Vilken vecka!
Samtidigt som det har varit mer än någonsin på jobbet och på sätt och vis väldiigt stressigt så har jag även haft fler härliga guldstunder då jag bara njuter och känner mig tillfreds i hela kroppen över att jag är på rätt ställe och att allt känns perfekt. Jag gick väl från jobbet vid halv 6 i måndags och tisdags och idag vis halv 8, jag brukar vara där vid halv åtta ungefär på morgonen, absolut senast kvart i åtta. Ikväll hade vi föräldramöte och jag måste säga att jag mådde helt fantastiskt bra efteråt. Det var många faktorer som fick mig att må så bra men den största anledningen var nog att jag blev väldigt medveten om min egna utveckling och det är ju alltid skönt att se den. Jag är en person som alltid har hatat att stå i centrum, tala inför grupp var nog det värsta jag visste i skolan, vilket iof inte säger supermycket eftersom jag nog tyckte om i stort sett allt annat men jag avskydde det verkligen. Sen så blev jag tränare, och tror att jag där tog mina första staplande steg till att utvecklas inom detta område. Och som tränare stormtrivs jag och inför mina spelare har jag aldrig känt att jag inte riktigt har velat tala i grupp. Där har jag varit helt bekväm, dock inte inför föräldrar eller om de sitter åskådare brevid träningen eller liknande. Jag blir toknervös och knallröd i ansiktet om jag ska tala inför en grupp, det behöver inte vara en stor grupp med människor men det blir ju såklart värre ju fler som ska lyssna.
Sen så fick jag ju träna en del på detta i gymnasiet när vi hade redovisningar, men där tyckte jag verkligen inte att jag utvecklades alls, jag hatade det precis lika mycket för det. På lärarhögskolan var det samma sak. Jag fick en del träning i det, på högskolan och visst lite modigare blev jag kanske men inte mycket. Förrän sista kursen som jag tyckte har hjälpt mig en del inom området, jag fick nog en extra grundtrygghet i mig själv där. Insåg att det är okej att vara rädd, att det är okej att göra fel, att många är lika osäkra som jag. Under utbildningen fick jag såklart leda lektioner i skolan också, men det är samma sak där, med eleverna har jag verkligen inget problem, men jag tyckte det var jobbigt om handledaren skulle observera.
Jag kommer ihåg första föräldramötet på förskolan, jag kommer inte ihåg exakt hur mycket jag skulle hålla i eller säga men det var ju inte så värst mycket för hela arbetslaget höll det tillsammans och jag var inte avdelningsansvarig. Men alla vi tyckte det var jobbigt att prata inför grupp, och jag vet att jag frivilligt tog på mig någon del för att jag ville utmana mig själv. Men jag var fruktansvärt nervös också. Inte nervös på samma sätt som inför en match men det är för svårt att förklara hur exakt så det låter jag vara osagt. Nästa möte, eller iaf nästnästa höll jag i bra mycket större del själv och jag var inte alls lika nervös då. Och idag då, mitt första föräldramöte i skolan, då var jag förundrad över hur lugn jag var inför mötet och hur lite jobbigt jag tyckte det var under själva mötet. Å det var ju helt underbart att känna så. Visserligen var det inte jag som inledde och välkomnade alla (först samlades vi alla ettor, 75 elevers föräldrar) och då var ju alla lärare med också och på den delen höll jag inte i mycket, men valde självmant att lägga mig i och förtydliga utan att egentligen tänka mig för (det kan jag säga inte hade hänt för tre år sedag). Den andra halvan var det bara min grupp och då var det ju jag som höll i det såklart.
Nu börjar matchen igen, vilken jag hade tänkt skriva en del om men det hann jag visst inte... Hoppas de vinner iaf!
Sen så fick jag ju träna en del på detta i gymnasiet när vi hade redovisningar, men där tyckte jag verkligen inte att jag utvecklades alls, jag hatade det precis lika mycket för det. På lärarhögskolan var det samma sak. Jag fick en del träning i det, på högskolan och visst lite modigare blev jag kanske men inte mycket. Förrän sista kursen som jag tyckte har hjälpt mig en del inom området, jag fick nog en extra grundtrygghet i mig själv där. Insåg att det är okej att vara rädd, att det är okej att göra fel, att många är lika osäkra som jag. Under utbildningen fick jag såklart leda lektioner i skolan också, men det är samma sak där, med eleverna har jag verkligen inget problem, men jag tyckte det var jobbigt om handledaren skulle observera.
Jag kommer ihåg första föräldramötet på förskolan, jag kommer inte ihåg exakt hur mycket jag skulle hålla i eller säga men det var ju inte så värst mycket för hela arbetslaget höll det tillsammans och jag var inte avdelningsansvarig. Men alla vi tyckte det var jobbigt att prata inför grupp, och jag vet att jag frivilligt tog på mig någon del för att jag ville utmana mig själv. Men jag var fruktansvärt nervös också. Inte nervös på samma sätt som inför en match men det är för svårt att förklara hur exakt så det låter jag vara osagt. Nästa möte, eller iaf nästnästa höll jag i bra mycket större del själv och jag var inte alls lika nervös då. Och idag då, mitt första föräldramöte i skolan, då var jag förundrad över hur lugn jag var inför mötet och hur lite jobbigt jag tyckte det var under själva mötet. Å det var ju helt underbart att känna så. Visserligen var det inte jag som inledde och välkomnade alla (först samlades vi alla ettor, 75 elevers föräldrar) och då var ju alla lärare med också och på den delen höll jag inte i mycket, men valde självmant att lägga mig i och förtydliga utan att egentligen tänka mig för (det kan jag säga inte hade hänt för tre år sedag). Den andra halvan var det bara min grupp och då var det ju jag som höll i det såklart.
Nu börjar matchen igen, vilken jag hade tänkt skriva en del om men det hann jag visst inte... Hoppas de vinner iaf!
Kommentarer
Trackback
