Fattar inte
varför jag är så nervös hela tiden. Jag är nervös innan fotbollen för jag känner mig så osäker på min egen förmåga, jag tänkte att snart börjar handbollen och det blir iaf bättre då. Det är ju omöjligt att vara lika nervös för med handbollen vet jag vad jag gör, jag känner mig som en stabil del av laget där jag har rätt att vara och kräva min plats till skillnad från fotbollen. Men så är det handboll och jag blir ännu mer nervös. För jag vet ju vad jag egentligen kan och känner ett stort ansvar för att tillföra något till laget. Jag vill inte göra någon besviken.
Jag är ännu mer nervös så fort Real spelar även om det är en annan slags nervositet. Ibland jobbigare att hantera ibland lättare. Jag mår så dåligt att jag alltid ifrågasätter varför jag ens håller på. Varför spelar jag fotboll när jag hatar stunden innan en match, varför spelar jag handboll när jag bara vill lägga mig i en hög på golvet och hyperventilera och gråta typ. Och varför håller jag på real och lägger hela mitt mående i hur de presterar på matcher när det får mig att vilja gå under när det inte går som jag vill och när hela min mage är i uppror inför matcher.
Och ännu knäppare blir det när jag plötslig inte är nervös. Som i tisdags när det var slutspelsmatch i upplandscupen. Vi skulle möta Rimbo som vann tvåan och kommer spela ettan nästa år, vi åkte ur trean och kommer spela i fyran. Säger en del om skillnaden mellan lagen. Jag frös när jag satt i soffan innan det var dags att åka till samlingen och kände att hela kroppen egentligen stretade emot och inte ville åka. Jag var 99,999999999 % säker på att vi skulle förlora och jag tänkte att det faktiskt bara vore skönt. Visst hatar jag att förlora och när det väl är match gör man ju allt för att inte göra det men jag hade verkligen inte något emot tanken på att slippa fler utematcher för den här hösten. Vi hade inte haft någon chans med de allra bästa förutsättningarna och vi saknade spelare och jag kände mig verkligen inte på topp med halsont och annat så jag kände verkligen att vi inte hade någon som helst press på oss, så jag var i stort sett inte nervös alls. Men då började jag må dåligt och bli nervös för att jag inte var nervös.
Det är ju något allvarligt fel på mig och det verkar bli värre med åldern. Nu ska jag snart åka till hallen och få storpisk av Åkersberga. Det ser jag inte fram emot. Men jag är ändå ganska spelsugen faktiskt och Lovisa ska vara med vilket gör att det känns mycket roligare. Synd att stackars Anna ligger i Skövde och mår dåligt.
Nu ska jag klä på mig och må ännu sämre. Skönt iaf att det nästan alltid släpper direkt när de blåser igång matchen, iaf på handbollen.
Jag är ännu mer nervös så fort Real spelar även om det är en annan slags nervositet. Ibland jobbigare att hantera ibland lättare. Jag mår så dåligt att jag alltid ifrågasätter varför jag ens håller på. Varför spelar jag fotboll när jag hatar stunden innan en match, varför spelar jag handboll när jag bara vill lägga mig i en hög på golvet och hyperventilera och gråta typ. Och varför håller jag på real och lägger hela mitt mående i hur de presterar på matcher när det får mig att vilja gå under när det inte går som jag vill och när hela min mage är i uppror inför matcher.
Och ännu knäppare blir det när jag plötslig inte är nervös. Som i tisdags när det var slutspelsmatch i upplandscupen. Vi skulle möta Rimbo som vann tvåan och kommer spela ettan nästa år, vi åkte ur trean och kommer spela i fyran. Säger en del om skillnaden mellan lagen. Jag frös när jag satt i soffan innan det var dags att åka till samlingen och kände att hela kroppen egentligen stretade emot och inte ville åka. Jag var 99,999999999 % säker på att vi skulle förlora och jag tänkte att det faktiskt bara vore skönt. Visst hatar jag att förlora och när det väl är match gör man ju allt för att inte göra det men jag hade verkligen inte något emot tanken på att slippa fler utematcher för den här hösten. Vi hade inte haft någon chans med de allra bästa förutsättningarna och vi saknade spelare och jag kände mig verkligen inte på topp med halsont och annat så jag kände verkligen att vi inte hade någon som helst press på oss, så jag var i stort sett inte nervös alls. Men då började jag må dåligt och bli nervös för att jag inte var nervös.
Det är ju något allvarligt fel på mig och det verkar bli värre med åldern. Nu ska jag snart åka till hallen och få storpisk av Åkersberga. Det ser jag inte fram emot. Men jag är ändå ganska spelsugen faktiskt och Lovisa ska vara med vilket gör att det känns mycket roligare. Synd att stackars Anna ligger i Skövde och mår dåligt.
Nu ska jag klä på mig och må ännu sämre. Skönt iaf att det nästan alltid släpper direkt när de blåser igång matchen, iaf på handbollen.
Kommentarer
Trackback
