Katarina Pettersson

Jag trivs bra med att då och då kunna skriva på min blogg. Jag har nästan inga läsare alls vilket jag också är rätt nöjd med, och egentligen skriver jag bara för mig själv även om det är kul när de få trogna läsarna kommenterar och tar del av det jag skriver. En av de största vinsterna med bloggen tycker jag är att jag kan gå tillbaka och ta del av inläggen i efterhand. Har nyss gjort det och läst inläggen från december och januari bland annat. Det känns väldigt konstigt att jag började på mitt jobb i januari, det känns som om jag har jobbat där hur länge som helst och samtidigt har tiden gått så fort. Som vanligt.
Såg bland annat att jag skrev mål för året vilket jag hade glömt men jag kunde glatt konstatera att jag ändå är på god väg att uppfylla några av dem, iaf delvis. Läste även inlägget efter att Casillas skadat sig och den jobbiga magkänslan som sa till mig att han inte skulle komma tillbaka på allvar. Just nu undrar jag om han någonsin kommer få spela igen, jag saknar honom på planen sjukt mycket! Saknar marcelos härliga flin också, han har inte haft ett bra år om man ser till skador och form. Jag skrev ju i förra inlägget att jag mådde rätt bra och sorgen och ilskan fått störst plats förra veckan. Lite senare såg jag en bild på fb som fick mina tårar att forsa nerför kinderna. Jag läste även ord av ramos som fick mig att känna allt möjligt, sorg, glädje, stolthet, frustration. Läste även ord av casillas som fick mig att gråta trots att jag inte förstår mer än enstaka ord eftersom det var på spanska. Men men, nya tag och förhoppningsvis ett riktigt taggat lag när vi är på plats den 17 maj!

Nu har nästan hela dagen gått och jag har inte tagit tag i den där träningen så det måste jag göra typ nu. Måste bara konstatera att jag inte bränner mig alls lika lätt längre. Jag satt ute rätt länge idag, har ju ingen thailandsresa som grund i år men blev ändå knappt ens rödflammig trots att jag för två år sedan skulle sett ut som en kräfta efter den tiden i solen.