Bra dag
Tänk vad mycket mer man njuter av lediga dagar när de inte kommer i en hel drös. Samtidigt som en hel drös med lediga dagar såklart är härligt och njutningsfullt det med.
Bortsett från i fredags som var en mindre härlig dag på jobbet så har det varit helt underbart att jobba. Jag har jobbat mycket och försökt strukturera terminen bättre detaljerat och längre i förväg än vad jag har hunnit tidigare år. Och det känns faktiskt som att jag lyckats rätt bra. Har också kunnat se och följa rätt bra framsteg vilket ju är den allra härligaste och bästa känslan som finns för en lärare, det tycker iaf jag. Det har varit helt underbart och roligt att få ha en trea, det gör att jag blir lite sugen på att någon gång i framtiden utmana mig och ta ännu äldre elever men det får vi se hur det går med. Nu tänker jag iaf försöka njuta av varenda dag jag har kvar med min underbara klass. Ska jobba lite idag också så jag är förberedd inför veckan som kommer. Två "grejer" måste jag läsa på om och göra presentationer om som minst. Men utöver det ska jag mest bara slappa och ta det lugnt. Imorgon är det match vilken jag verkligen ser fram emot eftersom både Tinna och Lovisa ska vara med, känns som att vi har bästa laget på pappret för säsongen så jag har faktiskt en smått positiv känsla inför matchen, lite läskigt och som bäddat för att åka hem besviken och ledsen på söndag men jag hoppas på det omvända.
I veckan som var hade jag två nattbesök som var väldigt roliga och mysiga men som dock tog på krafterna för jag var helt död i går när jag kom hem från handbollen och somnade som en stock på soffa. Först ut var Tinna som blev utelåst och fick sova hos mig till onsdagen, Kjell jobbade natt så det passade perfekt. Vi låg nog och pratade ett tag men inte alltför länge tror jag. I torsdags följde anna med efter handbollen och tröttheten jag känt tidigare under dagen var som bortblåst men jag tvingade mig själv att släcka lampan närmare halv tre för att jag visste att jag skulle få sota för det annars, på fredagen var det nära att jag försov mig men jag kom tillslut upp och var faktiskt mycket piggare än förväntat under dagen, men energin tog som sagt slut vid fem och jag sov djupare än djupast i en timme ungefär innan Kjell kom hem och väckte mig och det var dags att laga mat.
Nu är det två fredagar som vi har haft "handboll för alla" och jag är väldigt glad över att det här har blivit av. Det var nog för 2-3 månader sen som styrelsen gick ut med en förfrågan om någon kunde tänka sig hjälpa till med ett projekt att integrera de ensamkommande unga killarna som kommunen tog/tar emot. Jag har länge känt att jag borde göra något men inte riktigt vetat vad. Visst kan man ge lite pengar vilket vi gör varje månad men det känns som att egentligen skulle ens egen tid kunna påverka mer och framförallt ge en själv mycket mer. Jag tycker om att kunna hjälpa andra, mycket såklart för deras skull men måste också erkänna att det är mycket för min egen skull. Jag älskar känslan det ger mig själv att se och höra att jag faktiskt gjort lite skillnad. Man kan ju inte låta bli att växa av det. Jag hörde genast av mig till styrelsen och anmälde mitt intresse men kände också att jag inte fick ta på mig för mycket för jag har ju precis slutat på fotbollen och innan det som tränare av en anledning. Efter lite turer fram och tillbaka bestämdes alltså att vi kör "handboll för alla" vilket riktar sig mot vem som helst från typ 13 och uppåt som vill prova på handboll gratis på fredagar 15-16. Det är jag, Disa och Tomas som är ansvariga för träningarna och snälla Rebecka och Sofie har sagt att de kan hjälpa till ibland. Så skönt att inte stå själv i det utan att vi faktiskt är flera stycken för det gör ju att pressen på en själv inte blir för stor. Första gången kom bara två killar och härliga Rasmus. Det är verkligen toppen att ha någon som förstår språket, kan handboll och är lätt att integrera med dem med. Det var kul trots att vi var så få och det var svårt att hitta på övningar för bara dem två. Jag tyckte kommunikationen trots allt fungerade mycket bra. I går kom 12 invandrare och Rasmus och Olle. Det var ännu roligare men också mycket mycket mer utmanande. Som tur var de två killarna från förra fredagen också med för de stöttade oss rejält. De kände igen vissa saker vi visade och sa sen förra veckan och översatte till Dari vilket underlättade en hel del tror jag.
Jag kliver lite utanför min komfort-zon genom att göra det här, samtidigt som jag gör det på en av de platser jag känner mig allra tryggast utöver mitt hem vilket såklart underlättar för mig. Man kanske kan tycka att det borde vara inom min komfort-zon eftersom jag varit tränare i massa år och hållit flera träningar än vad jag kan räkna till typ men det är faktiskt ändå pirrigt och lite läskigt för jag hatar att stå i centrum (konstigt nog med tanke på tränar och lärarrollen jag vet) och det här är speciellt eftersom man inte har någon aning om vad de har för bagage och känslor med sig in i hallen. Den största utmaningen för mig med det här projektet är helt klart språket. Jag tycker inte om att prata engelska för jag tycker att jag är usel på det. Men här är det ju verkligen ett utmärkt tillfälle att ändå göra det.
Igår började vi med tunnelkull vilket verkligen var en utmaning att få dem att förstå, jag var orolig att de skulle stå still och tycka att det var helt värdelöst att köra det men det var klart den övning de hade roligast åt när vi väl kom igång. Att vi tillslut fick det att fungera berodde enbart på att några av dem faktiskt förstod oss och sen kunde på olika språk och med olika gester förklara vidare så att fler och fler förstod. Jag njöt av att se dem gå all in i att kulla varandra och att komma undan. Skratt och lek är det bästa som finns!
I går spelade ju Sverige match mot Ryssland och älskar jag handboll i vanliga fall så blir jag ju nykär varje gång det spelas ett mästerskap, det kan inte finnas någon roligare sport att titta på när det är jämna matcher. Jag är väldigt positivt överraskad över Sveriges prestationer så här långt. Visst är det mycket som är katastrofalt till och från, perioder som är så usla att man vill stänga av tv:n men det är också mycket som imponerar så mycket att jag inte kan låta bli att le.
Jag har verkligen haft tur som fått växa upp med Bengan Boys och fått följa det lagets framgångar under så lång tid av min egna handbollskarriär.
Nä nu måste jag rota lite i kylen för jag borde kanske äta frukost :-)
Bortsett från i fredags som var en mindre härlig dag på jobbet så har det varit helt underbart att jobba. Jag har jobbat mycket och försökt strukturera terminen bättre detaljerat och längre i förväg än vad jag har hunnit tidigare år. Och det känns faktiskt som att jag lyckats rätt bra. Har också kunnat se och följa rätt bra framsteg vilket ju är den allra härligaste och bästa känslan som finns för en lärare, det tycker iaf jag. Det har varit helt underbart och roligt att få ha en trea, det gör att jag blir lite sugen på att någon gång i framtiden utmana mig och ta ännu äldre elever men det får vi se hur det går med. Nu tänker jag iaf försöka njuta av varenda dag jag har kvar med min underbara klass. Ska jobba lite idag också så jag är förberedd inför veckan som kommer. Två "grejer" måste jag läsa på om och göra presentationer om som minst. Men utöver det ska jag mest bara slappa och ta det lugnt. Imorgon är det match vilken jag verkligen ser fram emot eftersom både Tinna och Lovisa ska vara med, känns som att vi har bästa laget på pappret för säsongen så jag har faktiskt en smått positiv känsla inför matchen, lite läskigt och som bäddat för att åka hem besviken och ledsen på söndag men jag hoppas på det omvända.
I veckan som var hade jag två nattbesök som var väldigt roliga och mysiga men som dock tog på krafterna för jag var helt död i går när jag kom hem från handbollen och somnade som en stock på soffa. Först ut var Tinna som blev utelåst och fick sova hos mig till onsdagen, Kjell jobbade natt så det passade perfekt. Vi låg nog och pratade ett tag men inte alltför länge tror jag. I torsdags följde anna med efter handbollen och tröttheten jag känt tidigare under dagen var som bortblåst men jag tvingade mig själv att släcka lampan närmare halv tre för att jag visste att jag skulle få sota för det annars, på fredagen var det nära att jag försov mig men jag kom tillslut upp och var faktiskt mycket piggare än förväntat under dagen, men energin tog som sagt slut vid fem och jag sov djupare än djupast i en timme ungefär innan Kjell kom hem och väckte mig och det var dags att laga mat.
Nu är det två fredagar som vi har haft "handboll för alla" och jag är väldigt glad över att det här har blivit av. Det var nog för 2-3 månader sen som styrelsen gick ut med en förfrågan om någon kunde tänka sig hjälpa till med ett projekt att integrera de ensamkommande unga killarna som kommunen tog/tar emot. Jag har länge känt att jag borde göra något men inte riktigt vetat vad. Visst kan man ge lite pengar vilket vi gör varje månad men det känns som att egentligen skulle ens egen tid kunna påverka mer och framförallt ge en själv mycket mer. Jag tycker om att kunna hjälpa andra, mycket såklart för deras skull men måste också erkänna att det är mycket för min egen skull. Jag älskar känslan det ger mig själv att se och höra att jag faktiskt gjort lite skillnad. Man kan ju inte låta bli att växa av det. Jag hörde genast av mig till styrelsen och anmälde mitt intresse men kände också att jag inte fick ta på mig för mycket för jag har ju precis slutat på fotbollen och innan det som tränare av en anledning. Efter lite turer fram och tillbaka bestämdes alltså att vi kör "handboll för alla" vilket riktar sig mot vem som helst från typ 13 och uppåt som vill prova på handboll gratis på fredagar 15-16. Det är jag, Disa och Tomas som är ansvariga för träningarna och snälla Rebecka och Sofie har sagt att de kan hjälpa till ibland. Så skönt att inte stå själv i det utan att vi faktiskt är flera stycken för det gör ju att pressen på en själv inte blir för stor. Första gången kom bara två killar och härliga Rasmus. Det är verkligen toppen att ha någon som förstår språket, kan handboll och är lätt att integrera med dem med. Det var kul trots att vi var så få och det var svårt att hitta på övningar för bara dem två. Jag tyckte kommunikationen trots allt fungerade mycket bra. I går kom 12 invandrare och Rasmus och Olle. Det var ännu roligare men också mycket mycket mer utmanande. Som tur var de två killarna från förra fredagen också med för de stöttade oss rejält. De kände igen vissa saker vi visade och sa sen förra veckan och översatte till Dari vilket underlättade en hel del tror jag.
Jag kliver lite utanför min komfort-zon genom att göra det här, samtidigt som jag gör det på en av de platser jag känner mig allra tryggast utöver mitt hem vilket såklart underlättar för mig. Man kanske kan tycka att det borde vara inom min komfort-zon eftersom jag varit tränare i massa år och hållit flera träningar än vad jag kan räkna till typ men det är faktiskt ändå pirrigt och lite läskigt för jag hatar att stå i centrum (konstigt nog med tanke på tränar och lärarrollen jag vet) och det här är speciellt eftersom man inte har någon aning om vad de har för bagage och känslor med sig in i hallen. Den största utmaningen för mig med det här projektet är helt klart språket. Jag tycker inte om att prata engelska för jag tycker att jag är usel på det. Men här är det ju verkligen ett utmärkt tillfälle att ändå göra det.
Igår började vi med tunnelkull vilket verkligen var en utmaning att få dem att förstå, jag var orolig att de skulle stå still och tycka att det var helt värdelöst att köra det men det var klart den övning de hade roligast åt när vi väl kom igång. Att vi tillslut fick det att fungera berodde enbart på att några av dem faktiskt förstod oss och sen kunde på olika språk och med olika gester förklara vidare så att fler och fler förstod. Jag njöt av att se dem gå all in i att kulla varandra och att komma undan. Skratt och lek är det bästa som finns!
I går spelade ju Sverige match mot Ryssland och älskar jag handboll i vanliga fall så blir jag ju nykär varje gång det spelas ett mästerskap, det kan inte finnas någon roligare sport att titta på när det är jämna matcher. Jag är väldigt positivt överraskad över Sveriges prestationer så här långt. Visst är det mycket som är katastrofalt till och från, perioder som är så usla att man vill stänga av tv:n men det är också mycket som imponerar så mycket att jag inte kan låta bli att le.
Jag har verkligen haft tur som fått växa upp med Bengan Boys och fått följa det lagets framgångar under så lång tid av min egna handbollskarriär.
Nä nu måste jag rota lite i kylen för jag borde kanske äta frukost :-)
Kommentarer
Trackback
