Vad hände
Det har varit så fint väder hela dagen, blåsigt visserligen men soligt stora delar av dagen. Jag hoppade i duschen (bara typ 14 timmar efter träningen) och när jag kom ut stod regnet som spön i backen. Aja jag klagar inte, har suttit en del i solen med endast iphonen till hjälp för uppdatering av os-resultaten. Fast stora delar av dagen räcker det ju inte med en pytteliten skärm utan det kan vara bra med tv:n, datorn och iphonen. Härligt! Just nu är det lite av ett hålrum även om handbollsmatchen mellan danmark och kroatien står på såklart men jag kände ändå att det fanns en bra chans att passa på att ta den där duschen :-)
Träningen då, tja inte blir jag glad över att jag inte kan förbättra min tid på femman alls inte. Sist (i onsdags tror jag det var) sprang jag ju på sämsta tiden hittills, visserligen misslyckades jag att sätta igång tiden vilket jag märkte efter 0,7 km ungefär men resterande sträcka sprang jag iaf väldigt långsamt, jag snittade då 7 min/km och den allra första gången vi sprang (med runkeeper) i slutet av juni sprang vi i snitt 6.34/km. Visst hade jag bestämt mig innan för att ta det lugnt och verkligen inte pressa mig alls, men det deprimerande var att jag inte kände att jag hade speciellt mycket mer att ge faktiskt. Idag sprang jag nästan precis lika långsamt som första gången. Blä, jag blev så irriterad att jag kände att jag var tvungen att springa lite till så jag körde 2,6 med intervaller efter det. Då kunde jag iaf känna mig duktig över det efteråt. Jag känner mig inte så peppad på att träna imorgon igen direkt men jag ska försöka ge mig ut direkt på morgonen då med för det är faktiskt rätt skönt att kunna känna att man varit duktig sen resten av dagen. Jag tror nog nästan det isf blir femman igen och kanske ska jag försöka pressa mig lite mer igen, någonstans finns det ju krafter eftersom jag ändå klarar av att gå och röra på mig efteråt jag måste bara vinna över min hjärna som tycker illa om att springa och verkligen avskyr att behöva springa på gränsen till jag håller på att ramla ihop av trötthet - känslan.
Nu är det iaf bara en vecka kvar av den tid som jag nog räknar till sommaren, och alltså den tid då jag har lovat mig själv att träna tre gånger per vecka.
Nu skiner solen igen förresten :-)
I torsdags var vi på tom tits och där fanns det en stor våg som jag klev upp på. Jag vet inte om jag tror på vad den visar men stämmer den så är jag iaf positivt överraskad. Jag är inte en person som håller koll på vikten eller ens väger mig. Snubblar jag över en våg kan jag göra det av ren nyfikenhet och sist jag vägde mig som jag kommer ihåg var på gym och sim när jag hade medlemskap där. Det var första året, vilket jag inte vet när det var men jag är ganska säker på att Kjell fortfarande bodde i västerås så det är ju minst 4 år sedan. Jag kommer inte direkt ihåg vad vågen visade då men jag vet att det var mer än vad den på tom tits visade iaf. Kanske ska man köpa en våg så man kan kolla om man vill iaf...
Höjdpunkten på besöket var inte direkt vågen även om man kan tro det eftersom jag beskriver det så utförligt. Vi var där för att se på utställningen body worlds som är en hyllning till människan och livet. Utställningen visar organ och hela, riktiga kroppar som donerats av människor som velat hjälpa till med att öka kunskapen om kroppen, anatomi och hälsa. Jag är inte speciellt känslig och jag tyckte inte heller att det var minsta lilla obehagligt att kolla på de olika kroppsdelarna. Det kan ju iof ha berott på att det faktiskt inte såg alls verkligt ut. De använder en speciell plastinationsteknik för att bevara kropparna vilket får det att se väldigt plastigt och overkligt ut. Men för den sakens skull är det absolut sevärt och häftigt. Dels får man ju se friska organ bredvid sjuka vilket kan vara en bra påminnelse om hur man bör leva sitt liv och ta hand om sin kropp. Dels tycker jag att det var intressant att se alla senor och muskler och annat. Det som dock gjorde klart mest avtryck hos mig var avdelningen med små små barn. Man fick följa och se hur fostret utvecklas och jag blev både rörd och fascinerad över hur otroligt liten barnet är när det faktiskt ser ut som ett litet barn, med fingrar och tår. Jag har sett bilder tidigare men det här var något helt annat. Jag med mitt minne har ju såhär i efterhand ingen koll men jag har för mig att det tidigaste fostret man fick se var 5 veckor och sedan var det nog lite mer än 10 stadier till innan man fick se en bebis som blivit nio månader. Det här var enda gången jag blev lite illa till mods över att tänka på de stackars barnen och föräldrarna. Vi fick även se en gravid kvinna med en ganska stor bebis (vad jag slänger med begrepp som foster, bebis och barn - märker att jag inte har någon aning om när man säger vad) i sin mage. Självklart blev man lite tagen när man påminde sig själv om att det var riktiga människor och funderade på vad som hände med dem.
jag trodde det här skulle vara en jämn och tuff handbollsmatch men riktigt så har det ju inte blivit. Jag har hängt med för dåligt för att komma med någon analys men det känns som om kroatien varit bra och danmark dåliga, så enkelt var det ;-)
Träningen då, tja inte blir jag glad över att jag inte kan förbättra min tid på femman alls inte. Sist (i onsdags tror jag det var) sprang jag ju på sämsta tiden hittills, visserligen misslyckades jag att sätta igång tiden vilket jag märkte efter 0,7 km ungefär men resterande sträcka sprang jag iaf väldigt långsamt, jag snittade då 7 min/km och den allra första gången vi sprang (med runkeeper) i slutet av juni sprang vi i snitt 6.34/km. Visst hade jag bestämt mig innan för att ta det lugnt och verkligen inte pressa mig alls, men det deprimerande var att jag inte kände att jag hade speciellt mycket mer att ge faktiskt. Idag sprang jag nästan precis lika långsamt som första gången. Blä, jag blev så irriterad att jag kände att jag var tvungen att springa lite till så jag körde 2,6 med intervaller efter det. Då kunde jag iaf känna mig duktig över det efteråt. Jag känner mig inte så peppad på att träna imorgon igen direkt men jag ska försöka ge mig ut direkt på morgonen då med för det är faktiskt rätt skönt att kunna känna att man varit duktig sen resten av dagen. Jag tror nog nästan det isf blir femman igen och kanske ska jag försöka pressa mig lite mer igen, någonstans finns det ju krafter eftersom jag ändå klarar av att gå och röra på mig efteråt jag måste bara vinna över min hjärna som tycker illa om att springa och verkligen avskyr att behöva springa på gränsen till jag håller på att ramla ihop av trötthet - känslan.
Nu är det iaf bara en vecka kvar av den tid som jag nog räknar till sommaren, och alltså den tid då jag har lovat mig själv att träna tre gånger per vecka.
Nu skiner solen igen förresten :-)
I torsdags var vi på tom tits och där fanns det en stor våg som jag klev upp på. Jag vet inte om jag tror på vad den visar men stämmer den så är jag iaf positivt överraskad. Jag är inte en person som håller koll på vikten eller ens väger mig. Snubblar jag över en våg kan jag göra det av ren nyfikenhet och sist jag vägde mig som jag kommer ihåg var på gym och sim när jag hade medlemskap där. Det var första året, vilket jag inte vet när det var men jag är ganska säker på att Kjell fortfarande bodde i västerås så det är ju minst 4 år sedan. Jag kommer inte direkt ihåg vad vågen visade då men jag vet att det var mer än vad den på tom tits visade iaf. Kanske ska man köpa en våg så man kan kolla om man vill iaf...
Höjdpunkten på besöket var inte direkt vågen även om man kan tro det eftersom jag beskriver det så utförligt. Vi var där för att se på utställningen body worlds som är en hyllning till människan och livet. Utställningen visar organ och hela, riktiga kroppar som donerats av människor som velat hjälpa till med att öka kunskapen om kroppen, anatomi och hälsa. Jag är inte speciellt känslig och jag tyckte inte heller att det var minsta lilla obehagligt att kolla på de olika kroppsdelarna. Det kan ju iof ha berott på att det faktiskt inte såg alls verkligt ut. De använder en speciell plastinationsteknik för att bevara kropparna vilket får det att se väldigt plastigt och overkligt ut. Men för den sakens skull är det absolut sevärt och häftigt. Dels får man ju se friska organ bredvid sjuka vilket kan vara en bra påminnelse om hur man bör leva sitt liv och ta hand om sin kropp. Dels tycker jag att det var intressant att se alla senor och muskler och annat. Det som dock gjorde klart mest avtryck hos mig var avdelningen med små små barn. Man fick följa och se hur fostret utvecklas och jag blev både rörd och fascinerad över hur otroligt liten barnet är när det faktiskt ser ut som ett litet barn, med fingrar och tår. Jag har sett bilder tidigare men det här var något helt annat. Jag med mitt minne har ju såhär i efterhand ingen koll men jag har för mig att det tidigaste fostret man fick se var 5 veckor och sedan var det nog lite mer än 10 stadier till innan man fick se en bebis som blivit nio månader. Det här var enda gången jag blev lite illa till mods över att tänka på de stackars barnen och föräldrarna. Vi fick även se en gravid kvinna med en ganska stor bebis (vad jag slänger med begrepp som foster, bebis och barn - märker att jag inte har någon aning om när man säger vad) i sin mage. Självklart blev man lite tagen när man påminde sig själv om att det var riktiga människor och funderade på vad som hände med dem.
jag trodde det här skulle vara en jämn och tuff handbollsmatch men riktigt så har det ju inte blivit. Jag har hängt med för dåligt för att komma med någon analys men det känns som om kroatien varit bra och danmark dåliga, så enkelt var det ;-)
Kommentarer
Trackback
