Nu är det helg!
Igår hade jag lite panikkänsla när jag tänkte på jobbet, över allt som måste bli klart innan jag åker och allt som borde bli klart innan jag åker och allt jag skulle vilja bli klar med innan jag åker. Och panikkänslan bottnar nog mycket i att jag vet hur lite av allt det där jag kommer hinna med och hur mycket andra saker som dyker upp som jag måste ta tag i istället.
Det har varit lite lugnare nu i början av terminen och jag har nog faktiskt legat mellan 40 och 45 timmar i veckan istället för runt 50-55. Igår planerade vi vår första lektion i vår learning study, efter tre timmar var vi inte klara och man kände verkligen att man skulle vilja lägga så mycket tid på varje lektion men det går ju inte speciellt bra om man ska få ihop det... Okej, jag skulle nöja mig med en halvtimme per lektion om man dessutom fick tid tillsammans med alla sina kollegor att föra pedagogiska samtal och elevvårdsamtal med. Som det är nu hinner man nästan aldrig prata med varandra, varken om det som händer i verksamheten som man borde delge varandra men inte heller samtal för att byta erfarenhet och lära av varandra. Ska jag fortsätta att önska hur mitt yrke borde vara så skulle jag i första hand vidhålla att klasserna inte bör överstiga tjugo elever. Det skulle vara stor skillnad på att få bedriva undervisning för bara arton elever. I halvgrupp skulle de då vara nio om alla är friska, då kan man ju hinna bekräfta alla, göra helt individuella uppgifter varje vecka och ge konstruktiv respons dagligen till eleverna. Inte nog med att utvecklingsmöjligheterna skulle öka enormt så skulle nog alla dessutom må lite bättre och känna sig tryggare i sig själv och i gruppen eftersom de inte konstant skulle behöva slåss om uppmärksamheten. Jag är helt övertygad om att samhället i slutändan skulle tjäna på att göra dessa omprioriteringar även om de såklart skulle kosta mycket pengar. Det skulle ju behövas en hel del extra pedagoger om vi skulle ha mindre klasser och lite mer planeringstid. Nu när jag tänker på det skulle jag faktiskt nöja mig med mindre klasser, även om mer planeringstid också såklart skulle uppskattas :-)
Idag slutade jag klockan två men satt kvar till strax före sex och planerade och nu känns det iaf lite bättre även om jag fortfarande får lite högre puls av att tänka på vad som ska göras. Men som vanligt kan man bara göra sitt bästa och jag får helt enkelt försöka hinna med alla måsten och många borden och allt annat som jag får sekunder över till. Och under tiden ska jag njuta av att göra det som jag drömt om större delen av mitt liv att få göra.
jag hade ju möjligheten att gå hem rätt tidigt men klockan tickade på och vips var den rätt mycket och jag hade lätt kunnat sitta kvar och fixat hela kvällen om det inte var för att jag längtade hem. Då kan man inte klaga på livet, om man har det så bra på jobbet att man gärna skulle vilja stanna väldigt länge men ändå trivs minst lika bra någon annanstans.
Imorgon blir det en supertuff match mot skogås, sist förlorade vi med säkert tio bollar. De hade bland annat ruggiga kontringar men förhoppningsvis är vi riktigt taggade imorgon och gör en tokbra match. Önsketänkande skulle ju så klart vara att ta två poäng men som sagt blir det nog tufft. Men man vet aldrig och skulle vi spela riktigt bra hela matchen så tror jag vi kan vinna mot alla lag i serien.
Sen har ju vi match med damerna också, mot Ludvika som ligger tvåa i serien. Lär väl också bli en tuff match och med tanke på att vi återigen fått plocka in spelare som inte spelat på ett bra tag så kan det ju bli intressant...
Efter matchen ska vi hem till anna och spela spel och äta massa gott. Sen bär det av till hjälmstaskolan där vi ska fira Disa som fyllt 20. Kan bli en kul kväll, hoppas bara jag inte kommer vara tjurig över hur matcherna gått. Äh jag har ju blivit så duktig på att förtränga såna känslor som jag faktiskt inte måste hålla kvar vid så en förlust eller två kan jag tillåta mig själv att sörja i en halvtimme eller nått. Eller så får vi väl fira två segrar helt enklet.
Nu ska jag slänga in en bakpotatis i ugnen, det ska bli gott!
Det har varit lite lugnare nu i början av terminen och jag har nog faktiskt legat mellan 40 och 45 timmar i veckan istället för runt 50-55. Igår planerade vi vår första lektion i vår learning study, efter tre timmar var vi inte klara och man kände verkligen att man skulle vilja lägga så mycket tid på varje lektion men det går ju inte speciellt bra om man ska få ihop det... Okej, jag skulle nöja mig med en halvtimme per lektion om man dessutom fick tid tillsammans med alla sina kollegor att föra pedagogiska samtal och elevvårdsamtal med. Som det är nu hinner man nästan aldrig prata med varandra, varken om det som händer i verksamheten som man borde delge varandra men inte heller samtal för att byta erfarenhet och lära av varandra. Ska jag fortsätta att önska hur mitt yrke borde vara så skulle jag i första hand vidhålla att klasserna inte bör överstiga tjugo elever. Det skulle vara stor skillnad på att få bedriva undervisning för bara arton elever. I halvgrupp skulle de då vara nio om alla är friska, då kan man ju hinna bekräfta alla, göra helt individuella uppgifter varje vecka och ge konstruktiv respons dagligen till eleverna. Inte nog med att utvecklingsmöjligheterna skulle öka enormt så skulle nog alla dessutom må lite bättre och känna sig tryggare i sig själv och i gruppen eftersom de inte konstant skulle behöva slåss om uppmärksamheten. Jag är helt övertygad om att samhället i slutändan skulle tjäna på att göra dessa omprioriteringar även om de såklart skulle kosta mycket pengar. Det skulle ju behövas en hel del extra pedagoger om vi skulle ha mindre klasser och lite mer planeringstid. Nu när jag tänker på det skulle jag faktiskt nöja mig med mindre klasser, även om mer planeringstid också såklart skulle uppskattas :-)
Idag slutade jag klockan två men satt kvar till strax före sex och planerade och nu känns det iaf lite bättre även om jag fortfarande får lite högre puls av att tänka på vad som ska göras. Men som vanligt kan man bara göra sitt bästa och jag får helt enkelt försöka hinna med alla måsten och många borden och allt annat som jag får sekunder över till. Och under tiden ska jag njuta av att göra det som jag drömt om större delen av mitt liv att få göra.
jag hade ju möjligheten att gå hem rätt tidigt men klockan tickade på och vips var den rätt mycket och jag hade lätt kunnat sitta kvar och fixat hela kvällen om det inte var för att jag längtade hem. Då kan man inte klaga på livet, om man har det så bra på jobbet att man gärna skulle vilja stanna väldigt länge men ändå trivs minst lika bra någon annanstans.
Imorgon blir det en supertuff match mot skogås, sist förlorade vi med säkert tio bollar. De hade bland annat ruggiga kontringar men förhoppningsvis är vi riktigt taggade imorgon och gör en tokbra match. Önsketänkande skulle ju så klart vara att ta två poäng men som sagt blir det nog tufft. Men man vet aldrig och skulle vi spela riktigt bra hela matchen så tror jag vi kan vinna mot alla lag i serien.
Sen har ju vi match med damerna också, mot Ludvika som ligger tvåa i serien. Lär väl också bli en tuff match och med tanke på att vi återigen fått plocka in spelare som inte spelat på ett bra tag så kan det ju bli intressant...
Efter matchen ska vi hem till anna och spela spel och äta massa gott. Sen bär det av till hjälmstaskolan där vi ska fira Disa som fyllt 20. Kan bli en kul kväll, hoppas bara jag inte kommer vara tjurig över hur matcherna gått. Äh jag har ju blivit så duktig på att förtränga såna känslor som jag faktiskt inte måste hålla kvar vid så en förlust eller två kan jag tillåta mig själv att sörja i en halvtimme eller nått. Eller så får vi väl fira två segrar helt enklet.
Nu ska jag slänga in en bakpotatis i ugnen, det ska bli gott!
Kommentarer
Postat av: disa
Postat av: disa
inget surande, inte alls, bara massa kul!! :D
Trackback
