Katarina Pettersson

Nu är det bara en vanlig helg kvar och så börjar jobbet med alla rutiner och den vardag som hör till. Som vanligt är det lite blandade känslor men faktiskt absolut mest positiva. Jag längtar ihjäl mig efter eleverna och att få ta del av deras smarta tankar och härliga diskussioner igen. Jag är så otroligt sugen på att dra igång det underbart fantastiska projekt som några riktiga eldsjälar med mycket erfarenhet av läsinlärning har dragit igång. Jag är med i en facebookgrupp där fokus är på matematik och en för läsprojektet och varje dag på sommarlovet har det varit full aktivitet där inne. Så underbart att se hur otroligt engagerade lärare vi har i det här landet och alla delar med sig av sina tankar och funderingar, hjälper varandra med alla sorters problem med miljontals tips. Jag har faktiskt lite svårt att förstå att den svenska skolan är så dålig enligt så många resultat när jag om igen märker hur duktiga och engagerade lärare vi har.

Jag har satt upp några mål för hösten för ett aningen mer hälsosamt liv. Jag måste verkligen träna bättre, visserligen tycker jag absolut jag har tränat mer och bättre de senaste kanske tre åren om man jämför med större delen av mitt vuxna liv men jag vill bli ännu starkare och snabbare och då behöver jag helt klart öka antalet träningar och kanske framförallt kvalitén. Jag känner mig taggad och full av förtroende just nu men jag har satt rätt höga mål och kommer säkert flera gånger under hösten ångra mitt val. Men jag ska vara tjurigt envis och visa mig själv att jag faktiskt klarar det.

Snart ska jag åka till mamma och hämta Helenas växter som har fått bo där i sommar medan hon har varit runt om i världen. Lyckliga jag ska även bli bjuden på lyxmiddag. Mammas mat är såklart godast i hela världen enligt mig.
I morgon är det en heldag på grönan som gäller. Jag som är uppvuxen i min familj trodde att större delen av världens befolkning älskar att åka olika sorters åkattraktioner. Men så är det ju tydligen inte, jag måste erkänna att jag inte tycker att det är riktigt lika kul längre som jag tyckte när jag var yngre, dessutom kan jag bli lite snurrig och illamående av snurriga attraktioner vilket aldrig någonsin hände före tjugo års ålder. Och det här är jag riktigt ledsen över, jag var säker på att jag alltid skulle tycka lika mycket om det och hoppas iaf verkligen att det inte kommer fortsätta i samma riktning. Men även fast jag inte längre är lika tokig i det visar sig jag ändå vara rätt mycket mer glad i det än merparten av mänskligheten har jag allt mer börjat inse. Jag var väl rätt medveten om att det inte är alla vuxna som köper åkband och hoppar på det mesta men jag trodde alla barn älskade nöjesparker och även om inte alla vågar åka allt så vågar alla åka något. Men så är det tydligen inte och världen går väl inte under för det direkt. Mina syskon är iaf nästan lika galna i nöjesfält och åkattraktioner som jag.
Innan grönan ska jag skjutsa Kjell från jobbet med cykeln (han jobbar dygn till i morgon) till stan där han ska ta tåget och åka till gotland i några dagar.

Nä nu ska jag åka till mamma!