Nöjd och glad
Jag tycker att terminsstarten har varit riktigt bra och framförallt känns det så skönt att komma igång på allvar igen. Jag har nog sagt det förut men jag älskar verkligen att vara lärare. Jag är så sjukt glad och tacksam över att jag har det jobb jag har. Att varje dag få träffa helt fantastiska och inspirerande kollegor och ännu bättre massa små bustroll som får hjärtat att smälta tjugo gånger om. Att dessutom få betalt för det här är bara för bra för att vara sant egentligen. Det pratas mycket om att höja lärarlönerna nu, extra mycket så klart på grund av valet och jag skulle ju ljuga om jag sa att jag inte tycker om det och på sätt och vis tycker jag verkligen att det är så rätt! Det är sån lärarbrist och kommer nog framförallt att bli och läraryrket är otroligt viktigt och skulle absolut må bra av att få högre status så klart. Samtidigt kan jag tycka att vi har en okej lön som det är och vi har dessutom förmånen med mycket ledighet och att det då finns yrken som är lika viktiga och som idag har sämre löner och förmåner. Jag tänker främst på poliser och sjuksköterskor. Men som sagt skulle de få för sig att höja min lön skulle jag ju inte direkt tacka nej.
Den här veckan har jag varit ute i spåret två gånger vilket jag är nöjd med, ännu mer nöjd är jag över att jag efter lunkandet faktiskt gjorde lite fysövningar, det är ju så j-kla tråkigt men ack så välbehövligt. I måndags fick jag sällskap av min lillebror, väldigt trevligt och det gjorde ju löprundan roligare. Fast jag måste erkänna att jag blir lite sotis när han efter att ha sprungit fem km med mig kör ytterligare ett varv i en hastighet jag aldrig skulle kunna drömma om. Mina två syskon har verkligen fått min fars smala löparen. Båda dem är så sjukt mycket snabbare än mig. Nu kan jag lätt ta att Helena springer fortare än mig men för några år sedan var det värre då hon knappt tränat alls på massa år och jag som alltid har tränat även om det ett år kanske bara blev 1-2 gånger i veckan. Ändå kunde hon ge sig ut i spåret och springa femman minst fem minuter snabbare än mig. Och nu Daniel, lilla trösten är väl att han är kille men han har seriöst ALDRIG tränat ordentligt. Han slutade väl med handbollen efter två-tre år och fotbollen efter typ fem år. Vilket alltså säkert var över femton år sedan och har sedan dess endast sporadiskt gett sig ut på någon löparrunda och någon gång ibland beger sig till gymmet, i snitt säkert färre än tio gånger per år. Aja man kan inte få allt här i livet och jag ska absolut inte klaga för jag har fått mer i livet än vad jag hade kunnat önska. Det är bara att acceptera att jag aldrig kommer bli snabb och antingen får bita en rejäl bit i det sura äpplet och träna som en tok eller köpa att det alltid kommer vara jobbigt och tungt att träna för att konditionen och styrkan uteblir.
Idag har jag ätit pyttipanna till lunch och middag, så kan det gå när man har noll inspiration till matlagning och en gapande tom kyl. I morgon kanske jag fastar, annars får det bli på fredag. Jag fastade i måndags, jag åt några solroskärnor på dagen och sen sprang jag som sagt med Daniel, tror klockan kanske var åtta på kvällen när jag kom hem och åt en tallrik yoghurt och det funkade ju så jag borde kunna fasta i morgon och ändå vara relativt pigg på handbollen kan jag tycka.
Nä nu måste jag fixa lite med några foton jag ska lämna in för framkallning. Jag var hos Natte innan löpningen i måndags och fotade mina morföräldrars gamla tavlor för syskonskaran vill tydligen få dem värderade. Även om de inte tror att de är värda speciellt mycket så kan det va bra att veta eftersom de funderar på att kasta bort allt som har stått hos Natte sedan mormor flyttade därifrån för säkert femton år sedan. Min mormor lever fortfarande men det är länge sedan hon kände igen någon och nu börjar väl kroppen ta mer och mer stryk. Jag har svårt att förstå varför människor som inte vill leva längre och som har levt ett långt liv ändå vaknar upp till nya dagar år efter år. Det vore ju så mycket bättre om alla barn och unga som för tidigt tas från förkrossade familjer och vänner skulle få de åren. Min morfar dog 94 och redan då började min mormor visa ganska klara tecken på alzheimer och demens. Nästan på en gång började hon prata om att hon inte ville leva längre utan kände sig färdig med livet. Hon blev mer och mer förvirrad och jag minns inte sist jag träffade henne och hon visste vem jag var, kanske var det när jag och Kjell precis hade träffats och hälsade på henne på hemmet. Då visste hon stundtals vem jag var. De senaste kanske 3-5 åren har hon inte känt igen sina egna barn över huvud taget och det enda hon gör är att ligga på sitt rum på demensboendet. Jag tror att det hade varit bättre för alla och framförallt henne själv om hon hade fått somna in för flera år sedan.
Jag tror inte jag är speciellt rädd för att dö, även om jag verkligen hoppas att jag får leva många goda år till, men däremot är jag rädd för att bli gammal. Jag vill definitivt inte hamna i min mormors läge och ännu mer rädd är jag för att faktiskt vara klar i huvudet men riktigt gammal och skruttig i kroppen. Kommer den dagen då min kropp inte längre fungerar, då jag bara kan ligga stilla och inte göra något vill jag absolut inte ha ett klart huvud som är medvetet om hur illa det är. Jag tycker att man borde fundera på om man inte ska införa aktiv dödshjälp i Sverige.
Nej fy, nu får jag sluta skriva om döden och istället fixa de där fotografierna...
Den här veckan har jag varit ute i spåret två gånger vilket jag är nöjd med, ännu mer nöjd är jag över att jag efter lunkandet faktiskt gjorde lite fysövningar, det är ju så j-kla tråkigt men ack så välbehövligt. I måndags fick jag sällskap av min lillebror, väldigt trevligt och det gjorde ju löprundan roligare. Fast jag måste erkänna att jag blir lite sotis när han efter att ha sprungit fem km med mig kör ytterligare ett varv i en hastighet jag aldrig skulle kunna drömma om. Mina två syskon har verkligen fått min fars smala löparen. Båda dem är så sjukt mycket snabbare än mig. Nu kan jag lätt ta att Helena springer fortare än mig men för några år sedan var det värre då hon knappt tränat alls på massa år och jag som alltid har tränat även om det ett år kanske bara blev 1-2 gånger i veckan. Ändå kunde hon ge sig ut i spåret och springa femman minst fem minuter snabbare än mig. Och nu Daniel, lilla trösten är väl att han är kille men han har seriöst ALDRIG tränat ordentligt. Han slutade väl med handbollen efter två-tre år och fotbollen efter typ fem år. Vilket alltså säkert var över femton år sedan och har sedan dess endast sporadiskt gett sig ut på någon löparrunda och någon gång ibland beger sig till gymmet, i snitt säkert färre än tio gånger per år. Aja man kan inte få allt här i livet och jag ska absolut inte klaga för jag har fått mer i livet än vad jag hade kunnat önska. Det är bara att acceptera att jag aldrig kommer bli snabb och antingen får bita en rejäl bit i det sura äpplet och träna som en tok eller köpa att det alltid kommer vara jobbigt och tungt att träna för att konditionen och styrkan uteblir.
Idag har jag ätit pyttipanna till lunch och middag, så kan det gå när man har noll inspiration till matlagning och en gapande tom kyl. I morgon kanske jag fastar, annars får det bli på fredag. Jag fastade i måndags, jag åt några solroskärnor på dagen och sen sprang jag som sagt med Daniel, tror klockan kanske var åtta på kvällen när jag kom hem och åt en tallrik yoghurt och det funkade ju så jag borde kunna fasta i morgon och ändå vara relativt pigg på handbollen kan jag tycka.
Nä nu måste jag fixa lite med några foton jag ska lämna in för framkallning. Jag var hos Natte innan löpningen i måndags och fotade mina morföräldrars gamla tavlor för syskonskaran vill tydligen få dem värderade. Även om de inte tror att de är värda speciellt mycket så kan det va bra att veta eftersom de funderar på att kasta bort allt som har stått hos Natte sedan mormor flyttade därifrån för säkert femton år sedan. Min mormor lever fortfarande men det är länge sedan hon kände igen någon och nu börjar väl kroppen ta mer och mer stryk. Jag har svårt att förstå varför människor som inte vill leva längre och som har levt ett långt liv ändå vaknar upp till nya dagar år efter år. Det vore ju så mycket bättre om alla barn och unga som för tidigt tas från förkrossade familjer och vänner skulle få de åren. Min morfar dog 94 och redan då började min mormor visa ganska klara tecken på alzheimer och demens. Nästan på en gång började hon prata om att hon inte ville leva längre utan kände sig färdig med livet. Hon blev mer och mer förvirrad och jag minns inte sist jag träffade henne och hon visste vem jag var, kanske var det när jag och Kjell precis hade träffats och hälsade på henne på hemmet. Då visste hon stundtals vem jag var. De senaste kanske 3-5 åren har hon inte känt igen sina egna barn över huvud taget och det enda hon gör är att ligga på sitt rum på demensboendet. Jag tror att det hade varit bättre för alla och framförallt henne själv om hon hade fått somna in för flera år sedan.
Jag tror inte jag är speciellt rädd för att dö, även om jag verkligen hoppas att jag får leva många goda år till, men däremot är jag rädd för att bli gammal. Jag vill definitivt inte hamna i min mormors läge och ännu mer rädd är jag för att faktiskt vara klar i huvudet men riktigt gammal och skruttig i kroppen. Kommer den dagen då min kropp inte längre fungerar, då jag bara kan ligga stilla och inte göra något vill jag absolut inte ha ett klart huvud som är medvetet om hur illa det är. Jag tycker att man borde fundera på om man inte ska införa aktiv dödshjälp i Sverige.
Nej fy, nu får jag sluta skriva om döden och istället fixa de där fotografierna...
Kommentarer
Trackback
