Påsklov
Det absolut nästbästa med att jobba som lärare är helt klart alla loven :-) Nu är jag ledig över en vecka och det känns så sjukt lyxigt. Jag var ju precis ledig känns det som och efter påsklovet är det typ fyra hela arbetsveckor och kanske lika många icke-hela arbetsveckor kvar till sommarlovet.
Det bästa med lärarjobbet? Att det är så vansinnigt kul :-) Jag vet att många trycker på att lärare ska få högre löner och det skulle jag ju såklart inte tacka nej till men faktiskt så är ju loven världens förmån så jag kan förstå att vi inte tjänar lika bra som många andra yrken med samma typ av utbildning och ansvar. Sen så går det verkligen inte att jämföra yrken med varandra tycker jag för bara det här med ansvar är ju omöjligt att värdera vilka som har högst ansvar. Jag har knappt någon erfarenhet av något annat än jobb inom barnomsorgen så jag tror inte jag är kapabel till att prata om hur betungande andra jobb är eller hur mycket ansvar man har eller hur pressande och stressande det är.
Men min åsikt om oss lärare är att vi har väldigt stort ansvar och att vi för det mesta arbetar i en otroligt påfrestande miljö, att vi förväntas vara experter på det mesta, för min del från allt till omvårdnad, psykologi, pedagogik, didaktik, konflikthantering, dramatisering, retorik, ämnesområden, att kunna föra professionella samtal med personer som ibland inte kan vara objektiva eftersom samtalen kretsar kring det mest värdefulla i deras liv, it, dokumentation och mycket mycket annat samt att vi hela tiden ska hålla oss uppdaterade med allt som händer i världen som på något sätt påverkar människor och samhällen, alltså ALLT. Ibland när man är stressad eller befinner sig i en miljö där några bråkar och vill ha hjälp, några andra sitter och har konstanta störande ljud för sig, nästa pockar på ens uppmärksamhet för att den har kissat på sig, en annan vill ha hjälp att läsa och förstå en uppgift och samtidigt har flera mail från föräldrar att besvara om än det ena än det andra kan kraven på en kännas övermäktiga men samtidigt är det faktiskt just det där som gör läraryrket så fantastiskt spännande. Har man som jag turen att jobba på en fantastisk skola där man inte bara har underbara och stöttande kollegor utan en förstående och agerande ledning som hela tiden lyssnar på och tar hänsyn till sin personal så kan man inte annat än att stanna upp då och då och bara njuta. Ibland är det ju dessutom helt lugnt och tyst och man ser hur de där personerna som man har kommit så nära och bryr sig så otroligt mycket om anstränger sig och rynkar pannan i koncentration för att klara en given uppgift. Och de dagar de överraskar en med att svara med precis det man trodde att man aldrig skulle kunna få dem att förstå då svämmar hjärtat över av glädje. Jag kan inte tänka mig ett roligare jobb och jag är så tacksam över att jag så tidigt visste att det var hit jag ville.
Men loven längtar jag ändå till och tycker faktiskt att vi behöver trots allt det lyxiga med vår spännande och roliga vardag. För som sagt är det sjukt påfrestande och intensivt för det mesta så man behöver få andas ut och bara vara ibland också. Det tror jag iof att många andra också skulle behöva och absolut förtjänar!
För att helt byta ämne så var det en sorglig och härlig dag på samma gång i torsdags. Det var nämligen sista träningen för mig med killarna. Jag är så glad att jag och Lovisa började prata om att ta ett lag den där bussresan till strands eller vart det än var vi skulle på match. Ännu gladare är jag att det blev just det lag det blev som vi tog över. De här tre åren har varit fantastiska på många sätt. Det som är kul med att vara lärare finns ju där som tränare också. Skillnaden är väl att som lärare får du betalt och som tränare får du hålla på med en sport du älskar. Jag tycker att det har varit underbart att vara tränare för P97 och det här sista året även för P98, lite ledsen och bitter kan jag vara för att det inte har gått bättre resultatmässigt än vad det har gjort och pga alla skador vi har dragits med under tiden. Men jag hoppas att killarna är nöjda ändå och att de kommer fortsätta med handbollen så jag kan följa dem lite på avstånd. Det känns verkligen sorgligt för jag tycker så bra om dem och kommer sakna att träna dem otroligt mycket, men samtidigt känns det som helt rätt beslut och jag känner hur en tung sten lyftes från mina axlar då jag har känt att jag inte riktigt hinner med att göra ett bra jobb, att inspirationen och energin men främst tiden inte har räckt till på sista tiden. Framförallt är det förberedelserna inför träningarna som har känts jobbiga och som känns underbara att slippa undan faktiskt. Mycket har det nog att göra med att det känns som om vi har gjort alla övningar miljoner gånger och att jag har sådan idétorka. Det gör ju att planeringen inte går snabbt och flyter på och att jag dessutom inte blir helt nöjd med upplägget inför träningarna. Allt som allt handlar det kanske om i genomsnitt 6-7 timmar mer "frihet" i veckan och dt ska faktiskt bli väldigt skönt. Men samtidigt är det ju något fel på mig. För jag kan önska friheten och tycka att jag har för mycket men innan jag har blivit av med måsten tar jag ofta på mig nya. Jag tyckte att det var mycket redan förra året. Det var jobb, egna handbollen och killarnas i stort sett hela tiden tyckte jag. Så inför i år bestämde jag mig för att det fick bli sista året, jag ville inte släppa killarna riktigt än och att själv sluta spela känns nästan omöjligt, jag valde att iaf dra ner på mina handbollsträningar eftersom killrnas tider inte längre synkade så bra med mina egna. Men så fick jag för mig att jag kanske kunde träna lite fotboll också. Först var det ju en idé för att få ner Tinna, men såklart mest för att jag saknade det så mycket. Jag trodde aldrig tinna skulle säga ja på förhand och blev väldigt chockad när hon gjorde det. Sen så fattar jag absolut att det inte gick att hålla men jag är superglad över de träningar och matcher hon varit med på och jag har ju inte tränat speciellt mycket fotboll heller faktiskt. Jag hade verkligen inte räknat med att bli en del av laget men hade väl en tanke om att någon gång kunna ställa upp på b-lagsmatch. Så har det ju inte riktigt blivit på gott och ont. Det är kul att vara en del av laget och säkerligen roligare att spela med a-laget än b-laget men samtidigt känner jag mig lite pressad att faktiskt träna mer än vad jag hade tänkt och att ställa upp på mer än vad jag kanske egentligen vill. Men jag ångrar ingenting, jag hoppas att det kommer kännas bättre och bättre ju mer jag kommer in i det - för det är hemskt att springa runt och känna sig värdelös - och nu när jag får lite mer tid kanske jag kommer kunna orka träna så mycket så att jag iaf inte behöver skämmas så mycket och få så dåligt samvete... Men alltså tog jag på mig fotbollen redan innan jag hade bantat bort något annat trots att jag tyckt att jag hade lite för mycket. Och nu börjar jag fundera på om jag inte ska hjälpa till med handbollen på något annat sätt nu när jag inte längre har killarna... Förmodligen skulle det inte vara bra för mig om jag skalade bort alltför mycket som jag ibland kan längta efter eftersom jag själv hela tiden väljer att ta nya åtaganden innan.
Så innan jag avslutar detta långa och säkert för alla utom mig själv intetsägande och tråkiga inlägget så måste jag bara skriva att jag hade en fantastisk dröm i natt. Den var så verklig på något sätt och jag blev så glad att jag grät stora lyckliga glädjetårar i drömmen och fick ordentligt med tårade ögon av ledsamhet när jag vaknade och insåg att det inte var sant.
Jag drömde att Raul åter spelade i real, Ronaldo är ju skadad och jag drömde att real därför köpte tillbaka raul så han kunde spela tills ronaldo blev frisk. Han gjorde två mål direkt och alla började prata om att han nog kommer få spela även fast ronaldo blir bra (typ som lopez och casillas - fast det blir ju inte ronaldo som blir petad då utan typ benzema såklart). Jag blev så glad över att ronaldo blev skadad för han skulle ju snart bli bra och det förde ju något så fantastiskt gott med sig. Sen vaknade jag och insåg att mardrömmen att Ronaldo är skadad, just nu av alla lägen, är sann men att det inte innebar något som helst positivt för mig eller Real. Åh vad jag saknar Raul!
Det bästa med lärarjobbet? Att det är så vansinnigt kul :-) Jag vet att många trycker på att lärare ska få högre löner och det skulle jag ju såklart inte tacka nej till men faktiskt så är ju loven världens förmån så jag kan förstå att vi inte tjänar lika bra som många andra yrken med samma typ av utbildning och ansvar. Sen så går det verkligen inte att jämföra yrken med varandra tycker jag för bara det här med ansvar är ju omöjligt att värdera vilka som har högst ansvar. Jag har knappt någon erfarenhet av något annat än jobb inom barnomsorgen så jag tror inte jag är kapabel till att prata om hur betungande andra jobb är eller hur mycket ansvar man har eller hur pressande och stressande det är.
Men min åsikt om oss lärare är att vi har väldigt stort ansvar och att vi för det mesta arbetar i en otroligt påfrestande miljö, att vi förväntas vara experter på det mesta, för min del från allt till omvårdnad, psykologi, pedagogik, didaktik, konflikthantering, dramatisering, retorik, ämnesområden, att kunna föra professionella samtal med personer som ibland inte kan vara objektiva eftersom samtalen kretsar kring det mest värdefulla i deras liv, it, dokumentation och mycket mycket annat samt att vi hela tiden ska hålla oss uppdaterade med allt som händer i världen som på något sätt påverkar människor och samhällen, alltså ALLT. Ibland när man är stressad eller befinner sig i en miljö där några bråkar och vill ha hjälp, några andra sitter och har konstanta störande ljud för sig, nästa pockar på ens uppmärksamhet för att den har kissat på sig, en annan vill ha hjälp att läsa och förstå en uppgift och samtidigt har flera mail från föräldrar att besvara om än det ena än det andra kan kraven på en kännas övermäktiga men samtidigt är det faktiskt just det där som gör läraryrket så fantastiskt spännande. Har man som jag turen att jobba på en fantastisk skola där man inte bara har underbara och stöttande kollegor utan en förstående och agerande ledning som hela tiden lyssnar på och tar hänsyn till sin personal så kan man inte annat än att stanna upp då och då och bara njuta. Ibland är det ju dessutom helt lugnt och tyst och man ser hur de där personerna som man har kommit så nära och bryr sig så otroligt mycket om anstränger sig och rynkar pannan i koncentration för att klara en given uppgift. Och de dagar de överraskar en med att svara med precis det man trodde att man aldrig skulle kunna få dem att förstå då svämmar hjärtat över av glädje. Jag kan inte tänka mig ett roligare jobb och jag är så tacksam över att jag så tidigt visste att det var hit jag ville.
Men loven längtar jag ändå till och tycker faktiskt att vi behöver trots allt det lyxiga med vår spännande och roliga vardag. För som sagt är det sjukt påfrestande och intensivt för det mesta så man behöver få andas ut och bara vara ibland också. Det tror jag iof att många andra också skulle behöva och absolut förtjänar!
För att helt byta ämne så var det en sorglig och härlig dag på samma gång i torsdags. Det var nämligen sista träningen för mig med killarna. Jag är så glad att jag och Lovisa började prata om att ta ett lag den där bussresan till strands eller vart det än var vi skulle på match. Ännu gladare är jag att det blev just det lag det blev som vi tog över. De här tre åren har varit fantastiska på många sätt. Det som är kul med att vara lärare finns ju där som tränare också. Skillnaden är väl att som lärare får du betalt och som tränare får du hålla på med en sport du älskar. Jag tycker att det har varit underbart att vara tränare för P97 och det här sista året även för P98, lite ledsen och bitter kan jag vara för att det inte har gått bättre resultatmässigt än vad det har gjort och pga alla skador vi har dragits med under tiden. Men jag hoppas att killarna är nöjda ändå och att de kommer fortsätta med handbollen så jag kan följa dem lite på avstånd. Det känns verkligen sorgligt för jag tycker så bra om dem och kommer sakna att träna dem otroligt mycket, men samtidigt känns det som helt rätt beslut och jag känner hur en tung sten lyftes från mina axlar då jag har känt att jag inte riktigt hinner med att göra ett bra jobb, att inspirationen och energin men främst tiden inte har räckt till på sista tiden. Framförallt är det förberedelserna inför träningarna som har känts jobbiga och som känns underbara att slippa undan faktiskt. Mycket har det nog att göra med att det känns som om vi har gjort alla övningar miljoner gånger och att jag har sådan idétorka. Det gör ju att planeringen inte går snabbt och flyter på och att jag dessutom inte blir helt nöjd med upplägget inför träningarna. Allt som allt handlar det kanske om i genomsnitt 6-7 timmar mer "frihet" i veckan och dt ska faktiskt bli väldigt skönt. Men samtidigt är det ju något fel på mig. För jag kan önska friheten och tycka att jag har för mycket men innan jag har blivit av med måsten tar jag ofta på mig nya. Jag tyckte att det var mycket redan förra året. Det var jobb, egna handbollen och killarnas i stort sett hela tiden tyckte jag. Så inför i år bestämde jag mig för att det fick bli sista året, jag ville inte släppa killarna riktigt än och att själv sluta spela känns nästan omöjligt, jag valde att iaf dra ner på mina handbollsträningar eftersom killrnas tider inte längre synkade så bra med mina egna. Men så fick jag för mig att jag kanske kunde träna lite fotboll också. Först var det ju en idé för att få ner Tinna, men såklart mest för att jag saknade det så mycket. Jag trodde aldrig tinna skulle säga ja på förhand och blev väldigt chockad när hon gjorde det. Sen så fattar jag absolut att det inte gick att hålla men jag är superglad över de träningar och matcher hon varit med på och jag har ju inte tränat speciellt mycket fotboll heller faktiskt. Jag hade verkligen inte räknat med att bli en del av laget men hade väl en tanke om att någon gång kunna ställa upp på b-lagsmatch. Så har det ju inte riktigt blivit på gott och ont. Det är kul att vara en del av laget och säkerligen roligare att spela med a-laget än b-laget men samtidigt känner jag mig lite pressad att faktiskt träna mer än vad jag hade tänkt och att ställa upp på mer än vad jag kanske egentligen vill. Men jag ångrar ingenting, jag hoppas att det kommer kännas bättre och bättre ju mer jag kommer in i det - för det är hemskt att springa runt och känna sig värdelös - och nu när jag får lite mer tid kanske jag kommer kunna orka träna så mycket så att jag iaf inte behöver skämmas så mycket och få så dåligt samvete... Men alltså tog jag på mig fotbollen redan innan jag hade bantat bort något annat trots att jag tyckt att jag hade lite för mycket. Och nu börjar jag fundera på om jag inte ska hjälpa till med handbollen på något annat sätt nu när jag inte längre har killarna... Förmodligen skulle det inte vara bra för mig om jag skalade bort alltför mycket som jag ibland kan längta efter eftersom jag själv hela tiden väljer att ta nya åtaganden innan.
Så innan jag avslutar detta långa och säkert för alla utom mig själv intetsägande och tråkiga inlägget så måste jag bara skriva att jag hade en fantastisk dröm i natt. Den var så verklig på något sätt och jag blev så glad att jag grät stora lyckliga glädjetårar i drömmen och fick ordentligt med tårade ögon av ledsamhet när jag vaknade och insåg att det inte var sant.
Jag drömde att Raul åter spelade i real, Ronaldo är ju skadad och jag drömde att real därför köpte tillbaka raul så han kunde spela tills ronaldo blev frisk. Han gjorde två mål direkt och alla började prata om att han nog kommer få spela även fast ronaldo blir bra (typ som lopez och casillas - fast det blir ju inte ronaldo som blir petad då utan typ benzema såklart). Jag blev så glad över att ronaldo blev skadad för han skulle ju snart bli bra och det förde ju något så fantastiskt gott med sig. Sen vaknade jag och insåg att mardrömmen att Ronaldo är skadad, just nu av alla lägen, är sann men att det inte innebar något som helst positivt för mig eller Real. Åh vad jag saknar Raul!
Kommentarer
Trackback
