om att bara vila och vänta men smet rätt snart in till Daniel som låg i rummet bredvid. Han var vid ganska gott mod och trodde inte att han heller skulle behövas röntgas. Vi frågade om vi kunde få någon uppdatering när det gällde resten i familjen och under tiden passade jag på att ringa Kjell. Jag hade motstått impulsen att göra det direkt på olycksplatsen för jag kände att jag inte ville oroa honom i onödan, att han ändå inte skulle kunna göra något från ambulansstationen i vallentuna samt att jag inte riktigt hade så mycket information till honom då. Men jag hade varit kvar på olycksplatsen i över en timme och några hundra meter bort från vår bil hade flera tagit sig ut från sina bilar och stått och sett på från håll. Tanken slog mig att de skulle kunna fota och lägga upp bilder på aftonbladet och att en artikel om bilolycka från den väg han visste att vi åkte även utan foto skulle kunna oroa honom en aning. Även om jag inte trodde att någon sådan ens fanns eller att han skulle bli särskilt orolig för det men jag kände ändå att han nog borde få veta vad som hänt så jag stålsatte mig för att försöka förklara så lugnt och tydligt som möjligt och inte bryta ihop av att höra hans röst. Jag hade fått tårar i ögonen vid två tillfällen sedan kollisionen, när en brandman visade lite för mycket omtanke, jag som är en riktig lipsill brukar klara mig rätt bra från att börja gråta om jag får en smäll på planen eller om något annat olyckligt händer mig tills någon visar omtanke och ger tröst, då börjar tårar oftast forsa utan att jag kan stoppa det. Jag blir ju glad över omtanken och tycker att brandmannen gjorde ett bra jobb men jag vill inte börja böla bland folk när jag inte tycker att det riktigt finns anledning till det. Den andra gången var när jag lämnades ensam en stund i ambulansen precis efter att de lastat in mig. Just av den anledningen att jag lämnades ensam, men jag tänkte direkt att jag ju faktiskt inte behöver gråta och lyckades stoppa det innan det kom. Kjell svarade direkt och jag var snabb med att säga att jag mådde bra och att jag trodde att resten av familjen gjorde det också men att vi varit med i en bilolycka. Sen sa jag att jag och Daniel blivit körda med ambulans till sundsvall och Helena och mamma till Hudiksvall. Då sjönk det in hos honom och han förstod allvaret. Han hade tydligen dessutom precis läst artikeln om det på aftonbladet, som iof inte hade många rätt i sig, men inte tänkt oroligt på oss utan bara konstaterat att det nog skett ytterligare dödsfall i trafiken idag. Jag berättade så kort och tydligt om vad som hänt och hur vi mådde och vi bestämde att vi skulle höras snart igen så fort jag visste mer och mamma och helena. Jag var riktigt nöjd med hur jag skött samtalet för jag hade varit lugn och saklig vilket jag vet att han inte alltid tycker att jag är när jag ska berätta om något allvarligt som hänt. Vi fick veta att vi själva fick ringa Hudiksvall sjukhus för uppdatering vilket vi direkt gjorde. Vi fick veta att båda röntgats, mammas visade inga skador och helenas hade inte kommit tillbaka än. De hade ingen aning om hur länge de skulle vara kvar på sjukhuset. Vi visste inte hur länge vi skulle vara kvar heller men det kändes ju som att båda två mådde bra och egentligen skulle kunna gå därifrån när som helst så vi diskuterade vad planen var då och väntade vidare på mer kontakt med läkarna. Efter någon timme hade vi båda godkänts att lämna men innan jag gick fick jag be dem ta ut båda nålarna som satt kvar i armarna på mig utan att de gjort någon som helst nytta. Daniel hade också fått en nål men han hade åtminstone fått dropp en stund, mina hade inte använts till något alls så jag var lite smått irriterad över att de hade satt en i vardera arm. Men men jag är sjukt glad över svensk sjukvård och tycker att all personal vi mötte var väldigt trevlig och professionell så jag ska verkligen inte klaga. Vi gick ut och tog en taxi till tågstationen där vi bokade bussbiljett till Hudiksvall. Vid det laget hade vi pratat med Kjell lite mer som direkt hade ringt till försäkringsbolag och så för att ta reda på vad som gällde nu. Vi hade även pratat med mamma som meddelat att Helena brutit näsan men annars mådde rätt bra, de kunde inte göra mer innan svullnaden skulle gå ner så hon fick order om att uppsöka öra, näsa hals den närmsta veckan på ks. Så de bestämde att vi skulle avbryta resan och antingen boka hotell i Hudiksvall över natten eller möjligtvis åka hem direkt när de skulle bli utskrivna. De väntade fortfarande på andra utlåtanden om mammas röntgenplåtar. Sist hon bröt nacken fick hon ju nämligen först klartecken efter röntgen att inget var fel men dagen därpå när en annan läkare tittade på den visade det sig ju ändå att det var en spricka så hon var lite nojig att de skulle missa något igen eftersom hon hade så ont. Vi åt på McDonalds när vi väntade på bussen och åkte sedan mot Hudiksvall. Vi passerade olycksplatsen där det inte sytes ett spår av olyckan, inte vad jag hann se iaf. När vi kom till Hudiksvall väntade båda vid tågstationen och vi funderade på vad vi skulle göra. De hade pratat med bärgarfirman som egentligen hade stängt men som efter en timme kunde komma och öppna så vi kom åt våra saker. De hade även kontaktat AVIS som hade en bil som vi kunde hyra till Sthlm om vi ville. Varken Helena eller mamma ville köra, båda var ju såklart rätt trötta och mamma väldigt orörlig i nacken och helena väldigt svullen i ansiktet. Men jag kände att jag nog helst av allt ville hem så smidigt som möjligt så jag sa att jag kunde köra ända hem. Så vi ringde för att boka bilen och då visade det sig att det inte alls gick, de hade inte förstått att det var envägshyra det gällde så vi ringde alla nummer till hyrbilsfirmor i Hudiksvall vi kunde hitta utan framgång. Vi satt som sagt på stationen och hade tv-skärmar med avgångar framför oss men det fanns inte en enda till sthlm konstigt nog. Eller ju tidigt morgonen därpå men det hade jag verkligen ingen lust att vänta på. Både Andreas och Jennifer hade erbjudit sig att hämta oss om vi ville men det kändes lite väl att be dem köra ända upp till hudiksvall och tillbaka så jag misströstade lite. En buss skulle gå till gävle vid tolv, klockan var nog runt halv nio vid det här laget, och jag funderade på om vi skulle be Jennifer hämta oss där. Som tur var tittade vi även på sj.se och där stod det minsann att en buss skulle gå 21.20 från Hudiksvall till Iggesund där man skulle byta till buss till Gävle och sedan Tåg till Sthlm via Uppsala. Så vi bokade biljetter och efter det åkte jag och Daniel för att hämta vårt bagage. Helena och mamma hade inte hunnit äta något efter vår lätta lunch i Hudiksvall tidigare på dagen så de stannade och hittade något att äta under tiden. Det var ju lite tidspress för att hinna men jag och Daniel var tillbaka på stationen ungefär tio minuter innan bussen skulle gå och kunde andas ut. Dock kändes det inte helt tillförlitligt med den där bussen. Dels med tanke på att hela stationen (både vid tåget och bussarna) var helt öde och det inte fanns en människa att prata med och dels för att avgången ju inte syntes på någon skärm alls. Några minuter innan avgången ringde helena till x-buss som skulle tillhandahålla bussen och de kunde meddela att den skulle gå från station x, vi stod vid en massa busshållsplatser med typ bokstäverna a-k men såg inte skymten av något x. Vi började leta och hittade en skylt som visade på station x bort från hållplatserna och tog all packning och började springa. Som tur var hann vi precis fram till bussen och kunde lättade andas ut när vi satt i sätet och äntligen kände att vi var på väg hem. 00.20 Var vi framme i Uppsala och supersnälla Jennifer var där och hämtade oss. Vi släppte av Mamma och Daniel och åkte sen till ambulansstationen för att säga hej till Kjell. Direkt när vi åkte därifrån fick han ett larm om trafikolycka, som tur var även de i den olyckan relativt skadefria. Helena sov över hos oss även om varken hon eller jag kunde sova den allra bästa sömnen kanske. Dagen därpå gjorde vi inte mycket alls utan var rätt sega båda två mest på grund av för dålig sömn tror jag. Hon sov även kvar till igår och då sov vi desto bättre och vaknade betydligt mer utvilade så vi gick ut och klippte gräs och rensade ogräs och fick en hel del nytta gjort. Innan vi släppte av henne i Solna så besökte vi även tippen.
Det är fortfarande lite overkligt att det som hände hände. Jag har svårt att förstå att jag var inblandad i en så pass allvarlig olycka att det stoppade upp all trafik i några timmar på E4:an och att alla behövde åka ambulans efteråt. Framförallt är jag såklart sjukt glad över att det gick så pass bra som det gick. Förhoppningsvis slipper vi framtida besvär på grund av olyckan också men det kan ju vara svårt att säga just nu. Helena såg redan betydligt bättre ut i ansiktet när vi lämnade henne igår. I torsdags kunde jag nästan inte låta bli att skratta när jag såg henne för hon såg verkligen ut som att hon hade injicerat hur mycket botox som helst i överläppen, stackarn.
Det är klart att jag kan önska att det inte hade hänt men det hjälper väl knappast och även om det känns lite tråkigt att ha förlorat bilen och att behöva fylla i massa krångliga blanketter och rapporter så känns det faktiskt ändå samtidigt ganska bra att det som har hänt har hänt. Förhoppningsvis kan det medföra en hel del positiva saker också. Kanske blir vi alla lite säkrare i trafiken framöver, det är inte helt fel att bli lite mer riskmedveten än vad jag har varit iaf. Kanske njuter man ännu mer av livet när man inser hur snabbt det faktiskt kan förändras totalt. Kanske kommer vi kunna dra nytta av erfarenheter från den här olyckan om vi någon gång framöver är med om en annan olycka. Jag tycker att det är ganska skönt att veta hur jag reagerade. Jag har inom jobbet diskuterat mycket krissituationer och funderat över hur jag skulle hantera eventuella sådana. Jag har trott och kanske framförallt velat tro att jag skulle hantera dem lugnt och metodiskt men eftersom jag knappt har varit med om några allvarliga situationer alls är det ju omöjligt att veta. Nu har jag varit med om några situationer i jobbet som jag tidigare varit rädd för och tyckt att jag verkligen har lyckats behålla lugnet då och nu har jag även varit med om en lite allvarligare - även om det såklart hade kunnat vara tusen gånger värre - bilolycka och även den hanterade jag med ett behärskat lugn. Det betyder ju såklart inte att jag kommer klara av vilken situations som helst när som helst på det sätt jag vill men det ger ändå viss trygghet om att jag inte så lätt kommer drabbas av skräckslagen och förlamande panik.
Så då har jag skrivit av mig lite då, det handlar inte om att jag vill informera eller att någon annan ska läsa det egentligen. Utan jag kände att det kan vara bra för mig att skriva ner mina tankar nu efteråt som en avslutande process och även att jag kan gå tillbaka och ha det dokumenterat om jag vill läsa det av någon anledning framöver.
Vi hade inte åkt mer än max en halvtimme innan resan tog en dramatisk vändning. Helena ville gå på loppis och bestämde sig för att svänga av E4:an in på en grusväg. Innan vi hann svänga smällde det till och aningen chockad förstod jag att vi blivit påkörda bakifrån. Dessa hemska vänstersvängar som man blivit så varnad om är helt klart en trafikfara. Bilen förflyttade sig fram och i sidled över mötande körfälts vägbanan tack och lov kom ingen bil i full fart just då. Det var en 90-väg och hyfsat med trafik hela tiden så vi hade verkligen tur. Bilen stannade några meter från kollisionen precis i väggrenen och jag var förvånad men inte särskilt rädd eller skakad. Min känsla var att jag åkt fram några dm men inte känt av kollisionen så värst mycket. Jag satt i passagerarsätet fram och vände mig om för att kolla hur det var med resten av familjen. Helena blödde näsblod vilket förvånade mig nästan lika mycket som själva smällen. Jag kunde inte alls acceptera att det var så illa att hon kan ha slagit i ratten, krockkuddarna hade inte utlösts men det är tydligen vanligt när man blir påkörd bakifrån?! Hon verkade iaf må hyfsat bra, var klar i huvudet men chockad och klandrade sig själv en del vilket bara känns naturligt då det var hon som körde. Daniel satt bakom Helena och verkade helt okej, mamma sa direkt att hon trodde att hon brutit nacken vilket jag tog med en rätt skaplig nypa salt. Hon hade ju en nackfraktur för några år sedan och fick gå med nackkrage rätt länge så visserligen kan man ju tycka att hon erfarenhetsmässigt vet hur det känns att bryta nacken och därför nog gjort det. Men det är ju vanligt att man överdriver när något gör ont och eftersom jag upplevde smällen så pass måttlig ändå kunde jag inte riktigt föreställa mig att hon skulle ha gjort det. Och så förstår jag om hon tänker tillbaka på det som hände förut och är rädd för en liknande situation. Efter att ha sett att alla ändå var relativt okej ringde jag 112 och blev aningen irriterad över att jag inte kom fram på en gång, samtidigt försökte jag skapa mig en bild av resten av olycksplatsen och såg hur en man från den andra bilen - som jag då bara hoppades var den enda bilen som också var inblandad vilket visade sig stämma - fick hjälp att lägga sig ner på sidan av vägen. Direkt högg det till av oro i magen, för honom men kanske framförallt för min syster faktiskt som jag inte ville på något sätt skulle vara inblandad i något som fick allvarliga livsödes konsekvenser. Det var två andra bilar som kört söderut som stannat för att hjälpa till och en kille kom fram mot oss för att se hur det var med oss. Han kunde lugnande meddela att det nog inte var någon fara med den andra mannen som hade lite ont i bröstet och ryggen. Vid det laget hade jag precis fått kontakt med 112 och berättat vad som hänt (enligt min mobil ringde jag 13.21 och enligt tidningsuppgifter kom larmet in 13.26, nu vet jag inte hur tillförlitliga de uppgifterna är men det gick iaf inte snabbt förrän de svarade). De kom med massa frågor om exakt var vi befann oss och jag var inte alls säker utan fick fråga de andra och framförallt mannen som kommit fram till oss hade bra koll på området och kunde ta över samtalet. Ett ungt par från den andra bilen kom fram och med tanke på att det redan bildats långa köer i båda riktningar och att all trafik stod still vågade jag mig ur bilen. Jag har ju en sambo som är tusen gånger mer riskmedveten än jag och dessutom väldigt rutinerad när det kommer till bilolyckor så jag kunde bara höra hans förmaningar om att jag vid en bilolycka aldrig ska ta mig ur bilen förrän jag är helt säker på att det inte medför extra fara. Där någonstans tror jag att nästa förvåning kom, när vi insåg att Daniels dörr inte gick att få upp, det blev bara en liten glipa och sen satt den som berget. Jag stod fortfarande kvar på "min sida" av bilen där den såg relativt oskadd ut och hade som sagt ett intryck av att det varit en måttlig kollision så jag hade inte riktigt en tanke på att dörren inte skulle gå upp som vanligt. Såsmåningom kom brandmän till platsen och började förhöra sig om allas mående och se över situationen samt ta sig an bilen för att få ut de andra i familjen. Daniel kom ju inte ut på grund av dörren som fick sågas eller klippas loss, vet inte riktigt vad man ska kalla det. Helena som fortfarande blödde näsblod och nu hade fått en rejäl fläskläpp hade tänkt att själv kliva ut men blev ombedd att sitta kvar alldeles stilla och mamma var fortfarande rätt övertygad om att något var ila med nacken och skulle såklart inte röra sig alls. I den andra bilen hade det suttit tre män varav den ena kom fram och frågade hur det var med oss och vi stod och pratade en stund. Av dem var det föraren som hade ont i bröst och rygg och låg kvar på marken och omhändertogs av brandmän men de andra två verkade lika oberörda som jag kände mig. Efter en stund fick de bort Daniels dörr och han kom ut till mig. Han var ganska orolig för mamma som tydligen inte alls hade kunnat svara på frågor om vart vi kom ifrån eller vart vi var på väg. Jag blev förvånad över det men tänkte att det säkert är väldigt vanligt vid chock och att hon förhoppningsvis bara var rädd och orolig på grund av nacken. Jag ville egentligen gå fram till henne och Helena för att försäkra mig om att de ändå var okej men kände att det är bättre att låta räddningspersonalen göra sitt jobb utan att vara i vägen. Två ambulanser hade nog vid det laget kommit till platsen och tog sig an mamma och Helena först eftersom de ändå verkade värst drabbade. Miljoner tankar och frågor hinner ju passera medan man står där. Självklart var känslan av tacksamhet över att det ändå inte hade gått ännu värre rätt stark hela tiden. Jag kände mig förvånansvärt lugn och klar hela tiden. Fick hundra frågor om igen hur det kändes och om jag hade ont någonstans och försökte verkligen känna efter men kunde inte hitta minsta lilla oro eller fel med mig. Banala och korkade tankar som att typiskt att vi tankade full tank precis innan krocken dök också upp medan jag såg dem klippa sönder min fina älskade bil framför ögonen på mig. Han som var ansvarig på plats från ambulansen kom fram till oss och berättade att det var sex ambulanser till på väg. Han var tvungen att gå iväg innan jag hann protestera, ambulanser till vilka då? Jag hade nog i tankarna tagit föregivet att jag och Daniel skulle åka med varsin ambulans med mamma och Helena. När han kom tillbaka förklarade han att de bestämt att eftersom alla varit med om samma kollision som påstods ha skett i ungefär 90 km i timmen skulle vi alla mobiliseras på bår och åka varsin ambulans. Jag ville protestera men kände att det nog inte riktigt är min plats att göra det. De har sina rutiner att följa och vet ju bäst så jag frågade bara vart vi skulle köras och om alla kunde få hamna på samma sjukhus. Han svarade att han tyvärr inte kunde lova något och då inte riktigt visste men att det skulle handla om Hudiksvalls sjukhus eller Sundsvalls. Lite senare kom han tillbaka och berättade att mamma och Helena skulle köras till Hudiksvall sjukhus som låg närmast, de kunde bara ta emot tre personer men vi kunde få välja om vi ville utnyttja den tredje platsen också eller om jag och Daniel ville åka till Sundsvall tillsammans. Ungefär då tror jag att de hade lyckats såga loss hela taket av bilen och lyfte bort det för att kunna lyfta ut Helena och mamma så säkert som möjligt. Jag och Daniel diskuterade saken och jag kände att jag nog helst ville ha honom hos mamma och Helena, då visste jag att han kunde hålla koll på dem och hur det gick samt uppdatera mig via telefon. Han tyckte också det kändes bra så vi bestämde att de tre skulle till Hudiksvall och jag till sundsvall. Jag pratade med brandmän och bärgare för att försöka se om det var något jag borde ordna med rent praktiskt på plats med bilen, bagaget och sånt. Vilket det inte verkade vara. Bärarna skulle ta med sig vårt bagage och låsa in det på sin station i Hudiksvall så jag fick deras nummer och försäkrade mig om att jag kunde få tag på dem dygnet runt vilket jag skulle kunna. Jag hade fortfarande ett surr av tankar över vart vi skulle ta vägen efter allt, fortsätta resan? Åka hem? bli kvar på sjukhus? Hyra bil? Åka tåg/buss? osv. Bilen tömdes på i stort sett allt och Helena och mamma åkte iväg med varsin ambulans. Daniel blev lagd på bår och vi blev meddelade att han trots vår önskan skulle hamna på Sundsvalls sjukhus han med. Ungefär då kom även min ambulans och personalen gjorde en första koll på plats. Det hade andra gjort tidigare också men inte riktigt lika noga. Jag insåg att det är lite svårt att göra som de säger när det handlar om sånt som inte känns naturligt. Den ena killen ställde sig nämligen rakt framför mig och den ena precis till höger om mig, båda väldigt nära. Han till höger pratade med mig och sa att jag bara skulle titta rakt fram. När han började ställa frågor som jag skulle svara på om vad som händ och annat var det otroligt ansträngande att inte vända sig mot honom. Jag fick tvinga huvudet att fortsätta vara riktat framåt men det kändes väldigt onaturligt och oartigt.
Efter en stund satte de på mig nackkrage och jag bands fast på en bårliknande sak innan jag lyftes in i ambulansen. Där tog han blodtryck och mätte mitt saturationsvärde? samt tempen, allt såg bra ut och när han kontaktade sjukhuset och berättade att vi var på väg sa han att han inte kunde hitta något fel alls och att jag var väldigt lugn och inte visade några tecken på chock alls men att de på plats ändå bestämt att alla inblandade skulle åka in och bli undersökta av läkare. Vi åkte rätt lugnt eftersom det inte var någon uppenbar fara med mig och jag passade på att observera ambulansen inifrån så mycket jag kunde och tänkte att det här säkert är en bra erfarenhet att ha om jag någonsin verkligen skulle behöva en ambulans på riktigt så kanske jag skulle kunna känna mig ännu mer trygg då eftersom jag åkt ambulans tidigare. När vi kom fram berättade de att jag skulle få komma in i ett speciellt traumarum där det skulle stå massa människor och vänta på att bara få omringa mig och komma med massa frågor. Jag är lite glad att han berättade det för annars kanske jag hade blivit lite tagen av situationen som följde för det var verkligen så. Det stod ett helt team redo när jag kom in och omringade mig på direkten. Det kändes både larvigt men också skönt att bli så omhuldad. Jag satt ju fortfarande fast och kunde inte se så mycket runtomkring bortsett från det hav av människor som tittade ner på mig men jag hörde ett annat team i närheten och frågade om det var min lillebror som låg där vilket det var. Snart så hade de konstaterat att jag var fri att röra på nacken och kunde då titta på när han undersöktes medan de fortsatte med resten av min kropp. De hade satt en nål i vänsterarmen i ambulansen men bestämde sig för att sätta en ny i högerarmen också eftersom den vänstra var rätt liten vad jag förstod. Kort därefter blev jag utrullad på en mjukare säng och in på ett litet rum på akutavdelningen där jag skulle invänta ytterligare kontroller. Kort därpå kom även min lillebror rullandes dock fortfarande fastlåst och utan tröja vilket gjorde mig smått orolig. Jag vågade först inte lämna min säng eftersom jag fått order om att bara vila och vänta men smet rätt snart in till Daniel som låg i rummet bredvid. Han var vid ganska gott mod och trodde inte att han heller skulle behövas röntgas. Vi frågade om vi kunde få någon uppdatering när det gällde resten i familjen och under tiden passade jag på att ringa Kjell. Jag hade motstått impulsen att göra det direkt på olycksplatsen för jag kände att jag inte ville oroa honom i onödan, att han ändå inte skulle kunna göra något från ambulansstationen i vallentuna samt att jag inte riktigt hade så mycket information till honom då. Men jag hade varit kvar på olycksplatsen i över en timme och några hundra meter bort från vår bil hade flera tagit sig ut från sina bilar och stått och sett på från håll. Tanken slog mig att de skulle kunna fota och lägga upp bilder på aftonbladet och att en artikel om bilolycka från den väg han visste att vi åkte även utan foto skulle kunna oroa honom en aning. Även om jag inte trodde att någon sådan ens fanns eller att han skulle bli särskilt orolig för det men jag kände ändå att han nog borde få veta vad som hänt så jag stålsatte mig för att försöka förklara så lugnt och tydligt som möjligt och inte bryta ihop av att höra hans röst. Jag hade fått tårar i ögonen vid två tillfällen sedan kollisionen, när en brandman visade lite för mycket omtanke, jag som är en riktig lipsill brukar klara mig rätt bra från att börja gråta om jag får en smäll på planen eller om något annat olyckligt händer mig tills någon visar omtanke och ger tröst, då börjar tårar oftast forsa utan att jag kan stoppa det. Jag blir ju glad över omtanken och tycker att brandmannen gjorde ett bra jobb men jag vill inte börja böla bland folk när jag inte tycker att det riktigt finns anledning till det. Den andra gången var när jag lämnades ensam en stund i ambulansen precis efter att de lastat in mig. Just av den anledningen att jag lämnades ensam, men jag tänkte direkt att jag ju faktiskt inte behöver gråta och lyckades stoppa det innan det kom. Kjell svarade direkt och jag var snabb med att säga att jag mådde bra och att jag trodde att resten av familjen gjorde det också men att vi varit med i en bilolycka. Sen sa jag att jag och Daniel blivit körda med ambulans till sundsvall och Helena och mamma till Hudiksvall. Då sjönk det in hos honom och han förstod allvaret. Han hade tydligen dessutom precis läst artikeln om det på aftonbladet, som iof inte hade många rätt i sig, men inte tänkt oroligt på oss utan bara konstaterat att det nog skett ytterligare dödsfall i trafiken idag. Jag berättade så kort och tydligt om vad som hänt och hur vi mådde och vi bestämde att vi skulle höras snart igen så fort jag visste mer och mamma och helena. Jag var riktigt nöjd med hur jag skött samtalet för jag hade varit lugn och saklig vilket jag vet att han inte alltid tycker att jag är när jag ska berätta om något allvarligt som hänt. Vi fick veta att vi själva fick ringa Hudiksvall sjukhus för uppdatering vilket vi direkt gjorde. Vi fick veta att båda röntgats, mammas visade inga skador och helenas hade inte kommit tillbaka än. De hade ingen aning om hur länge de skulle vara kvar på sjukhuset. Vi visste inte hur länge vi skulle vara kvar heller men det kändes ju som att båda två mådde bra och egentligen skulle kunna gå därifrån när som helst så vi diskuterade vad planen var då och väntade vidare på mer kontakt med läkarna. Efter någon timme hade vi båda godkänts att lämna men innan jag gick fick jag be dem ta ut båda nålarna som satt kvar i armarna på mig utan att de gjort någon som helst nytta. Daniel hade också fått en nål men han hade åtminstone fått dropp en stund, mina hade inte använts till något alls så jag var lite smått irriterad över att de hade satt en i vardera arm. Men men jag är sjukt glad över svensk sjukvård och tycker att all personal vi mötte var väldigt trevlig och professionell så jag ska verkligen inte klaga. Vi gick ut och tog en taxi till tågstationen där vi bokade bussbiljett till Hudiksvall. Vid det laget hade vi pratat med Kjell lite mer som direkt hade ringt till försäkringsbolag och så för att ta reda på vad som gällde nu. Vi hade även pratat med mamma som meddelat att Helena brutit näsan men annars mådde rätt bra, de kunde inte göra mer innan svullnaden skulle gå ner så hon fick order om att uppsöka öra, näsa hals den närmsta veckan på ks. Så de bestämde att vi skulle avbryta resan och antingen boka hotell i Hudiksvall över natten eller möjligtvis åka hem direkt när de skulle bli utskrivna. De väntade fortfarande på andra utlåtanden om mammas röntgenplåtar. Sist hon bröt nacken fick hon ju nämligen först klartecken efter röntgen att inget var fel men dagen därpå när en annan läkare tittade på den visade det sig ju ändå att det var en spricka så hon var lite nojig att de skulle missa något igen eftersom hon hade så ont. Vi åt på McDonalds när vi väntade på bussen och åkte sedan mot Hudiksvall. Vi passerade olycksplatsen där det inte sytes ett spår av olyckan, inte vad jag hann se iaf. När vi kom till Hudiksvall väntade båda vid tågstationen och vi funderade på vad vi skulle göra. De hade pratat med bärgarfirman som egentligen hade stängt men som efter en timme kunde komma och öppna så vi kom åt våra saker. De hade även kontaktat AVIS som hade en bil som vi kunde hyra till Sthlm om vi ville. Varken Helena eller mamma ville köra, båda var ju såklart rätt trötta och mamma väldigt orörlig i nacken och helena väldigt svullen i ansiktet. Men jag kände att jag nog helst av allt ville hem så smidigt som möjligt så jag sa att jag kunde köra ända hem. Så vi ringde för att boka bilen och då visade det sig att det inte alls gick, de hade inte förstått att det var envägshyra det gällde så vi ringde alla nummer till hyrbilsfirmor i Hudiksvall vi kunde hitta utan framgång. Vi satt som sagt på stationen och hade tv-skärmar med avgångar framför oss men det fanns inte en enda till sthlm konstigt nog. Eller ju tidigt morgonen därpå men det hade jag verkligen ingen lust att vänta på. Både Andreas och Jennifer hade erbjudit sig att hämta oss om vi ville men det kändes lite väl att be dem köra ända upp till hudiksvall och tillbaka så jag misströstade lite. En buss skulle gå till gävle vid tolv, klockan var nog runt halv nio vid det här laget, och jag funderade på om vi skulle be Jennifer hämta oss där. Som tur var tittade vi även på sj.se och där stod det minsann att en buss skulle gå 21.20 från Hudiksvall till Iggesund där man skulle byta till buss till Gävle och sedan Tåg till Sthlm via Uppsala. Så vi bokade biljetter och efter det åkte jag och Daniel för att hämta vårt bagage. Helena och mamma hade inte hunnit äta något efter vår lätta lunch i Hudiksvall tidigare på dagen så de stannade och hittade något att äta under tiden. Det var ju lite tidspress för att hinna men jag och Daniel var tillbaka på stationen ungefär tio minuter innan bussen skulle gå och kunde andas ut. Dock kändes det inte helt tillförlitligt med den där bussen. Dels med tanke på att hela stationen (både vid tåget och bussarna) var helt öde och det inte fanns en människa att prata med och dels för att avgången ju inte syntes på någon skärm alls. Några minuter innan avgången ringde helena till x-buss som skulle tillhandahålla bussen och de kunde meddela att den skulle gå från station x, vi stod vid en massa busshållsplatser med typ bokstäverna a-k men såg inte skymten av något x. Vi började leta och hittade en skylt som visade på station x bort från hållplatserna och tog all packning och började springa. Som tur var hann vi precis fram till bussen och kunde lättade andas ut när vi satt i sätet och äntligen kände att vi var på väg hem. 00.20 Var vi framme i Uppsala och supersnälla Jennifer var där och hämtade oss. Vi släppte av Mamma och Daniel och åkte sen till ambulansstationen för att säga hej till Kjell. Direkt när vi åkte därifrån fick han ett larm om trafikolycka, som tur var även de i den olyckan relativt skadefria. Helena sov över hos oss även om varken hon eller jag kunde sova den allra bästa sömnen kanske. Dagen därpå gjorde vi inte mycket alls utan var rätt sega båda två mest på grund av för dålig sömn tror jag. Hon sov även kvar till igår och då sov vi desto bättre och vaknade betydligt mer utvilade så vi gick ut och klippte gräs och rensade ogräs och fick en hel del nytta gjort. Innan vi släppte av henne i Solna så besökte vi även tippen.
Det är fortfarande lite overkligt att det som hände hände. Jag har svårt att förstå att jag var inblandad i en så pass allvarlig olycka att det stoppade upp all trafik i några timmar på E4:an och att alla behövde åka ambulans efteråt. Framförallt är jag såklart sjukt glad över att det gick så pass bra som det gick. Förhoppningsvis slipper vi framtida besvär på grund av olyckan också men det kan ju vara svårt att säga just nu. Helena såg redan betydligt bättre ut i ansiktet när vi lämnade henne igår. I torsdags kunde jag nästan inte låta bli att skratta när jag såg henne för hon såg verkligen ut som att hon hade injicerat hur mycket botox som helst i överläppen, stackarn.
Det är klart att jag kan önska att det inte hade hänt men det hjälper väl knappast och även om det känns lite tråkigt att ha förlorat bilen och att behöva fylla i massa krångliga blanketter och rapporter så känns det faktiskt ändå samtidigt ganska bra att det som har hänt har hänt. Förhoppningsvis kan det medföra en hel del positiva saker också. Kanske blir vi alla lite säkrare i trafiken framöver, det är inte helt fel att bli lite mer riskmedveten än vad jag har varit iaf. Kanske njuter man ännu mer av livet när man inser hur snabbt det faktiskt kan förändras totalt. Kanske kommer vi kunna dra nytta av erfarenheter från den här olyckan om vi någon gång framöver är med om en annan olycka. Jag tycker att det är ganska skönt att veta hur jag reagerade. Jag har inom jobbet diskuterat mycket krissituationer och funderat över hur jag skulle hantera eventuella sådana. Jag har trott och kanske framförallt velat tro att jag skulle hantera dem lugnt och metodiskt men eftersom jag knappt har varit med om några allvarliga situationer alls är det ju omöjligt att veta. Nu har jag varit med om några situationer i jobbet som jag tidigare varit rädd för och tyckt att jag verkligen har lyckats behålla lugnet då och nu har jag även varit med om en lite allvarligare - även om det såklart hade kunnat vara tusen gånger värre - bilolycka och även den hanterade jag med ett behärskat lugn. Det betyder ju såklart inte att jag kommer klara av vilken situations som helst när som helst på det sätt jag vill men det ger ändå viss trygghet om att jag inte så lätt kommer drabbas av skräckslagen och förlamande panik.
Så då har jag skrivit av mig lite då, det handlar inte om att jag vill informera eller att någon annan ska läsa det egentligen. Utan jag kände att det kan vara bra för mig att skriva ner mina tankar nu efteråt som en avslutande process och även att jag kan gå tillbaka och ha det dokumenterat om jag vill läsa det av någon anledning framöver.
Kommentarer
Trackback
