Tacksamhet
Jag har det allt som oftast oförskämt bra. Jag har fina människor omkring mig, fritidsintressen som gett mig otroligt mycket, lätt för att lära och utvecklas, ett jobb jag verkligen trivs med och en underbar människa att dela min vardag med. Dessutom är jag för det mesta väldigt frisk och välmående.
De senaste veckorna har jag varit lite småkrasslig. Haft ont i halsen till och från och allmänt risig, i fredags mådde jag prima hela dagen (dock missade jag att real hade match, hur jag nu kan göra det, skyller på att de väldigt sällan spelar på fredagar...), precis innan jag somnade kände jag dock ett visst obehag. Jag mådde inte illa men det kändes olustigt bara. Klockan fem vaknade jag med en bestämd känsla av att allt inte stod rätt till, jag mådde egentligen inte illa då heller men visste att ngt inte var helt hundra heller. Strax började magen göra fullständigt uppror, har aldrig varit med om att min mage låtit så mycket som då. Det mullrade som att det åskande typ. Jag var ändå rätt övertygad om att det nog skulle gå över, jag försökte sova bort det och räknade ner till samlingen till fotbollscupen jag skulle spela på lördagen. Jag mådde fortfarande inte så värst illa men behövde närhet till toaletten och spenderade flera timmar där i perioder. Klockan tio gav jag upp hoppet om turneringen och sjukanmälde mig nog för första gången till en match, eller på sin höjd andra gången vilket jag kan tycka är smått otroligt på tjugofyra år som oavbrutet aktiv i minst ett lag. (Iaf om man bortser från den matchen jag missade mot åkersberga pga höftinflammationen, eller oboy-cup då jag nog fick solsting och låg i 40 graders feber, men jag har för mig att jag tillslut spelade då ändå... Vet iaf att vi baddade min panna med en kall våt trasa för att lyckas lura mamma om att jag inte längre hade feber).
Hur som helst så låg jag alltså i sängen och soffan hela dagen (förutom den tid jag spenderade på toaletten). Det konstigaste var nästan att jag ändå inte mådde särskilt illa, vid tretiden började jag göra det men då kändes det som mitt hungerillamående jag kan få ibland om jag inte ätit. Så då åt jag faktiskt lite mat och mådde bättre även om magen fortsatte att mullra som åska och närheten till badrummet var lika viktigt. Vid 2-3 tiden på natten började jag plötsligt dessutom faktiskt må väldigt illa och trodde att jag skulle behöva kräkas, så jag la mig på badrumsgolvet som jag alltid gör när jag mår så illa. Är det bara mig det har mirakulös effekt på för det mesta?! Efter tjugo minuter på badrumsmattan mådde jag lite bättre igen och bytte golvet mot soffan och lyckades somna. På söndagen mådde jag bättre och bättre och på eftermiddagen friskförklarade jag mig äntligen. Precis innan jag somnade sa jag dock till Kjell att jag kände mig nästan exakt lika som på fredagkvällen när jag skulle sova. Och fyra i natt vaknade jag och så var det som att börja om igen. Blä och fy vad ledsen jag blev. Efter en timme på toa och en halvtimme vändandes och vridandes i soffan lyckades jag somna en stund men när jag vaknade var magen lika knäpp fortfarande så jag bestämde mig för att sjukanmäla mig. Det tog emot som bara den kan jag säga, det är första gången jag gör det sen jag började på Hammarbacken och det är jobbigt att lämna över kontrollen till någon annan.
Det finns oändligt många fördelar med att vara lärare så egentligen borde jag inte ens tänka tanken men faktiskt tycker jag att det är lite tokigt när det gäller hur det är när vi är sjuka. Visst håller man på att dö så är det väl ingen som förväntar sig att jag ändå ska ta ansvar men som imorse spenderade jag en halvtimme ungefär med att i detalj beskriva min planering för dagen via mail. Dessutom måste man ju tänka om en del eftersom det inte blir riktigt likadant om det är jag eller någon annan som är där. Den halvtimmen kan man ju tycka att jag inte borde få avdrag på lönen för men det får jag ju såklart, sen så har jag arbetsdag till 16 på måndagar men bara lektioner till 14. De två timmarna skulle jag ägna åt att förbereda utvecklingssamtalen som jag kommer inleda nästa termin med, det är självklart arbete som jag måste ta igen någon annanstans och det är inte så att den tiden finns någonstans utan det kommer jag ju få göra på jullovet istället. Jag känner många som tycker att vi lärare inte borde ha karensdag eftersom vi befinner oss i en högrisk miljö för att bli smittade av det ena och det andra, jag kan hålla med om det till viss del men i så fall gäller det ännu mer på förskolor tycker jag. Där är barnen ofta sjukare och man är mycket närmare dem hela tiden. Och det som jag kanske tycker är knäppast är de tillfällen man är ledig eller sjuk på en fredag och nästkommande måndag, då får man avdrag även för lördagen och söndagen nämligen. Inte som två vanliga arbetsdagar men ändå en del cash som försvinner från lönen. Det finns fördelar och nackdelar med allt och fördelarna vinner verkligen så jag tänker inte klaga.
Både i lördags och i söndags hade jag konstigt nog hyfsad aptit och fick i mig ett ordentligt mål mat om dagen, det har varit lite sämre med den saken idag. Jag har bara kunnat dricka nyponsoppa och nu känner jag mig lite extra illamående och vet inte om det är för att jag behöver mat eller de dumma bakterierna i mig. Fast så länge man kan så borde man väl kanske äta, det borde väl inte kunna vara negativt att få i sig näring. Kan dock inte tänka mig något alls som finns här hemma, förutom nyponsoppan då. Annars känns magen lite mer stabil just nu och jag hoppas verkligen att det går åt rätt håll utan fler bakslag nu. Jag har redan sagt att jag ska vara hemma i morgon, om inte annat för att jag är osäker på om jag kanske smittar någon om jag jobbar. Men sen är det bara tre dagar kvar till lovet och jag måste tillbaka till mina små änglar. Vi har ju en hel del att hinna innan vi skiljs åt för några veckor.
En av mina elever klagade lite över sitt onda ben förra veckan. Först lyssnade jag och gav tröstande ord tillbaka som en snäll fröken, jag är det ibland ;-) men jag har lite svårt för när någon ojar sig och klagar mer än vad jag tycker verkar nödvändigt så då började jag helt enkelt kalla denne lyckost och förklarade hur glad denne skulle vara över att ha ont i benet för det betyder att hon/han kommer vara extra tacksam för de dagar framöver då det inte längre gör ont. Vet inte riktigt om min logik gick hela vägen fram men jag lever iaf till viss del som jag lär. När jag mått som sämst har jag gråtit och tyckt synd om mig själv men det är faktiskt bara några få minuter, för det mesta har jag ändå lyckats se det som lite av en gåva och påminnelse om att jag ska vara mer tacksam och glad över hur bra jag brukar må och hur bra jag snart kommer må.
De senaste veckorna har jag varit lite småkrasslig. Haft ont i halsen till och från och allmänt risig, i fredags mådde jag prima hela dagen (dock missade jag att real hade match, hur jag nu kan göra det, skyller på att de väldigt sällan spelar på fredagar...), precis innan jag somnade kände jag dock ett visst obehag. Jag mådde inte illa men det kändes olustigt bara. Klockan fem vaknade jag med en bestämd känsla av att allt inte stod rätt till, jag mådde egentligen inte illa då heller men visste att ngt inte var helt hundra heller. Strax började magen göra fullständigt uppror, har aldrig varit med om att min mage låtit så mycket som då. Det mullrade som att det åskande typ. Jag var ändå rätt övertygad om att det nog skulle gå över, jag försökte sova bort det och räknade ner till samlingen till fotbollscupen jag skulle spela på lördagen. Jag mådde fortfarande inte så värst illa men behövde närhet till toaletten och spenderade flera timmar där i perioder. Klockan tio gav jag upp hoppet om turneringen och sjukanmälde mig nog för första gången till en match, eller på sin höjd andra gången vilket jag kan tycka är smått otroligt på tjugofyra år som oavbrutet aktiv i minst ett lag. (Iaf om man bortser från den matchen jag missade mot åkersberga pga höftinflammationen, eller oboy-cup då jag nog fick solsting och låg i 40 graders feber, men jag har för mig att jag tillslut spelade då ändå... Vet iaf att vi baddade min panna med en kall våt trasa för att lyckas lura mamma om att jag inte längre hade feber).
Hur som helst så låg jag alltså i sängen och soffan hela dagen (förutom den tid jag spenderade på toaletten). Det konstigaste var nästan att jag ändå inte mådde särskilt illa, vid tretiden började jag göra det men då kändes det som mitt hungerillamående jag kan få ibland om jag inte ätit. Så då åt jag faktiskt lite mat och mådde bättre även om magen fortsatte att mullra som åska och närheten till badrummet var lika viktigt. Vid 2-3 tiden på natten började jag plötsligt dessutom faktiskt må väldigt illa och trodde att jag skulle behöva kräkas, så jag la mig på badrumsgolvet som jag alltid gör när jag mår så illa. Är det bara mig det har mirakulös effekt på för det mesta?! Efter tjugo minuter på badrumsmattan mådde jag lite bättre igen och bytte golvet mot soffan och lyckades somna. På söndagen mådde jag bättre och bättre och på eftermiddagen friskförklarade jag mig äntligen. Precis innan jag somnade sa jag dock till Kjell att jag kände mig nästan exakt lika som på fredagkvällen när jag skulle sova. Och fyra i natt vaknade jag och så var det som att börja om igen. Blä och fy vad ledsen jag blev. Efter en timme på toa och en halvtimme vändandes och vridandes i soffan lyckades jag somna en stund men när jag vaknade var magen lika knäpp fortfarande så jag bestämde mig för att sjukanmäla mig. Det tog emot som bara den kan jag säga, det är första gången jag gör det sen jag började på Hammarbacken och det är jobbigt att lämna över kontrollen till någon annan.
Det finns oändligt många fördelar med att vara lärare så egentligen borde jag inte ens tänka tanken men faktiskt tycker jag att det är lite tokigt när det gäller hur det är när vi är sjuka. Visst håller man på att dö så är det väl ingen som förväntar sig att jag ändå ska ta ansvar men som imorse spenderade jag en halvtimme ungefär med att i detalj beskriva min planering för dagen via mail. Dessutom måste man ju tänka om en del eftersom det inte blir riktigt likadant om det är jag eller någon annan som är där. Den halvtimmen kan man ju tycka att jag inte borde få avdrag på lönen för men det får jag ju såklart, sen så har jag arbetsdag till 16 på måndagar men bara lektioner till 14. De två timmarna skulle jag ägna åt att förbereda utvecklingssamtalen som jag kommer inleda nästa termin med, det är självklart arbete som jag måste ta igen någon annanstans och det är inte så att den tiden finns någonstans utan det kommer jag ju få göra på jullovet istället. Jag känner många som tycker att vi lärare inte borde ha karensdag eftersom vi befinner oss i en högrisk miljö för att bli smittade av det ena och det andra, jag kan hålla med om det till viss del men i så fall gäller det ännu mer på förskolor tycker jag. Där är barnen ofta sjukare och man är mycket närmare dem hela tiden. Och det som jag kanske tycker är knäppast är de tillfällen man är ledig eller sjuk på en fredag och nästkommande måndag, då får man avdrag även för lördagen och söndagen nämligen. Inte som två vanliga arbetsdagar men ändå en del cash som försvinner från lönen. Det finns fördelar och nackdelar med allt och fördelarna vinner verkligen så jag tänker inte klaga.
Både i lördags och i söndags hade jag konstigt nog hyfsad aptit och fick i mig ett ordentligt mål mat om dagen, det har varit lite sämre med den saken idag. Jag har bara kunnat dricka nyponsoppa och nu känner jag mig lite extra illamående och vet inte om det är för att jag behöver mat eller de dumma bakterierna i mig. Fast så länge man kan så borde man väl kanske äta, det borde väl inte kunna vara negativt att få i sig näring. Kan dock inte tänka mig något alls som finns här hemma, förutom nyponsoppan då. Annars känns magen lite mer stabil just nu och jag hoppas verkligen att det går åt rätt håll utan fler bakslag nu. Jag har redan sagt att jag ska vara hemma i morgon, om inte annat för att jag är osäker på om jag kanske smittar någon om jag jobbar. Men sen är det bara tre dagar kvar till lovet och jag måste tillbaka till mina små änglar. Vi har ju en hel del att hinna innan vi skiljs åt för några veckor.
En av mina elever klagade lite över sitt onda ben förra veckan. Först lyssnade jag och gav tröstande ord tillbaka som en snäll fröken, jag är det ibland ;-) men jag har lite svårt för när någon ojar sig och klagar mer än vad jag tycker verkar nödvändigt så då började jag helt enkelt kalla denne lyckost och förklarade hur glad denne skulle vara över att ha ont i benet för det betyder att hon/han kommer vara extra tacksam för de dagar framöver då det inte längre gör ont. Vet inte riktigt om min logik gick hela vägen fram men jag lever iaf till viss del som jag lär. När jag mått som sämst har jag gråtit och tyckt synd om mig själv men det är faktiskt bara några få minuter, för det mesta har jag ändå lyckats se det som lite av en gåva och påminnelse om att jag ska vara mer tacksam och glad över hur bra jag brukar må och hur bra jag snart kommer må.
Kommentarer
Trackback
