En match och två filmer senare...
Det är vad jag har pysslat med en lördag som denna.
Först var det match borta mot AIK. Vi var ovanligt få på träningen i torsdags och jag visste inte riktigt varför. När jag kom ner till samlingen imorse blev jag varse att vi skulle va få igen, det är tydligen en hel del sjuka. Så vi åkte iväg med två avbytare, vilket jag själv skulle föredra som spelare mot de 4-5 vi brukar vara. Som tränare tycker jag det är optimalt med typ 3. Så två är inte fy skam men just eftersom det här laget är vana vid att vara många såg jag det ändå som en liten nackdel, att det dessutom var få med som brukar spela på niometer gjorde mig ytterligare lite nervös.
Vi mötte ju AIK som sagt och såg man till tabellen så är det vinst som gällde. När vi började värma upp och jag fick klart för mig att en av de tre niometerspelarna vi hade med inte skulle kunna spela om det inte var nödvändigt och då bara kanske blev jag nästan lite jobbigt orolig. Att killarna verkade lite nedstämda och sega gjorde inte saken bättre men det har man ju iaf chans att försöka påverka. De taggade igång och matchen började. Jag tycker nog ändå att vi spelade bra om man tänker på förutsättningarna. Alla kämpade och slet och körde på allt vad de orkade. Det blev faktiskt aldrig några problem med för få spelare. I andra halvlek sprang Anton på kontring och fick olyckligtvis en hembackande AIK-spelare över sig och fick väldigt ont i benet. Jag hoppas verkligen inte att det är något allvarligt. Vi ledde hela matchen men bara med något mål och ibland kändes det som om vi inte kunde skapa något alls framåt, men vi spelade rätt samlat och bra bakåt större delen av matchen och de sista fem minutrarna kändes rätt säkra faktiskt. Vi vann med 11-15 vilket känns bra.
När jag kom hem fastnade jag en stund vid tv:n och såg på slutet av Cornelis. Filmen om vår käre trubadur. När det handlar om musikintresse och kunskap skulle jag väl hamna längst ner och sedan hundra meter till men jag har ju faktiskt hört och uppskattat några av hans visor tidigare. Men jag måste erkänna att jag inte hade någon som helst förförståelse bortsett från tre-tre visor och det var väldigt intressant att se lite mer om hans liv och leverne. Det var sorgligt att se som så ofta när det gäller kända människor. Hur deras framgång verkar snarare göra dem till fångar än lyckliga människor. Lite senare zappade jag runt bland kanalerna igen och då var filmen på igen så då såg jag den delen jag tidigare missat. så nu har jag sett hela filmen bortsett från de första tio minutrarna. Jag har velat se den länge men det har inte blivit av, lite för att den har känts lite för allvarlig och tung de gånger jag haft möjligheten. men nu är jag glad att jag såg den och kan absolut rekomendera den. Inte värsta filmen, absolut inte men jag tyckte om den och den fick mig att känna mig lite mer tacksam över mitt liv.
För ett tag sen surfade jag in på linneas blogg och tittade på filmen i inlägget nedan. Stark film, titta på den om du inte redan sett den. Men oj vad liten och obetydlig den fick en att känna. Jag fylldes av respekt och kärlek för omvärlden och alla människor som faktiskt engagerar sig för en bättre värld samtidigt som jag fylldes av dåligt samvete och självförakt över att jag inte gör det. Hm, inte riktigt så illa kanske. För jag tycker ju att jag gör det viktigaste jag kan göra. Jag tycker att jag är en god människa som bemöter andra med respekt och vänlighet och jag försöker göra livet bättre för många andra och därigenom för mig själv. Mår jag bra kan jag få andra att må bra, får jag andra att må bra mår jag ännu bättre. Jag tycker att jag gör ett meningsfullt jobb varje dag och jag bryr mig mina medmänniskor. Men ibland känner jag att jag skulle vilja göra mer, någon gång kanske den dagen kommer.
Först var det match borta mot AIK. Vi var ovanligt få på träningen i torsdags och jag visste inte riktigt varför. När jag kom ner till samlingen imorse blev jag varse att vi skulle va få igen, det är tydligen en hel del sjuka. Så vi åkte iväg med två avbytare, vilket jag själv skulle föredra som spelare mot de 4-5 vi brukar vara. Som tränare tycker jag det är optimalt med typ 3. Så två är inte fy skam men just eftersom det här laget är vana vid att vara många såg jag det ändå som en liten nackdel, att det dessutom var få med som brukar spela på niometer gjorde mig ytterligare lite nervös.
Vi mötte ju AIK som sagt och såg man till tabellen så är det vinst som gällde. När vi började värma upp och jag fick klart för mig att en av de tre niometerspelarna vi hade med inte skulle kunna spela om det inte var nödvändigt och då bara kanske blev jag nästan lite jobbigt orolig. Att killarna verkade lite nedstämda och sega gjorde inte saken bättre men det har man ju iaf chans att försöka påverka. De taggade igång och matchen började. Jag tycker nog ändå att vi spelade bra om man tänker på förutsättningarna. Alla kämpade och slet och körde på allt vad de orkade. Det blev faktiskt aldrig några problem med för få spelare. I andra halvlek sprang Anton på kontring och fick olyckligtvis en hembackande AIK-spelare över sig och fick väldigt ont i benet. Jag hoppas verkligen inte att det är något allvarligt. Vi ledde hela matchen men bara med något mål och ibland kändes det som om vi inte kunde skapa något alls framåt, men vi spelade rätt samlat och bra bakåt större delen av matchen och de sista fem minutrarna kändes rätt säkra faktiskt. Vi vann med 11-15 vilket känns bra.
När jag kom hem fastnade jag en stund vid tv:n och såg på slutet av Cornelis. Filmen om vår käre trubadur. När det handlar om musikintresse och kunskap skulle jag väl hamna längst ner och sedan hundra meter till men jag har ju faktiskt hört och uppskattat några av hans visor tidigare. Men jag måste erkänna att jag inte hade någon som helst förförståelse bortsett från tre-tre visor och det var väldigt intressant att se lite mer om hans liv och leverne. Det var sorgligt att se som så ofta när det gäller kända människor. Hur deras framgång verkar snarare göra dem till fångar än lyckliga människor. Lite senare zappade jag runt bland kanalerna igen och då var filmen på igen så då såg jag den delen jag tidigare missat. så nu har jag sett hela filmen bortsett från de första tio minutrarna. Jag har velat se den länge men det har inte blivit av, lite för att den har känts lite för allvarlig och tung de gånger jag haft möjligheten. men nu är jag glad att jag såg den och kan absolut rekomendera den. Inte värsta filmen, absolut inte men jag tyckte om den och den fick mig att känna mig lite mer tacksam över mitt liv.
För ett tag sen surfade jag in på linneas blogg och tittade på filmen i inlägget nedan. Stark film, titta på den om du inte redan sett den. Men oj vad liten och obetydlig den fick en att känna. Jag fylldes av respekt och kärlek för omvärlden och alla människor som faktiskt engagerar sig för en bättre värld samtidigt som jag fylldes av dåligt samvete och självförakt över att jag inte gör det. Hm, inte riktigt så illa kanske. För jag tycker ju att jag gör det viktigaste jag kan göra. Jag tycker att jag är en god människa som bemöter andra med respekt och vänlighet och jag försöker göra livet bättre för många andra och därigenom för mig själv. Mår jag bra kan jag få andra att må bra, får jag andra att må bra mår jag ännu bättre. Jag tycker att jag gör ett meningsfullt jobb varje dag och jag bryr mig mina medmänniskor. Men ibland känner jag att jag skulle vilja göra mer, någon gång kanske den dagen kommer.
Kommentarer
Trackback
