Höstlov
Jag sitter och njuter av lugnet. Fast i magen är det inget lugn. Där kryllar det just nu av fjärilar för ikväll ska jag göra något som jag är lite rädd för. Jag ska utmana min självbild och troligtvis åka på stortorsk och fastän jag är fullt medveten om det och tycker att det är naturligt och lite okej så känns det väldigt jobbigt ändå.
För ungefär 13 år sedan la mitt fotbollslag ner och det var slutet på min fotbollskarriär. Jag tyckte själv och har tusentals gånger fått höra att jag var rätt duktig så min självbild av fotbollsspelaren Katarina är inte helt och hållet blygsam. Det är inte direkt så att jag spricker och tyckte att jag var bäst men jag var absolut inte dålig. Det kommer jag ju såklart att vara nu fast jag inte kommer vilja det. Och hur inställd jag än är på att jag ska suga så finns det en liten gnista hopp som säger mig att lite förmåga kanske finns kvar någonstans därinne och direkt kommer fram när jag ber om det. Men så funkar det nog inte. Så ikväll kommer jag skämmas, inför mig själv och alla närvarande. Jag hatar att göra saker som jag är dålig på och har lite svårt att släppa all prestige. Och när det dessutom är något som jag en gång har varit rätt bra på så tror jag att det kommer kännas ännu värre. Men skit samma, det är bra att göra bort sig då och då och skämma ut sig lite. Jag kan göra mitt bästa och försöka ha roligt åt det istället. Jag har bestämt mig för att det är värt det för att få ner tinna till handbollen :-) Nu vet jag ju att hon har miljoner andra saker att göra och kanske inte kommer kunna i vilket fall men nu sätter jag iaf lite press på henne och är det så att chansen att hon kommer ökar så är det värt rätt mycket svett och tårar faktiskt.
Hoppas bara kroppen överlever för på lördag ska jag äntligen spela match igen. Jag har varit riktigt spelsugen och jag hoppas på ett taggat gäng på lördag så vi har en chans att vinna matchen.
Igår började jag pyssla lite med mitt Afrika-album igen, har inte rört det sen i somras någon gång. Det är ju underbart att drömma sig tillbaka för det var verkligen en fantastisk upplevelse. Ibland har jag svårt att fatta att jag faktiskt var där och fick se allt jag såg.
För ungefär 13 år sedan la mitt fotbollslag ner och det var slutet på min fotbollskarriär. Jag tyckte själv och har tusentals gånger fått höra att jag var rätt duktig så min självbild av fotbollsspelaren Katarina är inte helt och hållet blygsam. Det är inte direkt så att jag spricker och tyckte att jag var bäst men jag var absolut inte dålig. Det kommer jag ju såklart att vara nu fast jag inte kommer vilja det. Och hur inställd jag än är på att jag ska suga så finns det en liten gnista hopp som säger mig att lite förmåga kanske finns kvar någonstans därinne och direkt kommer fram när jag ber om det. Men så funkar det nog inte. Så ikväll kommer jag skämmas, inför mig själv och alla närvarande. Jag hatar att göra saker som jag är dålig på och har lite svårt att släppa all prestige. Och när det dessutom är något som jag en gång har varit rätt bra på så tror jag att det kommer kännas ännu värre. Men skit samma, det är bra att göra bort sig då och då och skämma ut sig lite. Jag kan göra mitt bästa och försöka ha roligt åt det istället. Jag har bestämt mig för att det är värt det för att få ner tinna till handbollen :-) Nu vet jag ju att hon har miljoner andra saker att göra och kanske inte kommer kunna i vilket fall men nu sätter jag iaf lite press på henne och är det så att chansen att hon kommer ökar så är det värt rätt mycket svett och tårar faktiskt.
Hoppas bara kroppen överlever för på lördag ska jag äntligen spela match igen. Jag har varit riktigt spelsugen och jag hoppas på ett taggat gäng på lördag så vi har en chans att vinna matchen.
Igår började jag pyssla lite med mitt Afrika-album igen, har inte rört det sen i somras någon gång. Det är ju underbart att drömma sig tillbaka för det var verkligen en fantastisk upplevelse. Ibland har jag svårt att fatta att jag faktiskt var där och fick se allt jag såg.
Kommentarer
Trackback
