Katarina Pettersson

Det var steg två i helgen. Vi förlorade alla matcher och jag som hatar att förlora är såklart deppig över det men faktiskt så är jag lite positivt överraskad för jag tycker att killarna gör två av sina bättre matcher någonsin och det känns som att vi är på väg åt rätt håll. Andra matchen förlorade vi med ett mål, vi hade precis lika gärna kunnat vinna. Det är så synd för killarna är verkligen värda det. Jag börjar undra om inte P97 är en lite extra tuff åldersgrupp eller nått. Jag tycker de 96:or vi möter inte är så mycket mer märkvärdiga än vad vi är men så är jag väl lite partisk också.

Efter en hel helg med ungdomshandboll bar det av mot Vassunda för dammatch. Jag hade en hemsk känsla innan matchen och trodde vi skulle få storpisk. Vassunda var mycket sämre än jag förväntat mig men tråkigt nog var vi inte direkt på topp. Jag lyckades få rött kort för första gången på mina drygt tjugo år som handbollsspelare. Trodde nog faktiskt aldrig att jag skulle få va med om det. Förra året var det ju maria i vassunda och innan det trodde jag faktisk inte att jag skulle få va med om att hon skulle få rött någon gång heller så det blir spännande att se vem det blir nästa år om vi nu ens kommer möta dem nästa år. Det irriterande är att jag inte tycker att någon av utvisningarna ens var i närheten av en utvisning. Den första var bara löjlig, jag täckte innanför men gjorde verkligen inget som ens är i närheten av varning egentligen (och att det var efter typ fyra minuter gjorde det ju bara ännu mer löjligt). Den andra gjorde jag lika lite och då fick jag en varning, vilket såklart blev en utvisning eftersom jag hade en utvisning sen tidigare. Den tredje kan jag möjligtvis köpa eftersom jag hade varit lite tuff i en tidigare situation och sedan gick på en tjej rakt mot kropp med bollen mellan oss. Bollen fastnade mellan mina armar som jag höll rakt framför mig och hon fullföljde en skottrörelse utan bollen, det kan säkert se rätt illa ut. Men jag tycker verkligen inte att det var värt en utvisning egentligen och med tanke på de två superbilliga sen tidigare och att det då resulterade i ett rött kändes lite tufft faktiskt. Men men, jag gick av och blev såklart alldeles tårögd av ilska och frustration. För tillfället hatar jag verkligen den egenskapen hos mig. Som handbollsspelare bryr jag mig inte särskilt mycket om jag är en lipsill eller inte men man har svårt att vara helt professionell i yrkessammanhang när man gråter så fort man blir glad, arg, ledsen, lycklig, rörd, frustrerad osv.
Vad gäller matchen är jag rätt nöjd med det mesta av mitt spel men jag är fruktansvärt besviken på mina avslut. Jag missade tre lägen från sex meter och det var bara i ett av dem som jag kände mig trängd och egentligen hade någon som störde mig. Pinsamt!!! Men men, jag gjorde mitt bästa iaf.

På lördag är det match, derby mot täby. Blä säger jag bara redan nu. Jag vill spela men samtidigt vill jag inte alls spela. Killarna har bortamatch mot kungsängen och jag vill inte missa den matcen riktigt. Jag skulle kunna hinna med båda matcherna men jag vet hur jobbigt det var att spela mot enköping när jag bara värmt upp i en kvart-tjugo minuter och det vill jag inte vara med om mot täby. Aja får fundera ett tag till på hur jag ska göra...

Imorgon är det CL och jag är riktigt jobbigt illamående av nervositet.