Afrika
Uganda
Lördagen den 22 juni var det äntligen dags för resan med stort R. Planet gick rätt sent från arlanda och tog oss ända till Addis Abeba (etiopien). Där fick vi vänta i några timmar för att kunna kliva på nästa plan som tog oss fram till Entebbe i Uganda. Har definitivt varit på trevligare flygplatser än den vi mellanlandade på och jag har lite svårt att förstå meningen med rökrummen som varken hade tak eller stängbara dörrar men man kanske inte ska förstå allt här i livet, en sak som de dock hade som jag uppskattade och tycker ska finnas mer av på andra flygplatser var deras sängliknande bänkar, eller vad man nu ska kalla dem. Lyxen till trots lyckades jag ändå inte somna tyvärr.
Entebbe har tidigare varit Ugandas huvudstad och är belägen drygt en timme från den nuvarande huvudstaden Kampala dit vi tog en taxi för att kunna checka in på vårt hotell. Vi kom fram runt fyra tror jag och svidade direkt om till badkläder och tog ett väldigt snabbt dopp i poolen och låg en halvtimme-timme i eftermiddagssolen innan det blev för kallt och vi gav oss ut på en kort promenad på stan för lite middag.
Det var en ganska känslosam promenad för man kan inte riktigt låta bli att beröras av det som är runtomkring. En liten liten mager kille satt sovandes på trottoarkanten med armen utsträckt i hopp om någon barmhärtig samarit vilket fick tårarna att börja rinna. Tack och lov var nog det det värsta jag bevittnade under resans gång vilket gör att jag naivt kan hoppas och låtsas som att det inte är så vanligt som det egentligen är. Det är konstigt för på samma gång som hjärtat vill brista och man blir äcklad av sin egen levnadsstandrad blir man djupt tacksam och glad över vad man har.
Jag är en person som inte tycker om att stå i fokus och har aldrig trivts med att bli uttittad men jag brukar faktiskt inte bli nojjig och rädd speciellt lätt men i Uganda blev jag nästan det. Jag har aldrig blivit så utstirrad och det var inte de där ögonen som tittar bara för att de ser något udda och ovanligt, utan det fanns något aggresivt och desperat i blickarna samtidigt som de gärna högt sa saker som inte kändes speciellt vänliga. Ofta följt av skratt från de andra tio runtomkring som också betraktade. Kanske överdriver jag och var lite extra känslig där eftersom det var så mycket vapen och militärer runt en. När vi kom med taxin till hotellet blev man stoppade och de tittade under bilen efter bomber, ibland sökte de igenom bilen. För att komma in på hotellet skulle man passera genom en sån där säkerhetskontroll som tjuter om man har något misstänkt på sig. Det lite märkliga var att den tjöt varje gång eftersom jag hade kamra och allt möjligt på mig men de vinkade bara förbi oss ändå då undrar man ju vad meningen med kontrollen egentligen är. Riktigt obehagligt var det i alla fall i staden och jag kan väl inte påstå att jag är speciellt sugen på att uppleva mer av staden än vi gjorde. Vi återvände rätt fort till hotellet som var ett helt okej hotell, lite lyxigt men kändes omodernt även om jag inte kan sätta fingret på varför. Det var helt klart prisvärt iaf. Vi bodde rätt högt upp med bra utsikt över staden och med enorma marabustorkar precis utanför fönstret.
Tidigt morgonen därpå var det dags för mötet med vår guide. Vi hade bokat en tre-dagars Gorilla-trekking med Matoke tours, vilket innebär en dags trekking och två dagars transport i stort sett. Vår guide Caleb var helt underbar och allt med turen var fantastiskt ordnat så vi kan verkligen rekomendera företaget. Hursomhelst började vi snart resan mot Bwindi (den ogenomträngliga skogen), vi skulle till delen som är nationalpark (regnskog med både bergsskog och låglandsskog) och sedan 1994 med på Unescos världsarvslista och huserum för typ hälften av världens bergsgorillor. Vi åkte strax efter sju på morgonen och var framme strax före sju på kvällen. På vägen gjorde vi två stopp, det första på en restaurang där vi åt en buffé, det var kul att prova på olika afrikanska rätter. Det andra var ett obligatoriskt stopp vid ekvatorn, det är ju inte varje dag man passerar det strecket liksom.
Även om det var lite segt att sitta i bilen så länge så uppskattade jag verkligen resan. Utanför fönstret utspelades en helt annan värld än den jag är van vid och det är så intressant att se alla skillnader och likheter. När det gäller första biten när vi tog oss från Kampala var det fattigdomen och mängden människor som var mest påtaglig.
Vägen var ju inte direkt i standard med svenska vägar men vi hade en bra bil och det ökade nog bara den magiska stämningen. De sista timmarna kunde man verkligen njuta av naturen runtomkring. Även där lös fattigdomen igenom men omgivningen var så vacker och svält verkar inte vara ett superstort problem i uganda för de har mycket mark de kan odla på och klimatet verkar vara fördelaktigt så mat har människorna iaf. Jag skulle bra mycket hellre bo i bergen vid Bwindi än i Kampala även om det egentligen är ännu fattigare förhållanden där.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av vårt boende, jag tyckte att det hade låtit och sett helt okej ut på nätet men efter att ha åkt runt där och sett missären ville jag verkligen inte ha för höga förväntningar. Som sagt vet jag inte vad jag förväntade mig men jag vet iaf att verkligheten översteg förväntningarna med superstor marginal. Vi bodde på Gorilla safari lodge och av någon mystisk anledning var vi de enda gästerna de hade de två nätter vi sov där vilket kändes väldigt lyxigt. Vi blev ordentligt uppassade av alla i personalen och han som skötte stället var hur gullig och trevlig som helst. När vi kom fram fick vi först bestämma när och vad vi skulle äta. Maten ingick ju i turen och de hade en förrätt och en efterrätt samt två olika val till varmrätt. Förrätten bestod av morotsoppa och jag tror faktiskt att det är den godaste soppa jag någonsin ätit, huvudrätten och efterrätten var goda men soppan var verkligen helt magiskt god. Dagen därpå var det samma upplägg med middagen och även då serverades soppa till förrätt, löksoppa och den var inte riktigt lika fantastisk som morotssoppan men inte heller långt ifrån faktiskt. Jag som aldrig har varit en sopp-människa ska helt klart lära mig att laga soppa under hösten.
Lodgen var belägen med en helt fantastisk omgivning vilket nog är den främsta anledningen till att jag förälskade mig i stället men jag var rätt övertygad om att jag aldrig bott på ett hotell som jag rankat högre och tänkte att det skulle bli svårt att toppa det på resten av resan.
Så till anledningen till att vi ens besökte Uganda, höjdpunkten på första etappen iallafall om inte höjdpunkten på hela resan. Gorilla trekkingen. Vår guide skjutsade oss till samlingspunkten där alla dagens trekkare samlades. De har flera Gorillafamiljer som de har vant vid mänsklig kontakt och som nu turister får äran att befinna sig i närheten av. Varje familj besöks av max en grupp (på max 8 personer) per dag och man får stanna som mest i ungefär en timme med gorillorna. Varje dag är det max åtta grupper med turister som får ge sig ut på trekking men jag tror att de har fler gorillafamiljer som de kan välja mellan så inte gorillorna blir störda varje dag. De har ungefärlig koll på var familjerna befinner sig, eller de vet var de var dagen innan och utgår från det. De har några som följer efter och letar efter Gorillorna medan en guide (som har radiokontakt med de andra som vet mer om var de befinner sig) och en ranger utgår från samlingspunkten och tar sina turister dit de tror gorillorna är. Några grupper får börja med att åka bil en bra bit för att Gorillorna är så långt bort. Vi började gå men efter ett tag fick guiden tänka om och det kom bilar och plockade upp oss för Gorillorna var längre bort och svåråtkomligare än de först trott. Så vi gick nog nästan en timme, åkte en halvtimme och sedan gick vi i kanske fyra timmar till innan vi träffade på dem. Vi gick uppför en topp, nerför och sedan uppför igen och så fortsatte det.
Det går inte riktigt att beskriva upplevelsen utan den måste helt enkelt upplevas på egen hand. Bara att göra själva trekkingen var helt otroligt. Det var så vackert och sån skillnad i vegetation. Ibland kunde vi gå på stora grusvägar för att sedan gå på en liten stig, för att sedan behöva hugga ner växtlighet så vi ens kunde komma framåt. Ibland var det som att gå i en svensk barrskog, ibland som en tropisk regnskog. Ibland gick vi inte ens på marken utan man klev på grenar och buskar som växte så tätt så det var som mark nästan. Det gällde verkligen att se var man satte fötterna för det var en hel del naturliga fällor här och var och ibland hade vi typ två-tre dm att sätta fötterna på och så var det ett stup på ena sidan.
På vissa ställen kryllade det dessutom av snubbeltrådar, växter som hängde hur som helst och som man fastnade i. Det växte ju träd och buskar på vissa ställen runtomkring och vid flera tillfällen grabbade jag tag i en gren för att hålla balansen, det som var mindre roligt var att många av dessa grenar hade taggar likt en kaktus. Efter ett tag började det kännas en del i benen kan jag lova men ditvägen gick faktiskt förvånandsvärt smärtfritt för i stort sett alla. Kan tänka mig att målet som hägrade hjälpte till att ge extra energi.
När vi hade tagit oss nerför en ordentlig bergstopp mötte de andra killarna (som hade letat rätt på gorillorna) upp oss och spänningen steg så den nästan gick att ta på. Då kom vi dock fram till en å, den var några meter i bredd och som tur var inte så djup. Det fanns några stenar att stå på här och var men jag var rätt orolig för mig kameras skull. Jag höll i den och hade objektiven i ryggsäcken. Kjell hade filmkameran i handen och lunchpåsarna i ryggsäcken så han hade ju också fullt upp. Men jag tog mig över utan att varken kameran eller jag blev blöt. Vi korsade dock flera åar då jag bara gav upp helt enkelt och klev i.
Den första jag fick syn på var ledaren, den stora silverryggen. Det är nästan ännu svårare att beskriva känslan av att vara där, omringad av bergsgorillor så jag uppmanar helt enkelt alla att åka dit. Det är inte billigt men det är helt klart värt varenda krona. De satt och åt blad, betraktade oss en aning, rörde sig vidare, satte sig och åt blad osv. man fick inte gå närmare än tre meter och gruppen skulle hela tiden hålla ihop och inte sprida ut sig. Kjell knuffade fram mig längst fram för att jag skulle fotograftera och ett tag kände jag mig rätt egoistisk men jag tänkte inte direkt vara snäll och ödmjuk när jag fick ett bra fotoögonblick, det är inte direkt varje dag man har chansen att fånga en Bergsgorilla på foto. Vi följde efter den stora hannen med silvergrå rygg och det är lite svårt att förstå ens för mig som var där men det var så mycket växtlighet runtomkring för rätt vad det var hittade de honom inte. Vi stod stilla och tittade runt oss men såg inget, plötsligt veks en gren på en buske precis till vänster om oss åt sidan och där tittade han fram, säkert bara två meter från oss som mest. Men han lunkade lugnt vidare bara. Lite senare hade han satt sig ner och åt och jag fick ganska bra fotomöjlighet och tog några helkroppsbilder och zoomade sedan in på max. Han satt där alldeles fridfullt och så helt plötsligt från ingenstans reste han sig snabbt mot oss, morrade/vrålade (vad man nu ska kalla det) hotfullt och visade tänderna. Jag och en annan tjej stod längst fram och det kan inte ha rört sig om speciellt många meter, jag skulle gissa på typ fyra och eftersom jag hade kameran inzoomad på max kändes det som om han var precis framför mig. Det hela var över på mindre än en sekund men ändå hinner rätt många tankar passera i huvudet. Instinktivt ville jag bara springa därifrån men det är ju det man har fått höra att man inte ska göra, utan stå stilla, eller sätta sig och agera på ett undergivande sätt. Så jag tänkte att jag skulle sänka huvudet och blicken men samtidigt ville jag ju fortsätta fota. Han stod kvar ett litet tag och gick sen längre bort i skogen och satte sig i lugn och ro. De tre kommande bilderna är tagna samma sekund och den fjärde bilden är tagen två-tre sekunder senare. Det märks ju lite på skärpan på tredje bilden att jag inte riktigt stod helt oberörd :-)
Vi var kvar där kanske en halvtimme till och bara njöt av allt. Jag tror att det var runt tjugo individer i familjen men vi såg kanske tio-femton olika gorillor. I slutet satt de på en sluttning med massor av tät växtlighet. Ibland satt de helt gömda bakom blad men rätt vad det var rörde sig buskarna när de slet loss blad och grenar så man kunde skymta dem och ibland kom de fram så man faktiskt kunde se dem.
Tillbakavägen var väldigt jobbig ibland, jag är riktigt glad över att jag har tränat rätt bra den sista tiden för jag kände mig ändå förhållandevis pigg i jämförelse med de andra tror jag. Lite förvånad är jag över att det inte tydligare framgår hur ansträngande vandringen ändå är. Det var ett par från england som verkade förhållandevis hälsosamma och kanske i fyrtioårsåldern som jag trodde att vi skulle behöva lämna i skogen ett tag. Det är inte bara att gå, klättra, krypa upp och ner hela tiden som gör att det tar på krafterna utan det är också höjdförhållandena att ta hänsyn till. Vi rörde oss på mellan 1200-4000 m över havet, eller vi var väl som högst 3000 m över havet men hade vi haft otur kanske gorillorna hade valt en annan bergstopp att lura upp oss på. Det enda jag har läst är att det är lite ansträngande och att man inte får göra det om man är under 15 eller gravid. I och för sig skiljer det sig ju från gång till gång och Caleb berättade att han (han hade jobbat som ranger vid gorillorna tidigare) en gång behövt gå i en kvart innan de kom fram till gorillorna och då behöver man ju inte vara så värst fit såklart. Men å andra sidan kan man behöva gå ännu längre än vad vi gjorde. Jag är iaf glad för att det inte tog en kvart för oss, det var precis lagom ansträngande för oss och vi fick ju se underbara vyer och miljöer.
När vi gått ett tag blev vi upplockade av bilarna och vi som haft soligt och fint väder hela dagen hann bara sätta oss i bilen förrän de första regndropparna föll och en timme senare när vi var tillbaka på hotellrummet öppnade sig himlen, ibland ska man ha tur med vädret :-)
Dagen därpå var det bilande tillbaka till storstaden. Det var lite segare den här gången eftersom vi redan hade åkt där och sett det mesta men jag lyssnade på en lättsam bok och tittade drömmande ut på lanskapet som rusade förbi utanför. Dessutom hade vi en minnesvärd picnick till lunch brevid zebror och sedan fick vi se våra första (av väldigt många) babianer. Jag älskar bilden nedanför eftersom man så tydligt ser hur nyfikna de var. De här aporna var inte lika vana vid människor och fordon som de som vi skulle möta såsmåningom i tanzania. Det här var en flock med babianer som korsade vägen framför bilen och när vi kom närmare sprang de och gömde sig bakom buskar, men de var nyfikna och kunde inte motstå att kika fram för att se vilka vi var.
Vi hade en dag i Kampala innan vi skulle ut på resande fot igen och vi valde mellan en dag vid poolen och ett besök på en ö reserverad för schimpanser. Vi var rätt överens om att sola och bada kan man göra närsomhelst och besöka ett schimpans-sanctuary bör man passa på när man får chansen.
Så efter en välbehövlig sovmorgon körde Salim (en på hotellet) oss till Entebbe och till speedbåten som tog oss till Ngamba Island. Vi var fem stycken som åkte tillsammans och på ön fanns två-tre turister till som körde övernattning och den lite dyrare varianten. Hur som helst kändes det ganska exklusivt och inte smockfullt med turister direkt. När vi kom dit fick vi information om ön och de som bodde på ön. Nästan hela ön är schimpansernas fria yta och består mest av en stor skog. Sen är det en liten yta där båten lägger till och skötarna bor samt turisterna vistas, det avgränsas av ett stort stängsel. Och så finns det en liten mindre inhängnad och en slags byggnad där schimpanserna sover på natten. de kommer helt självmant utan minsta signalering på bestämda klockslag för matning och nattning. Vi kom dit strax före två när de skulle få sin frukt och efter ett litet tag dök det upp schimpanser, en efter en och tillslut kryllade det av dem.
Schimpanserna som lever på ön har blivit omhändertagna som föräldralösa eller för att de själva varit tillfångatagna. De ger kvinnorna mänskligt preventivmedel för att de inte ska bli havande där och apornas dna är så likt vårat (över 97%) så de kan bli smittade av våra sjukdomar men även få samma medicin. Ön är inte hur stor som helst och skulle de bilda stora familjer där och få massa barn skulle det bli för överfullt. Men precis som för oss människor skyddar inte preventivmedlet till hundra procent så det är faktiskt en liten schimpans som blivit till och fötts på ön. De döpte henne till Surprise eftersom det var en sån överraskning. Ensamma barn har en förmåga att ofta bli bortskämda och det var samma sak med denna lilla schimpans. Hon var speciell och fick mycket uppmärksamhet av de andra och eftersom hon föddes in i gruppen fick hon automatiskt en plats i gruppen, de andra som kommer dit får gå igenom flera tuffa veckor innan de brukar accepteras av de andra. Det har såklart fått sina konsekvenser och Surprise är idag rätt bortskämd och har det lite tuffare då de andra har börjat tröttna på henne. Man såg tydligt på henne hur hon bara sträckte ut handen och förväntade sig att få frukten på en gång. Det är lite roligt hur lika människan och schimpansen ändå är. Guiden berättade också om att flocken har sin ledare och ett sorts rangsystem men vissa ledare blir maktmissbrukare och behandlar undersåtarna illa, går det tillräckligt långt är det som att resten av flocken gemensamt bestämmer sig för att störta ledaren och den som lett "revolutionen" blir den nya ledaren. För några år sedan var det så problemet var bara att den nya ledaren blev typ precis likadan som den tidigare och snodde mer mat åt sig själv och var taskig mot de andra, så efter några månader störtade de honom också och som tur var fick de en vettig ledare efter det som har varit ledare ända sen dess.
Efter att schimpanserna fått sin frukt gav de sig av in i skogen igen en efter en. Och vi vandrade runt lite på den lilla delen av ön där vi fick vara. Där fanns flera olika konstiga fåglar och tre väldigt icke-söta varaner. Efter en liten stund begav vi oss tillbaka med båt och bil till hotellet.
Tanzania
Vi blev hämtade på Kilimanjaros flygplats av vår guide Brayson som körde oss till hotell Impala i Arusha där vi skulle övernatta innan det var dags för nästa stora äventyr. Det var ett fint hotell och vi valde att slappa där resten av kvällen. Både Uganda och Tanzania hade sin egen valuta ugandiska shilling och tanzaniska shilling, båda länderna har ju sina problem med ekonomin och därför står väl inte valutan så högt i kurs direkt. Vi hade ju redan betalt det mesta eftersom boende och nästan alla måltider ingick så vi skulle bara ta ut lite pengar till lite smått och gott. Vi tog ut lite mer än 3000 kr vilket innebar 800000 shilling och var helt klart en nätt liten sedelbunt med 10.000-lappar.
Tidigt nästa dag startade då safarituren på riktigt och vi begav oss mot Manyara nationalpark, vi kom dit mitt på dagen och åkte runt med taket uppfällt under eftermiddagen. Nationalparken består till största delen av en sjö, manyara lake utöver den så är det mest skog och en del stäpp typ. Det kryllade av olika apor, vi såg tre olika sorter, babianer, vervet monkey och blå markatta. Utöver det såg vi flodhästar, zebror, giraffer, olika antiloper massa fåglar och annat smått och gott. Vi åt våra lunchboxes på en picnickplats i parken med härlig utsikt över sjön.
Den pyttelilla var så söt och klättrade runt hur mycket som helst och gick och gosade och kramades med de större babianerna.
Efter några härliga timmar åkte vi mot vår lodge och den natten spenderade vi på en mysig lodge där det var uppställda tältstugor eller vad man ska kalla dem. De var faktiskt trevliga och mysiga och man var ju helt klart nära naturen. Utanför tältet sprang apor och andra ofarliga djur omkring. Middagen serverades i en trevlig restaurang och man fick välja bland olika förrätter, huvudrätter och efterrätter. Maten serverades på löpande band och var supergod. Jag trodde ju på förhand att jag skulle ha svårt för maten i Afrika och lite problem med aptiten men så var det ju verkligen inte. Visst kan jag inte säga att jag kastade i mig lunchlådorna vi hade med oss men de var faktiskt helt okej och maten vi åt på alla hotell var helt fantastisk.
På morgonen bar det av mot Serengeti, vi skulle åka i några timmar och komma fram mitt på dagen och köra game-drive på eftermiddagen. På vägen passerade vi flera massajbyar. Massajerna är ett folkslag som lever i en del av södra Kenya och norra Tanzania. De lever i stort sett som kringvandrande nomader. Egentligen har jag varken kunskapen eller fantasin för att kunna jämföra levnadssätt men jag skulle våga säga att deras levnadssätt påminner mer om hur de första människorna i Sverige levde snarare än hur vi lever idag. De har ingen som helst teknik och lever helt av sitt boskap och korna är särskilt viktiga. En man kan har hur många fruar som helst, vår guide berättade om en äldre massajman som levde i en by vi åkte förbi. Jag är sämst på att komma ihåg tal och siffror (och mycket annat också för den delen) men jag vet att jag reagerade över det makalösa antal fruar och barn han hade. Jag är nästan helt säker på att han hade över 100 barn i alla fall, crazy. Vi passade på att stanna i en by för att få se lite mer av hur de lever samt bidra med lite pengar som de tydligen köpte vatten, kläder och chips för. Vatten och kläder känns ju helt klart nödvändigt men det var så roligt hur han som visade oss runt där la till chips och sa att dem tycker om chips.
Jag är verkligen glad att vi stannade där och tog del av deras kultur även om det kändes en aning påklistrat och kommersiellt när de hoppade och dansade för oss. Det är så långt ifrån vårat liv som det går att komma känns det som. Men som precis allt annat finns det såklart likheter. De hade hyddor av lera, halm, kartong, grenar och lite allt möjligt material som var placerade som en cirkel runt ett träd. I mitten hade de smycken och annat kvinnorna hade skapat för att sälja till förbipasserande turister. En liten bit bakom cirkeln som utgjorde byn låg ett skjul, en skola. De hade en svart tavla och de äldsta barnen tog fram skrivböcker och visade vad de hade skrivit. Sen sjöng de tillsammans alfabetslåten på engelska. Två killar var väldigt intresserade av min kamera och tyckte att det var kul att titta på bilder jag tog av dem.
Serengeti
Så var vi äntligen framme vid serengeti, vi åt våra lunchboxar och passade på att titta lite på utsikten vid ingången när Bryson fixade våra entrépapper. Sedan bar det av in i parken.
Serengeti det oändliga slättlandet, kan helt klart förstå vad de menar nu. Vi åkte säkert i över en timme med bara slätten runt oss, så långt man kunde se.
Vi såg ett lejon på väldigt långt avstånd och jag blev nästan besviken för första gången på resan. Jag hann tänka, var det bara det här. Men tydligen är det torrperiod nu och då är det väldigt lite djur där i början. Istället har djuren dragit sig närmare vattenhålen och det kan vara positivt för att de samlar sig på en mindre yta då.
Men det var ju inte helt öde, vi såg en hel del antiloper längs med vägen och lite allt möjligt.
Och snart fick jag klart för mig att det inte bara var det där. Helt plötsligt fick vi syn på tre-fyra andra jeepar som stod stilla. Vi blev såklart nyfikna och åkte dit själva och fick syn på fyra lejon som låg och vilade någon meter bort.
Vi hann inte åka många minuter innan vi mötte två vackra elefanter.
Och kort därefter såg vi vårt tredje "big five" djur, leoparden. Dock bara bakifrån och på avstånd. Den smög efter några antiloper.
Och plötsligt på andra sidan vägen dök en gepard upp.
Det var en intensiv och bra timme ungefär när vi fick se fantastiska djur på nära håll. Efter det begav vi oss mot Seronera lodge mitt i centrala Serengeti där vi skulle sova två nätter. Hotellet var verkligen hur fint som helst och kändes helt rätt där i vildmarken. De var tydliga med att informera om att vi måste stänga fönster och dörrar när vi gick från rummer för annars kommer babianerna och stjäl våra saker. Vi hörde flera djurläten och blev hela tiden påminda om var vi var någonstans, häftigt. Vi åt en fantastisk buffé i en underbar restaurang. Bilderna kan inte ge varken miljön eller atmosfären någon form av rättvisa.
Den tredje safaridagen var en heldag i Serengeti med ett förmiddags game-drive och ett på eftermiddagen.
Vi fick se många flodhästar, flera lejon, massa olika antiloper, skumma fåglar, zebror och alla möjliga djur.
Vi fick även se leoparden och geparden en gång till. Den här gången hade leoparden klättrat upp i ett träd och jag kunde inte se det med blotta ögat men när jag tittade i kameran med maxad zoom kunde man ana den vilandes på en gren.
Vi körde runt lite och fick syn på huvudet av ett hanlejon som låg och vilade vid ett träd. Precis när vi kom fram lade han sig ner och plötsligt såg man inte skymten av honom. Efter ett tag kom det andra jeepar och frågade vad det var men de trodde nästan inte på oss eftersom han gömde sig så bra. Vilket jag förstår, det var knappt så att jag trodde på det fast jag sett det med egna ögon lite tidigare. Vi väntade där ett tag och tillslut reste han sig lite, ruskade på huvudet och lade sig ner igen.
När vi kom fram:
Kort därefter:
Efter kanske tjugo minuter:
Innan vi begav oss tillbaka till hotellet för lunch hann vi se en lejonfamilj, mamma, pappa och två små barn, som spanade efter mat. Ett tag såg det ut som om de skulle anfalla två bufflar men det blev inte så utan bufflarna traskade iväg istället.
Jag är egentligen förvånad över att det inte hänt tidigare under den här resan för man kan inte påstå att vi åkt på säkra och lättmanövrerade vägar, men lagom till lunch fick vi iaf punktering.
Tur i oturen hände det bara några hundra meter från vårt hotell så efter att Bryson vägrat ta emot vår hjälp och försäkrat sig om att vi kunde gå tillbaka på egen hand den korta biten så fick vi chansen att promenera lite mitt i Serengeti. Lunchbuffén var minst lika god som middagen kvällen innan och sedan hann vi faktiskt med ett snabbt dopp och en halvtimme i solstolen, superskönt!
På eftermiddagen åkte vi till den största hippopoolen i centrala serengeti, det luktade inte speciellt gott där och kryllade av bromsar och flodhästar såklart.
På vägen dit och tillbaka såg vi såklart en hel del djur
Så var det dags för den sista turen i Serengeti, vi körde game-drive på förmiddagen, åt vår lunch och åkte sedan vidare mot nya äventyr och ett nytt boende.
Vi missade de trädklättrande lejonen i lake manyara som den parken är lite känd för, men tydligen finns det lejon i Serengeti som också uppskattar att klättra i träd och ligga på grenen och vila. Det verkade dock inte vara en van trädklättrare för han hade inte helt lätt för att klättra ner från trädet.
Så var det som sagt dags att resa vidare, vi fick punktering igen och stackars Bryson var lite orolig för de hade inte lyckats laga gårdagens däck och det sista reservdäcket var egentligen på tok för slitet och gammalt men vi höll tummarna för att vi skulle klara oss på den 4-5 timmar långa resan, varav första timmen var på urkassa vägar och de resterande på halvdåliga. Det gick men vi kom fram till hotellet lite senare än beräknat. Det här hotellet hade vi faktiskt betalat lite extra för att bo på och det är jag glad att vi gjorde. Nu vet jag ju iof inte vart vi hade bott annars men det här hotellet var ju helt fantastiskt. För nästan varje boende tänkte jag åh det här är det finaste/vackraste/mysigaste/härligaste och massa andra superlativ hotell jag bott på, och var ganska säker på att det skulle bli resans bästa men ständigt kom vi ju till ett nytt fantastiskt boende. Precis som i Bwindi vann det här hotellet mycket på sin utsikt, denna gång över Ngorongorokratern.
Bilden på mig är tagen från vårt rum som lätt var större än min förra lägenhet, såklart med utsikt över kratern. Morgonen därpå såg man i stort sett ingenting utanför fönstret på grund av dimma. Varje morgon lägger det sig som ett tjockt täcke över kratern. Bilderna nedanför är från restaurangen som bjöd på underbar mat och fantastisk underhållning.
Så var det dags för resans allra sista game-drive, denna gång nere i Ngorongorokratern som är världens största hela caldera - en kollapsad vulkan. Den har en diameter på 16-19 km och är 264 kvadratkilometer stor och runt kratern finns en 400-600 m hög kant.
Det var i stort sett samma djur som vi sett massor av gånger tidigare men det var en annorlunda miljö så det var ändå intressant. Dessutom fick vi se betydligt fler Afrikanska bufflar (big five) och på närmare avstånd. Vi hade verkligen hoppats få se den ovanliga svarta noshörningen som det lever ett 20-30-tal av nere i kratern men tyvärr höll de sig gömda. Visserligen fick vi se lite av ryggen på en men det var som lejonet ungefär. Vi kom dit lite senare när hen bara låg ner och nästan helt doldes av växtligheten runtomkring och hade inte de som kommit tidigare och sett mer sagt att det var en noshörning hade jag inte trott det, det såg ut som en stor sten ungefär. Vi väntade ett tag på att hen skulle resa på sig men tillslut gav vi upp. Men det ger ju oss en bra ursäkt att åka tillbaka till Afrika på en annan safaritur.
Vi åt våra lunchboxes med den här härliga utsikten. Först när vi kom ner i kratern på morgonen var det bara ett tjockt dimtäcke ovanför oss men ju längre tiden gick ju mer lättade det och mitt på dagen låg det bara kvar precis längsmed den höga kanten. Efter lunch var äventyret slut och det var dags att börja återresan mot Arusha och en sista natt på fastlandet i Tanzania.
Zanzibar
Vi kom till zanzibar mitt på dagen och som vanligt vet jag inte riktigt vad jag hade förväntat mig och när jag tänker på det borde jag ju förstått att det skulle vara ungefär samma förhållanden för människorna på ön som på fastlandet men av någon anledning blev jag ändå lite förvånad över missären, jag hade hört så mycket fantastiskt om zanzibar men såg bara fattigdom. Det kändes nästan som att vi var tillbaka i Uganda, för faktiskt upplevde jag Uganda som ganska mycket mer fattigt och ostrukturerat i jämförelse med Tanzania. Vi åkte i lite mindre en timme för att komma till hotellet och passerade sjul och människor med trasiga kläder hela tiden. Vi märkte ju direkt när vi närmade oss vårt boende för rätt vad det var kom en ganska hög fin mur och helt plötsligt var det fantastiska rabatter som kantade vägen. Vi körde förbi vakterna vid en stor bom och fortsatte en bit in. På en parkering en bit från huvudentrén stod en brandbil och på något sätt var det höjden av surrealismen. Vi blev genast väl mottagna med världens cocktail och hänvisade till mjuka soffor med en fantastisk vy över poolområdet och havet där vi skulle checkas in. Ett litet tag mådde jag illa över kontrasten och vetskapen om att det femhundra meter längre bort på andra sidan den höga muren fanns människor som knappt har mat och boende. Jag kände mig nästan äcklig som satt där och blev så varmt mottagen och servad till tänderna, men de tankarna lyckades jag tränga undan i stort sett hela tiden. Det är ju ingen på andra sidan som mår bättre av att jag mår dåligt över det. Istället kan jag passa på att njuta av det så mycket jag kan, vara djupt tacksam över det och ödmjuk över att inte alla har det så och helt enkelt agera mer för att de värsta orättvisorna i världen ska minska. För det är ju ändå handlingen som gör skillnad och räknas och inte tanken. Ingen mår bättre av att jag tycker synd om dem eller önskar att de skulle få det bättre.
Det här hotellet var om möjligt ännu lyxigare och finare än de vi tidigare bott på men det var ju inte riktigt samma känsla och atmosfär runt, även om jag inte direkt klagar på utsikten och omgivningen vi hade här heller.
Vi hade halvpension och fick alltså äta från den bästa frukostbuffén jag någonsin ätit och även den bästa middagsbuffén. Det klarade vi oss lätt på under dagarna så lunchen blev överflödig. En dag åt vi lunch också men då orkade jag nästan inte med middagen.
Varje morgon vräkte jag i mig pannkakor och våfflor med både choklad och jordgubb på. Jag hade gärna valt massor av det andra som erbjöds men det fanns helt enkelt inte plats i magen. Varje kväll var det olika teman och maträtter inspirerade från det temat. Jag som är ganska tråkig i mina val av mat, jag äter gärna ungefär samma hela tiden av det jag är ganska säker på att jagkommer tycka om. Därför är buffé egentligen väldigt bra för mig för jag får vidga mina vyer en del. Fast jag var lite feg när det gällde alla fiskrätter, ngåra provade jag men det fanns så fantastiskt mycket gott kött varje dag så det var samma sak där, det fanns inte rum för allt jag hade velat helt enkelt. De hade flera grill och stekstationer där man fick ta mat direkt från grillen. Det fanns även färdig mat i varma behållare och jag tror faktiskt inte att jag överdriver när jag säger att det fanns ungefär 30-40 olika sorters rätter att välja bland varje dag. Och efterrättsbordet var flera meter långt med tårtor, kaker, pajer och annat som lockade.
Efter en dag vid poolen tyckte både jag och min nästan brända hud att det kunde vara bra med en utflykt nästa dag istället för pressande i solstolen. Så vi bokade in en tur till Stonetown och Prison Island strax utanför staden. Vi blev upplockade vid hotellet och mötte en guide i staden. Han visade oss runt och berättade om deras rika historia som främst inspirerats av arabvärlden och indien.
Det var en trevlig stadsvandring och jag är glad att vi gjorde den. Det som mest satte spår i minnet var två olika saker. Det starkaste var minnesplatsen för slaveriet. De hade bevarat två av många kammrar där de höll slavarna fångar i väntan på att sälja dem. De kunde stuva in upp till femtio män i samma rum, som är mindre än vårt vardagsrum och med endast två små gluggar ut till den friska luften. I ett motsvarande rum för kvinnor och barn pressade de in ungefär hälften så många. Det är så obegripligt att man har behandlat människor på det sättet, för att inte tala om förhållandena på alla slavskepp som forslade slavar till andra delar av världen.
Det var faktiskt en svensk som skapat en scen från hur det såg ut på slavmarknaden så man aldrig ska glömma det.
Det andra från staden som gjorde mest intryck på mig var nog marknaden. Det var inte direkt hygieniskt någonstans och hade jag varit lite känsligare tror jag att magens innehåll hade velat komma ut för stanken och det jag såg var inte direkt något att njuta av.
Efter stadsvandringen var det dags att åka till Prison Island som egentligen heter Changuu och är en liten ö strax utanför Stonetown. På slutet av 1800-talet uppfördes ett fängelse på ön men det har faktiskt aldrig barit bebott av fångar, istället blev det en slags karantänplats för slavar som var sjuka. Nu står fängelset tomt bortsett från restaurangen där turister som kommit för att bada, snorkla och hälsa på de underbara landsköldpaddorna kan äta.
Vi, som de djurfantaster vi tydligen är (iaf på den här resan) var självklart där för det sistnämnda. Jag tyckte att det var häftigt och roligt att se och klappa på sköldpaddorna men lika mycket behållning fick jag faktiskt av att se på Kjell. Han älskade det och kunde inte få nog av sköldpaddorna.
Det var helt klart en mysig ö att åka till.
Vi gjorde en sista utflykt och det var till södra delen av ön. Där hade man ganska stor chans att få se och eventuellt simma brevid delfiner. Vi gick upp i ottan för att komma dit så tidigt som möjligt då chansen var större på morgonen. Efter bara några minuter med båt fick vi syn på dem. Det var flera andra båtar där och avslöjade vart vi skulle leta. Jag hoppade i men första gången såg jag de inte alls under vattnet och andra gången på ganska långt håll. Nästa gång hoppade både jag och Kjell i och då var de verkligen precis brevid oss, han var framför mig och kunde nästan sträcka ut handen och klappa dem. Vi gjorde flera hopp och var kvar där kanske en halvtimme, i slutet var det bara vi och två andra båtar där och varje gång vi hoppade i kom vi riktigt nära delfinerna och hann njuta av deras närhet innan de simmade vidare. Det var helt magiskt, tyvärr gick min undervattenskamera sönder vilket var lite irriterande. Jag lyckades ta tre bilder under ytan innan den helt gav upp men tyvärr var det ju från de två första hoppen så jag lyckades bara få delfinerna på avstånd.
Innan vi begav oss mot stranden trotsade jag vågorna och vattnet och vågade plocka upp systemkameran en liten stund också.
Men det är inte så lätt att fånga dem på bild ovanför vattenytan, de är inte uppe speciellt länge.
Men det är inte så lätt att fånga dem på bild ovanför vattenytan, de är inte uppe speciellt länge.
Sista dagen njöt vi återigen bara av poolen, solen och lugnet
Det var en helt makalös resa och jag är så oändligt glad och tacksam över att jag har fått uppleva den och även över att jag har fått dela den med en så fantastisk person.
Kommentarer
Postat av: Disa
WOW!! Sjukt grymma och häftiga bilder! Det syns att ni har haft det underbart! :D
Svar:
Katarina Pettersson
Trackback
