Sista matchen
Jag är verkligen glad att jag började spela fotboll igen. Jag hade nog alltid undrat och ångrat det lite annars. Både fotbollen och handbollen har betytt så otroligt mycket för mig när jag växte upp. Hade inte mitt fotbollslag lagts ner när jag gick i gymnasiet vet jag inte riktigt hur jag skulle kunnat sluta för det är aldrig ett lätt beslut att sluta med något som man egentligen tycker väldigt mycket om. Jag har saknat det sen jag slutade och när handbollen kändes urtråkig (men ändå omöjlig att sluta på) så kände jag att det var dags att ge det ett litet nytt försök. Inget seriöst alls utan bara spela lite någon gång ibland om det visade sig vara kul. Det blev mer än vad jag hade tänkt men det förvånar mig inte särskilt mycket. Problemet är väl egentligen att det rätt snart vände med handbollen och den blev roligare än vad den har varit på många år. Vilket gjorde att jag ville vara där med 100% engagemang och hjärta igen. Vilket gjorde att det blev för mycket. Jag värdesätter den tid jag får vara hemma och bara vara alldeles för mycket, och den tid som jag kan vara med Kjell. Jag vill visa honom att jag prioriterar honom även fast jag då och då visar precis det motsatta. Plus att kroppen inte håller riktigt längre. Jag vill egentligen inte klaga på min underbara kropp för den har varit helt fantastisk. Den sviker mig nästan aldrig men den blir äldre och äldre det kan jag inte sticka under stolen med och det här året har det inte ens gått att spela matcherna hundra procent. Jag tror helt ärligt att jag bara har missat en match på grund av skada i mitt 25-åriga idrottsliv, det var när jag var första års a-flick i handbollen. Sen har jag missat några enstaka matcher på grund av sjukdom, men det är verkligen inte många. Det var en turnering förra året med fotbollen, och så kommer jag ihåg ett tillfälle när jag bodde hos pappa i västergården och jag höll på att bli tokig på honom för att han inte lät mig spela om inte febern gick ner, tror inte den gjorde det. Kommer även ihåg när jag fick feber på en fotbollscup i Uppsala i typ sexan eller sjuan och vägrade erkänna det först trots att jag knappt pallade att stå upp men jag hade några timmars vila tills nästa match och tog en alvedon och är rätt säker på att jag spelade sen?! Det är typ en av två alvedon som jag tog under min uppväxt. Jag har blivit lite klenare som vuxen för jag har nog tagit minst fem sen jag flyttade hemifrån. Som sagt jag vill inte klaga på min kropp.
Herrejösses vad jag babblar på, sammanfattningsvis är jag glad att jag började med fotboll men smärta och tidsbrist har gjort att jag större delen av säsongen har längtat till att den ska ta slut. När det fortfarande var seriespel så längtade jag till den skulle ta slut men tyckte ändå det var rätt kul men sen blev det ju klart att det skulle bli ett kval med tre matcher efter säsongen, då var det inte kul längre någonstans. Jag är helt chockad och förfärad över hur det här kvalet går till och hur Upplands fotbollsförbund tänker och agerar vilket inte direkt gör det roligare men det gör det iaf lättare att tänka sig ett definitivt avslut på fotbollskarriären. Idag är det sista matchen och som jag har längtat till den här dagen. Det känns lite tragiskt och hemskt att säga det för som sagt är jag glad att jag började med fotbollen igen men nu måste min kropp få vila lite från den. Fyra helger i rad blev det handboll lördag och fotboll söndag och det hade jag älskat för 15 år sedan, så hade jag det då väldigt ofta och njöt av det som bara den men nu orkar jag faktiskt inte. Jag vill hinna med alla andra delar av mitt liv också.
I november slutar min främsta fotbollsidol efter en helt sagolik karriär och det känns nästan också lite fint att sluta samtidigt som honom. Nu vet inte jag riktigt hur min framtid ser ut. Som sagt har jag väldigt svårt för att på egen hand sluta med något som egentligen är mig varmt om hjärtat och jag kan absolut inte sluta och säga att det inte finns en chans för återkomst alls. Jag har slutat som tränare självmant och det har känts helt rätt varje gång även om det såklart varit en hel del dubbla och motstridiga känslor men att jag har kunnat sluta beror nog mycket på att jag är rätt säker på att det inte är sista gången jag är tränare. Jag vet att jag kommer vilja ta nya lag.
Just nu vet jag att jag är inställd på att inte spela fotboll igen, men jag stänger inga dörrar helt. Det beror på vad som händer med laget, med mig och allt annat runt omkring.
För att lämna allt fotbollssurr så kan jag ju skriva att det blev säsongens första förlust med handbollen igår. Tror det blev 21-16. Jag var sämst, supersnurrig och konstig hela matchen och bidrog inte med mycket framåt alls och gjorde min klart sämsta match bakåt också den här säsongen. Inte kul alls, fy vad arg jag var hela kvällen igår. Lite arg nu också när jag tänker på det. Tirfing var inte bra alls men de kämpade bättre och ville mer än vi och vi var sämst. Kicki gick sönder efter fem minuter, då stod det typ 0-5 och jag är säker på att vi hade vunnit om hon hade kunnat spela hela matchen. Vi borde vunnit ändå men bollen var nog den sämsta boll jag någonsin spelat med, den var svårare att greppa än en herrboll samtidigt som den var lika lätt som våra andra bollar och sjukt hårt pumpad så den studsade hur högt som helst. Blä vad irriterande att vi tappade förstaplatsen till dem. Jag är rätt säker på att det bara var en tidsfråga innan vi skulle tappa den men det känns inte okej att vi gjorde det efter att ha gjort en så katastrofalt dålig match. Kunde vi inte fått tappa den med lite ära i behåll? Aja det kommer nya matcher att ta tillbaka lite ära i. Jag är dock rädd att jag redan har gjort mina bästa matcher den här säsongen. Men jag ska göra mitt bästa för att det inte ska vara sant.
Nu ska jag nog snart gå upp och äta frukost. Jag har varit vaken sen halv åtta och bara legat och slösurfat, spelat och slappat. Jag känner inte igen mig själv som vaknar så tidigt och inte somnar om. Visserligen somnade jag nog före tolvslaget också vilket inte heller är riktigt likt mig själv men jag brukar ändå kunna somna om.
Herrejösses vad jag babblar på, sammanfattningsvis är jag glad att jag började med fotboll men smärta och tidsbrist har gjort att jag större delen av säsongen har längtat till att den ska ta slut. När det fortfarande var seriespel så längtade jag till den skulle ta slut men tyckte ändå det var rätt kul men sen blev det ju klart att det skulle bli ett kval med tre matcher efter säsongen, då var det inte kul längre någonstans. Jag är helt chockad och förfärad över hur det här kvalet går till och hur Upplands fotbollsförbund tänker och agerar vilket inte direkt gör det roligare men det gör det iaf lättare att tänka sig ett definitivt avslut på fotbollskarriären. Idag är det sista matchen och som jag har längtat till den här dagen. Det känns lite tragiskt och hemskt att säga det för som sagt är jag glad att jag började med fotbollen igen men nu måste min kropp få vila lite från den. Fyra helger i rad blev det handboll lördag och fotboll söndag och det hade jag älskat för 15 år sedan, så hade jag det då väldigt ofta och njöt av det som bara den men nu orkar jag faktiskt inte. Jag vill hinna med alla andra delar av mitt liv också.
I november slutar min främsta fotbollsidol efter en helt sagolik karriär och det känns nästan också lite fint att sluta samtidigt som honom. Nu vet inte jag riktigt hur min framtid ser ut. Som sagt har jag väldigt svårt för att på egen hand sluta med något som egentligen är mig varmt om hjärtat och jag kan absolut inte sluta och säga att det inte finns en chans för återkomst alls. Jag har slutat som tränare självmant och det har känts helt rätt varje gång även om det såklart varit en hel del dubbla och motstridiga känslor men att jag har kunnat sluta beror nog mycket på att jag är rätt säker på att det inte är sista gången jag är tränare. Jag vet att jag kommer vilja ta nya lag.
Just nu vet jag att jag är inställd på att inte spela fotboll igen, men jag stänger inga dörrar helt. Det beror på vad som händer med laget, med mig och allt annat runt omkring.
För att lämna allt fotbollssurr så kan jag ju skriva att det blev säsongens första förlust med handbollen igår. Tror det blev 21-16. Jag var sämst, supersnurrig och konstig hela matchen och bidrog inte med mycket framåt alls och gjorde min klart sämsta match bakåt också den här säsongen. Inte kul alls, fy vad arg jag var hela kvällen igår. Lite arg nu också när jag tänker på det. Tirfing var inte bra alls men de kämpade bättre och ville mer än vi och vi var sämst. Kicki gick sönder efter fem minuter, då stod det typ 0-5 och jag är säker på att vi hade vunnit om hon hade kunnat spela hela matchen. Vi borde vunnit ändå men bollen var nog den sämsta boll jag någonsin spelat med, den var svårare att greppa än en herrboll samtidigt som den var lika lätt som våra andra bollar och sjukt hårt pumpad så den studsade hur högt som helst. Blä vad irriterande att vi tappade förstaplatsen till dem. Jag är rätt säker på att det bara var en tidsfråga innan vi skulle tappa den men det känns inte okej att vi gjorde det efter att ha gjort en så katastrofalt dålig match. Kunde vi inte fått tappa den med lite ära i behåll? Aja det kommer nya matcher att ta tillbaka lite ära i. Jag är dock rädd att jag redan har gjort mina bästa matcher den här säsongen. Men jag ska göra mitt bästa för att det inte ska vara sant.
Nu ska jag nog snart gå upp och äta frukost. Jag har varit vaken sen halv åtta och bara legat och slösurfat, spelat och slappat. Jag känner inte igen mig själv som vaknar så tidigt och inte somnar om. Visserligen somnade jag nog före tolvslaget också vilket inte heller är riktigt likt mig själv men jag brukar ändå kunna somna om.
Kommentarer
Trackback
