Katarina Pettersson

Jag har precis sett gone baby gone, har sett den förrut men är osäker på om jag verkligen höll mig vaken hela den filmen för det var faktiskt bara vissa saker som jag kom ihåg och de kom jag ihåg rätt starkt. Kom tom ihåg vissa saker innan jag såg dem igen. Blir faktiskt mer och mer rädd för mitt minne för var dag som går. Iaf så tycker jag den är bra. Fast den är rätt jobbig att se på eftersom man lämnas av en känsla av att det inte finns något som är antingen svart eller vitt, inget som är rätt eller fel. Hur ska man kunna leva i den här världen utan att agera felaktigt, utan att förstöra, resera, svika någon eller svika sig själv? Jag märker att jag börjar bli äldre eftersom min rosa bubbla ibland krackelerar lite i ytan. Fast jag märker att jag fortfarande väljer att vara till största delen naiv och tro på det vackra som finns runtomkring mig. För det fina finns där och jag har fortfarande förmågan att se det och jag har fortfarande viljan och motivationskraften att ibland blunda för allt det andra.


Och så till något helt annat. Igår var det match! Och igår övervägde jag seriöst att sluta mig från omvärlden och aldrig mer titta på en match, ett resultat, en tabell eller en fotbollsspelare. För jag mår inte alltid så bra av det. Eller snarare så mår jag dåligt pga det ganska ofta och jag märker att det blir värre och värre för varje år. Kanske kommer det inte fortsätta stegras på det här sättet utan kanske snarare gå åt andra hållet för jag tror inte att det har med mina levnadsdagar att göra. Även om det säkert är en liiiiten bidragande faktor att det blir viktigare ju fler dagar jag har haft mitt hjärta där så finns det andra faktorer som påverkar mer, tror jag iaf. Som den faktorn att jag är mer insatt i laget och tränaren än jag någonsin varit och att jag aldrig sett de fina vita må så bra tillsammans som ett lag som de gör nu. Jag har aldrig förr sett den skratta, busa och skoja med varandra på det här sättet och det får bokstavligen talat mitt hjärta att ta några extra skutt när jag ser det och mungiperna rycker faktiskt när jag ser bilder, filmer eller hör saker de sagt. Jag har svårt att tro att jag någonsin kommer tycka så mycket om så många spelare som jag gör i det här laget. Det finns bara ett annat lag som jag har känt mer för om man ser till personerna och det är bengan boys. En annan faktor är såklart hur de har slitit och kämpat och gång på gång ändå fått ge upp, ofta pga oflyt eller kanske tom orättvisor. De har verkligen inte fått något gratis i mina ögon, sedan kan säkert någon annan tycka att de verkligen inte kan klaga eftersom de spelar i den klubb de gör, de får sina pengar, sina bilar och sin status och jag menar absolut inte att de ska klaga och det gör de ju verkligen inte men varje mynt har två sidor och visserligen får de enorma fördelar eftersom de är real men de får minsann minst lika mycket i press och ansvar, ett ansvar som inte kan vara helt enkelt att axla. Nu känner jag att jag kom in på ett sidospår, jag menade inte alls det här när jag började skriva om att de inte får något gratis. Jag menade bara att de inte har haft domslut med sig, de har inte haft flytet med sig, det blir stolpe ut i viktiga lägen medan motståndarna får stolpe in och de har inte varit bäst när det verkligen har gällt. Därför kan jag inte annat än önska av hela min kropp och själ att det här är deras år, det finns säkert hundratals andra lag som förtjänar det minst lika mycket som real såklart men precis som jag alltid är medveten om är ju jag otroligt färgad. Jag förklarar bara varför jag tror att det har blivit jobbigare och jobbigare för mig att se när de spelar och ens vara medveten om att de snart ska spela. Sist men inte minst måste man ju även statera det uppenbara, de har möjligheten att lyckas i år, det ligger i deras händer och det är med små marginaler allt kan avgöras.
Igår var det hursomhelst derby, på bortaplan. Jag hade som vanligt en dålig känsla inför matchen, dock inte lika dålig som sist. Real hade inte en av sina bättre matcher, det var svajigt och inga riktigt bra lägen skapades. Real blev av med bollen på tok för lätt och det såg instabilt ut bakåt. Visserligen skapade inte Atletico några bra lägen heller men det kändes ju helt klart oroande att se matchbilden. Å så gjorde ronaldo mål på frispark, sjukt skönt. Där och då får jag ju ett av många kvitton på varför jag plågar mig själv på det här sättet. En varm känsla av glädje och lycka. Fast jag hade fortfarande såklart den oroliga knuten i magen. Bara för att real tar ledningen så betyder det ju verkligen inte att det kommer gå vägen. Kommer inte ihåg hur lång tid som hade gått av andra men rätt vad det är gör såklart atletico mål. Det var inte oväntat, jag tror såfort att motståndarna har bollen på reals planhalva så kommer det bli mål men ändå känns det så hemskt när det händer. Minnena från matchen är suddiga må jag säga och det beror inte på att jag var okoncentrerad eller full, jag var spiknykter och helt inne i matchen men bara jag tänker tillbaka får jag högre puls och jag tror inte jag är riktigt vid mina sinnens fulla bruk när jag blir så nervös som jag var igår. Jag har iaf för mig att real spelade upp sig efter målet och började pressa på rätt bra. Jag vet att jag blev helt förtvivlad när de fick ett rätt bra läge och ronaldos nick gick utanför mål, då kände jag så starkt att det var kört, att det är en högre makt som inte vill unna real framgång, att de inte kommer kunna bryta trenden utan att de kommer få slita förgäves. Men så lite senare så gör han ett mål till, ännu ljuvligare känsla då än vid det första, men precis som då var knuten kvar och plågade mig. Minutrarna efter det mådde jag illa, riktigt illa konstant och när atletico fick bollen ville jag nästan inte titta samtidigt som jag inte vågade släppa blicken från bilden, tack och lov att jag hade bild som flöt på utan minsta hack. Efter ett tag, kanske när det var 15-10 min kvar av matchen så får real straff. Jag visste faktiskt inte vart jag skulle ta vägen. Jag kunde inte bestämma mig för om jag skulle blunda, stänga av, titta eller försvinna från rummet medan jag väntade, det var helt fruktansvärt och så plingade det till i telefonen och jag såg att han gjort mål :-) Eftersom jag streamar ligger jag ofta en stund efter tv-sändningen och det var jag faktiskt djupt tacksam över igår även om det ibland kan ta bort lite av spänningen vid mål eller målchanser så var det helt klart värt det just då. Jag behövde definitivt inte all spänning vid straffen :-) Tillslut blev det 1-4 och ser man till resultatet verkar det ju ha varit en rätt lätt match men det var det verkligen inte. Det satt långt inne även om jag inte heller tycker att resultatet är väldigt orättvist. 1-3 hade nog varit rättvist för real var absolut det bättre laget. Nu mår jag bara illa i förhand över de sex matcher som återstår i ligan och cl-semifinalerna mot bayern. Framförallt mår jag både psykiskt och fysiskt illa när jag tänker på el clasico nästa helg. Nä nu måste jag sluta skriva om det här för jag måste sluta tänka på det för annars kommer jag bli tokig!