Katarina Pettersson

Efter en del tjat från min storasyster bestämde jag mig för att fira midsommar i Viskan. Det var inte så att jag inte ville det och hon behövde tjata ihjäl mig för det men jag ville inte riktigt bestämma mig helt hundra på förhand, men men eftersom jag har hela sommarlovet ledigt i år kände jag att jag väl kunde boka upp mig några dagar även på förhand.

 

Pappa, Helena och Daniel åkte upp förra söndagen men jag jobbade och hade eken i början av förra veckan så jag skulle istället åka upp på onsdagen med Pirkko och Katja. Efter en hel del om och men och bla bilar i diket kom vi iväg rätt sent i onsdags. När vi varit med om både solnedgång och soluppgång och åkt större delen av vägen möttes vi av stora eldslågor mitt på vägen framför oss. Vi åkte då på en rätt enslig liten väg mitt i skogen och det var svårt att se vad det var som brann men vi antog att det var en bil även om det såg väldigt konstigt ut. Jag ringde 112 och fick veta att räddningstjänst var på väg så vi satt snällt/fegt kvar i bilen. Jag tänkte att om någon var i bilen var det nog rätt kört ändå för det brann inte direkt lite. Vi ville ju inte heller riktigt köra förbi även om vi hade fått plats brevid på vägen för vem vet vad som kan explodera och så. Efter bara några minuter kom en brandbil och efter ytterligare några minuter var branden släckt och då körde vi förbi. Det var ett tomt bilvrak som stod med dörrarna öppna och jag tror det var det som gjort att det såg så konstigt ut när lågorna omgav den. Från att ha varit riktigt trötta piggnade vi på en del vilket ju faktiskt är en fördel när man manövrerar ett fordon så för oss var det nog bara bra att vi fick lite action på resan. Såhär i efterhand undrar jag mest över vem som larmat först, förmodligen någon som åkt förbi och inte stannat som vi. Mindre än en timme senare, ungefär vid tre tror jag var vi framme och möttes av en kylig sommarmorgon, 4 grader tror jag det var, brrr. 

 

Torsdagen skulle bjuda på ganska mycket sol vad det verkade och eftersom prognosen spådde mest moln resten av veckan tänkte jag utnyttja varje sekund jag kunde i solen. Pappa hade byggt en altan lite spontant, om jag förstod saken rätt, på baksidan vilket kanske inte uppskattades av alla men jag var nöjd för det fanns ju bra med plats för att ligga och sola. Visserligen var plankorna längst ut inte fastskruvade utan lagda där lite provisoriskt för att kännas av hur det skulle va, men de gick ju att vara på dem ändå. I solen var det varmt och i skuggan var det riktigt kallt. Eftersom jag höll på att helt smälta bort i solen och vattnet ser så inbjudande och lockande ut bestämde jag mig för att ta ett dopp i Ljungan. Jag förstod att det skulle va rätt kallt,det är ju alltid vattnet i Sverige (jag har blivit en riktig badkruka på senare år, det var jag absolut inte när jag var yngre) så jag bestämde att enda alternativet är att hoppa i. Helena hoppade först men jag kom inte långt efter. Jag vet inte när jag badade i Sverige senast men sist jag badade utomhus måste ju ha varit i Thailand och kanske var det därför min kropp nästan fick en chock, fy tusan vad kallt det var, och fy så hemskt det var jag kunde bara tänka upp upp upp. När vi kom upp insåg vi att Helena blödde näsblod så jag tror inte hennes kropp uppskattade doppet så värst mycket heller faktiskt. Det var ju såklart väldigt skönt när man väl kommit upp och lagt sig tillrätta i solen igen men fy säger jag bara!

Jag lyssnade på min bok, vi löste lite korsord som gick ovanligt trögt och så fick jag låna Zlatans bok av Helena och så förflöt dagen. Vi gick på promenad med Bosse och Raffa och stackars Daniel kanske blev lite uttråkad eftersom vi hade våra systemkameror med oss. Vi spelade pingis, åt middag och spelade kort, en mysig dag helt enkelt. 

 

                 

Bosse,        Daniel ute på altanen med bron i bakgrunden,      en äcklig insekt

 

Långhuset sett från bron, pappa, Pirkko och Katja på altanen

 

        

 

 

Fredag och midsommarafton. Det bästa och jobbigaste med dagen var nog träningspasset. Jag hade ju sagt till Helena att hon skulle springa med mig och det ville jag verkligen, det jag inte riktigt hade tänkt igenom är ju att hon är snabb och vältränad och jag är raka motsatsen. Hon hade självklart en förutbestämd runda vi skulle springa (som hon redan sprungit två gånger den veckan) som var ungefär 6 km. Jag tror att jag har sprungit 6 km en gång tidigare i mitt liv och det var på ip när jag en gång sprang femman och konstigt nog inte var alls trött när jag var i mål och bestämde mig för att ta ett varv på ettan till min egen förvåning, det var säkert minst fyra år sedan. Jag sprang 2,6:an med tinna i onsdags och var väldigt trött efteråt och med det i minnet hade jag inte speciellt höga förväntningar på den här löprundan. Men jag bestämde mig för att ge mig ut, jag ville faktiskt det och jag sa till mig själv att jag springer det jag orkar, annars kan jag ju alltid gå och jag sa till helena att hon absolut inte fick känna att hon skulle springa med mig om det var för tråkigt och långsamt. På Helenas inverkan laddade jag ner en app som håller koll på hur långt man springer, hur fort, hur många kalorier man förbränner osv. Hennes hade nämligen visat olika distanser de två gångerna hon sprungit. Det kändes inte så kul medans jag sprang men det ska det väl å andra sidan inte göra, men jag sprang (lunkade är nog mer rätt ord) på och orkade knappt öppna munnen och brevid mig skuttade min syster fram utan att visa några som helst tecken på ansträngning. Det var ett ställe på sträckan som var riktigt plågsamt och det var en väldigt lång uppförsbacke, det var inte så värst mycket lutning på den men den var lång. Helena sprang lite före, sprang lite baklänges ibland och pratade glatt med mig och jag kunde knappt få tillräckligt med energi så öronen kunde uppfatta vad hon sa men jag märkte att hon verkligen sprang och njöt av naturen och scenerna runt oss så jag antar att hon också fick något ut av löpningen även om det inte var direkt pulshöjande för henne. Ett tag efter backen kom vi upp på landsvägen och då är det som att man är på väg tillbaka vilket såklart kändes skönt och jag fick faktiskt lite extra krafter ett tag och kände att jag kunde öka lite. När jag sprungit så ett tag och verkligen reagerade över hur fort jag ändå mäktade med att ta mig fram (skulle nog fortfarande kallas lunk utifrån sett) säger hon lite hurtigt, nä ska vi inte ta och öka lite på takten. Jag vet inte om jag lyckades få ur mig sammanhängande ord om att hon kunde det men jag tror det och hon drog iväg iaf, i världens fart. Kul för henne tänkte jag och fortsatte i mitt tempo lite halvbitter. Lite senare såg jag dock att jag närmade mig 5 km på appen och jag blev faktiskt lite motiverad och glad när jag såg tiden. Vid exakt 5 km visade klockan 32.44 och eftersom jag lyckades hålla ungefär samma tempo i en km till så borde ju det betyda att jag egentligen redan nu skulle kunna pressa den tiden en hel del. Vilket ger mig hopp om att jag kommer klara femman på under 30 någon gång i sommar vilket är ett av mitt och tinnas mål. Sluttiden blev 38.37 och jag vet att inte det är någon tid att skryta om när det handlar om 6 km men för mig är det helt klart godkänt.

När vi handlade mat på torsdagen hade vi sett reklam för en medeltidsmarknad med midsommarfirande, bröllop och riddarspel. Jag älskar ju historia och tyckte det lät väldigt roligt med riddarspel. Det skulle vara en knapp mil bort så jag, pappa, Daniel, Helena och Katja åkte dit. Pirrko skulle hämta Paulina så de var inte med. Vi åkte dit precis i slutet av marknaden för 14.30 började riddarspelet och det var det jag tyckte verkade mest spännande. Jag har varit på medeltidsveckan på Gotland och även på något riddarspel i Stockholm nån gång för massa år sedan och i jämförelse med det kan man nästan inte kalla det här riddarspel. Men jag hade inga direkta förväntningar heller, för vi åkte till en liten byhåla och en liten marknad med kanske ett hundratal besökare så det hade ju bara varit dumt att förvänta sig något storslaget. Det var fint väder och vi fick först se små riddare rida på sina ponnysar och öva på att träffa ringar och sånt och sedan fick vi resa lite i tiden och komma tillbaka 15 år senare då riddarna blivit vuxna och red på större hästar och gjorde lite mer avancerade grejer. Innan vi begav oss hemmåt igen fick vi även äta varsin kolbulle med lingonsylt och bara det hade nästan varit värt färden, det var ju ungefär 15 min hemifrån bara. Hemma blev det midsommarlunch/middag, de andra åt sill och sånt men jag åt skinka med färskpotatis. Det blev lite mer pingis, kortspel och vi avslutade dagen med en film.

 

Lördagen bjöd på lite tråkigare väder. Som tur var hade det blivit varmare i luften så man frös inte ihjäl när inte solen visade sig, vilket den inte gjorde större delen av dagen, men man ska inte klaga för det regnade inte en droppe heller. Pappa, Pirkko, Katja och Paulina åkte iväg med båten, Helena hade försökt övertala mig att följa med men jag lyssnade hellre på boken jag äntligen kommit ordentligt in i. Jag tycker inte att det är speciellt stännande eller märkvärdigt med att åka båt heller om jag ska vara helt ärlig. De var borta rätt länge, jag hade uppfattat att de bara skulle ta en liten tur med båten men efter två timmar började vi undra lite och tänkte att de kanske gått i land och fikat någonstans. Vi började bli rejält hungriga och bestämde oss för att laga lunch till oss iaf. Helena ringde pappa men han svarade inte och precis när vi började med maten kom de in och berättade att båten hade gått sönder. Den vägrade att starta och efter ett tag hade pappa fått ge upp och de hade paddlat över så de var på rätt sida av Ljungan och sedan börjat promenera hem. Det var nämligen ingen av dem som hade en mobil med sig och inte heller några skor, så där vandrade de längs landsvägen barfota och på led. Jag blev ännu mer nöjd med mitt beslut att stanna hemma när jag fick höra det faktiskt. Jag tyckte dagen kröp fram i olidligt långsamt tempo och det berodde säkerligen på att jag bara gick och väntade på spaniens match. Pappa har inte någon tv däruppe och därför hade jag inte sett de andra matcherna. Jag hade visserligen tittat lite på hans dator från tyskland-grekland matchen innan alla andra ville ha den för att titta på film istället. De hade provat tidigare att se på match via datorn och projektorn men för att hans internet skulle fungera tillräckligt bra var den tvungen att stå i köket vid fönstret. När det äntligen var dags för spanien-frankrike satt jag med datorn i knät vid fönstret men vi bestämde oss för att göra ett nytt försök eftersom de andra också gärna ville se. Och tur var väl det, visserligen gick det inte med pappas telefon, men av någon konstig anledning funkade det med min telefon, så vi fick in jättebra bild på projektorn, visserligen buffrade den en hel del i slutet av första och även en del i slutet av andra men överlag så gick det superbra. Utanför huset var det feststämmning för i Viskan är det stor fest på midsommardagen. de hade satt upp partytält på vägen utanför huset och samlats där innan det var dags att bege sig till parken för den stora festen. Viskan som är en liten ort med väldigt få invånare har tydligen en fest i parken på midsommardagen då festdeltagarna konstigt nog mångdubblas i förhållande till invånartalet. Det var ju den här festen som helena tjatat med om att jag måste komma upp och fira och även om jag inte var speciellt taggad på det så var jag helt klart förberedd att pallra mig dit efter matchen och tyckte att det skulle bli lite intressant att se om snacket om festen på något sätt påminnde om den verkliga varan. Och visst tyckte alla att det var väldigt intressant och spännande att följa händelseutvecklingen utanför fönstret för så fort någon kommenterade att det var en polis eller något annat utanför flög hela sällskapet (nästan iaf) upp och tittade i fönstret. Jag satt dock kvar och tittade på matchen, som inte var särskilt spännande eller rolig att se men jag njöt ändå eftersom jag på förhand knappt hade trott att jag skulle få se den. Och dessutom ledde ju Spanien och nästan viktigast av allt var det att det var Alonso som gjort målet, det var knappt att en barca spelare varit ens inblandad i målet och det tyckte jag om. Kanske löljigt men jag har faktiskt blivit riktigt irriterad under det här mästerskapet att spanien ska spela så otroligt barca-inspirerat. De rullar boll helt tråkigt och tragiskt utan att ens försöka skapa lägen känns det som. Och puckot till förbundskapten har ju bestämt sig för att det inte ska vara forwards på planen utan istället några till duttande mittfältare som bara försöker dribbla eller slå tråkiga passar till varandra. Och dessutom har jag hört någon kommentar om att det bara är barca-spelare som ligger bakom alla spaniens mål så jag blev lite extra glad när det var alonso som så fint nickade in bollen i mål. Han blev ju tvåmålskytt i matchen (inte varje dag det händer) när han i slutet av matchen gjorde mål på straff. Som sagt en tråkig och inte direkt spännande match och mest besviken är jag faktiskt över Frankrikes insats, hade klart högre förväntningar på dem den här turneringen. Hoppas Spanien spelar bättre nästa match och visar att de faktiskt kan spela underhållande fotboll, för det vet man ju att de kan. Jag tror det kan bli en riktigt tuff match mot portugal.

Som skrivet var jag ju beredd att pallra mig till festen i parken någon km bort efter matchen men till min förvåning verkade inte någon annan speciellt sugen på det, inte ens min syster så istället satt vi hemma och spelade en variant av asken till min stora glädje.

 

Och på söndagsmorgonen var det ju dags för hemfärd. Den gick ganska smidigt men snälla Helena var tvungen att skjutsa oss till Sundsvall för bussen som skulle ta oss dit dök inte upp. Riktigt illa tycker jag och jag funderar på att höra av mig och klaga lite. Tänk om inte Helena hade varit körduglig och skjutsat oss, då hade vi inte kunnat ta oss hem och betalat massa i onödan för biljetter och Daniel hade kanske missat jobbet idag osv. Kunde ha gått illa helt enkelt så jag hoppas de har en bra förklaring på varför bussen inte kom. Det har de säkert och egentligen är det ju världsliga bekymmer och inget som kanske är värt att jaga upp sig för, i-landsproblem för en bortskämd liten tjej skulle man kunna säga, men är man bortskämd så är man ;-)