Livet är bra orättvist
Det är ju inte direkt någon nyhet men av någon anledning så kommer man om och om fram till den slutsatsen. Jag vet inte varför våra hjärnor så ofta vill sträva efter rättvisa och struktur men det är väl något som känns tryggt och bra med det antar jag. Redan små små barn sorterar och fördelar med utgångspunkten rättvisa. Det måste vara en av de vanligaste fraserna när barn är arga eller ledsna över något "det är orättvist!!!"
Och lika gärna som vi strävar efter rättvisa lika nödvändigt är det kanske med det motsatta. Det skulle vara omöjligt att allt skulle vara rättvist det förstår jag ju och har för länge sedan också accepterat. Även om jag kan tycka att det borde finnas gränser för hur mycket olycka och lidande samma personer ska behöva gå igenom.
Jag vet också att jag är en av de som lyckligt nog hamnat på den sidan de flesta nog helst vill vara på. Jag har haft sinnessjukt mycket tur och lycka i mitt liv och väldigt lite av det motsatta. Ibland undrar jag varför och får även då och då dåligt samvete över det, men då försöker jag ta mig i kragen och bara njuta så länge den turen varar istället. Det är ingen som mår bättre över att jag skäms och drar ner mig själv i negativa tankar för att jag inte har lika ont och är lika ledsen som dem, för att inte jag har samma otur eller har förlorat lika mycket i mitt liv.
Tragedi och sorg hör till livet och utan det skulle vi nog inte heller förstå eller vara kapabla till att känna det motsatta, lycka, kärlek och harmoni. Men ibland kan jag inte låta bli att fundera på om allt verkligen är värt det. All smärta och olycka som finns i världen. All hat, ondska och illvilja, all olust, desperation och katatonisk likgiltighet. Vad är meningen med livet? Vad är det som gör att livslusten är så stark så att så många människor (och även djur) trots allt orkar leva vidare? Att jag gör det som har klart överhängande positiva känslor/upplevelser/erfarenheter är ju inte så konstigt men de andra då. De som slåss mot sjukdomar, de som mår psykiskt dåligt, de som inte hittat sin plats, de som inte har någon att älska, de som är ensamma, de som hela tiden drabbas av den ena sorgen efter den andra. Och vad är det som skiljer dem från de som faktiskt bestämmer att det inte är värt det?
En av mina starkaste försvarsmekanismer jag har för att stå emot depression är helt klart att jag (både i kropp och sinne) vet att livet går vidare. Jag har en förmåga att förtränga känslor till en rätt stor del och bara gå vidare, inte på ett destruktivt sätt utan att bearbeta det som det kanske låter utan helt enkelt hålla mig hyfsat sysselsatt och tänka på annat tills jag är redo att släppa fram lite tankar och känslor i lagom stor dos. Det har jag ärvt från min familj, jag vet inte om det är genetiskt eller miljömässigt men jag ser det väldigt starkt hos min mamma, morbror och moster och även hos pappa. Det är jag glad över. Allt har sina bra och dåliga sidor och kanske är det inte alltid helt hälsosamt men oavsett så har jag varit glad över den egenskapen vid många tillfällen.
Och lika gärna som vi strävar efter rättvisa lika nödvändigt är det kanske med det motsatta. Det skulle vara omöjligt att allt skulle vara rättvist det förstår jag ju och har för länge sedan också accepterat. Även om jag kan tycka att det borde finnas gränser för hur mycket olycka och lidande samma personer ska behöva gå igenom.
Jag vet också att jag är en av de som lyckligt nog hamnat på den sidan de flesta nog helst vill vara på. Jag har haft sinnessjukt mycket tur och lycka i mitt liv och väldigt lite av det motsatta. Ibland undrar jag varför och får även då och då dåligt samvete över det, men då försöker jag ta mig i kragen och bara njuta så länge den turen varar istället. Det är ingen som mår bättre över att jag skäms och drar ner mig själv i negativa tankar för att jag inte har lika ont och är lika ledsen som dem, för att inte jag har samma otur eller har förlorat lika mycket i mitt liv.
Tragedi och sorg hör till livet och utan det skulle vi nog inte heller förstå eller vara kapabla till att känna det motsatta, lycka, kärlek och harmoni. Men ibland kan jag inte låta bli att fundera på om allt verkligen är värt det. All smärta och olycka som finns i världen. All hat, ondska och illvilja, all olust, desperation och katatonisk likgiltighet. Vad är meningen med livet? Vad är det som gör att livslusten är så stark så att så många människor (och även djur) trots allt orkar leva vidare? Att jag gör det som har klart överhängande positiva känslor/upplevelser/erfarenheter är ju inte så konstigt men de andra då. De som slåss mot sjukdomar, de som mår psykiskt dåligt, de som inte hittat sin plats, de som inte har någon att älska, de som är ensamma, de som hela tiden drabbas av den ena sorgen efter den andra. Och vad är det som skiljer dem från de som faktiskt bestämmer att det inte är värt det?
En av mina starkaste försvarsmekanismer jag har för att stå emot depression är helt klart att jag (både i kropp och sinne) vet att livet går vidare. Jag har en förmåga att förtränga känslor till en rätt stor del och bara gå vidare, inte på ett destruktivt sätt utan att bearbeta det som det kanske låter utan helt enkelt hålla mig hyfsat sysselsatt och tänka på annat tills jag är redo att släppa fram lite tankar och känslor i lagom stor dos. Det har jag ärvt från min familj, jag vet inte om det är genetiskt eller miljömässigt men jag ser det väldigt starkt hos min mamma, morbror och moster och även hos pappa. Det är jag glad över. Allt har sina bra och dåliga sidor och kanske är det inte alltid helt hälsosamt men oavsett så har jag varit glad över den egenskapen vid många tillfällen.
Kommentarer
Trackback
