Katarina Pettersson

Galen vecka, delvis inplanerat men en hel del som bara hände också. Ibland känner jag att hela mitt liv bara rullar på och jag står bredvid och tittar på. Utan att vara där med hjärta och själ. Utan att verkligen lida eller känna lycka. Tur att det bara är ibland för det är inte någon speciellt rolig känsla. Just nu är det dessutom i 180 och jag känner att livet rinner mig genom fingrarna. Jag vill leva för dagen, njuta och vara pigg och glad hela tiden men det är så lätt att allt bara blir rutin och vardag.
Jag har det så sjukt bra, sådär galet att jag inte kan förstå att det är sant bra och jag vill hinna njuta av det. Jag vill inte att åren ska gå utan skulle på sätt och vis föredra att tiden stod still. Det låter som om jag klagar nu men det gör jag inte. Det är inte det jag menar att göra iaf. För några veckor sedan lovade jag mig att låta mig falla fram till höstlovet och sedan skulle jag plocka upp mig, bit för bit och bli så där härligt inspirerad och energisk som jag älskar att vara. Jag skulle söka, hitta, analysera, reflektera, prova, omvärdera och utvecklas. Och eftersom jag aldrig lovar något om jag inte tänker hålla det är det lika bra att börja tagga. Snart är det dags, att göra något vettigt av min tid och min kunskap i kombination med min nyfikenhet. Att gå in i varje situation som om det vore på blodigt allvar. Att ständigt peppa mig själv och leta nya lösningar. Det här kommer bli bra, det här kommer bli fantastiskt. Fast först ska jag hänga tvätt och sen ska jag sova några timmar :-)